Viktiga punkter
  • I STEP 1-förlängningen återfick deltagare som hade gått ner i genomsnitt 17,3 % av kroppsvikten på semaglutid 2,4 mg 11,6 procentenheter av den viktnedgången under de 52 veckorna efter utsättning, ungefär två tredjedelar av den vikt de hade förlorat.
  • I STEP 4 gick personer som bytte till placebo efter en inkörningsperiod på 20 veckor upp 6,9 % av kroppsvikten under de följande 48 veckorna, medan de som fortsatte med semaglutid gick ner ytterligare 7,9 %.
  • I SURMOUNT-4 återfick deltagare som bytte till placebo efter 36 veckors inledande tirzepatidbehandling 14,0 % av kroppsvikten från vecka 36 till vecka 88, jämfört med ytterligare 5,5 % viktnedgång hos dem som fortsatte.
  • Förbättringarna i blodtryck, HbA1c, blodfetter och inflammatoriska markörer rörde sig i stort sett tillbaka mot värdena före behandlingen när läkemedlet sattes ut, i takt med vikten.
  • En metaregression från 2026 av sex randomiserade studier uppskattade att cirka 60 % av den vikt som förlorats under behandlingen hade kommit tillbaka inom ett år efter utsättning, med ett modellerat återfall som planar ut nära 75 % av den ursprungliga viktnedgången.
  • Föreslagna förklaringar är att aptiten återvänder när läkemedelsnivåerna sjunker, samt de biologiska anpassningar som följer på varje betydande viktnedgång, inklusive bestående förändringar i aptitreglerande hormoner.
  • Ingen publicerad studie har visat om en underhållsstrategi med lägre intensitet, en definierad behandlingslängd eller ett strukturerat beteendeprogram kan förhindra detta återfall. Den här artikeln är skriven i utbildningssyfte och innehåller ingen rekommendation: alla beslut om att starta, ändra eller sluta med ett ordinerat läkemedel ligger hos dig och din förskrivande läkare.

Vad händer med kroppsvikten när man slutar med en GLP-1-receptoragonist?

Det korta svaret från de publicerade studierna är entydigt: när en GLP-1-receptoragonist sätts ut stiger kroppsvikten igen, ökningen börjar inom några veckor, och det mesta av den vikt som förlorats under behandlingen kommer tillbaka under det följande året. Detta har nu mätts i tre separata randomiserade program (förlängningen av STEP 1, STEP 4 och SURMOUNT-4) med olika läkemedel, olika behandlingslängd och olika upplägg, och alla tre pekar åt samma håll.

Omfattningen är inte liten. Ett år efter att semaglutid 2,4 mg satts ut hade deltagarna i STEP 1-förlängningen återfått ungefär två tredjedelar av den vikt de förlorat, vilket gav en genomsnittlig nettominskning på 5,6 % från utgångsvikten i stället för de 17,3 % de hade nått under behandling. I SURMOUNT-4 gick deltagare som bytte från tirzepatid till placebo upp 14,0 % av kroppsvikten under 52 veckor, medan de som fortsatte behandlingen gick ner ytterligare 5,5 % under samma period.

Två detaljer är värda att hålla isär, eftersom de ofta blandas ihop. För det första är återfallet partiellt, inte totalt: i dessa studier vägde den genomsnittlige deltagaren ett år efter utsättning fortfarande mindre än vid starten, men betydligt mer än vid behandlingens slut. För det andra är förloppet inte linjärt. Den brantaste delen av återfallskurvan inträffar under de första månaderna efter sista injektionen, och därefter planar den ut.

Den här sidan behandlar enbart vad underlaget visar efter att behandlingen avslutats. Den är inte medicinsk rådgivning, den föreslår inget sätt att förebygga eller hantera viktåterfall, och den innehåller inget förslag om att påbörja, ändra, avbryta eller återuppta något läkemedel. Dessa beslut ligger helt hos den förskrivande läkaren, som kan väga in en individs sjukdomshistoria, samsjuklighet och skäl till att sluta på ett sätt som ingen artikel kan.

Vilka studier har faktiskt testat att sluta med en GLP-1-receptoragonist?

Tre publicerade studier utgör ryggraden i underlaget om utsättning, och var och en besvarar en något olika fråga.

Förlängningen av STEP 1 (Wilding et al., Diabetes, Obesity and Metabolism, 2022) följde en representativ delmängd av deltagare som hade genomfört hela de 68 veckorna i den ursprungliga STEP 1-studien med semaglutid 2,4 mg eller placebo, och observerade dem sedan ytterligare 52 veckor utan studieläkemedel och, viktigt nog, utan det aktiva stöd för livsstilsintervention som de hade fått under studien. Förlängningsanalyserna omfattade 327 deltagare och var alla explorativa, vilket innebär att de inte var förspecificerade hypotestester.

STEP 4 (Rubino et al., JAMA, 2021) var en randomiserad utsättningsstudie. Alla deltagare genomförde först en öppen inkörningsperiod på 20 veckor (16 veckors upptitrering plus 4 veckor på 2,4 mg per vecka). De 803 deltagare som nådde och tolererade den fulla veckodosen, 89,0 % av dem som påbörjade studien, randomiserades sedan antingen till att fortsätta med semaglutid (n = 535) eller till att byta till placebo (n = 268) i 48 veckor, med fortsatt livsstilsintervention i båda grupperna.

SURMOUNT-4 (Aronne et al., JAMA, 2024) tillämpade samma logik på tirzepatid. Efter en öppen inledande fas på 36 veckor med den högsta tolererade dosen (10 eller 15 mg per vecka), under vilken de 670 deltagarna uppnådde en genomsnittlig viktminskning på 20,9 %, randomiserades de till att fortsätta med tirzepatid eller byta till placebo i ytterligare 52 veckor. Medelåldern var 48 år, 71 % var kvinnor och genomsnittlig utgångsvikt var 107,3 kg.

Skillnaden mellan dessa upplägg är viktig. STEP 4 och SURMOUNT-4 är blindade randomiserade utsättningsstudier, så jämförelsen mellan att fortsätta och att sluta är internt kontrollerad. STEP 1-förlängningen är en okontrollerad observationell uppföljning av personer som alla slutade, vilket fångar något närmare ett fullständigt avslut av både läkemedel och strukturerat stöd, men med lägre bevisvärde.

Hur mycket vikt kommer tillbaka, och hur snabbt?

De tre studierna ger samstämmiga siffror. I STEP 1-förlängningen hade den genomsnittliga viktförändringen från vecka 0 till vecka 68 varit 17,3 % (SD 9,3) med semaglutid och 2,0 % (SD 6,1) med placebo. Vid vecka 120, det vill säga ett år efter utsättning, hade den tidigare semaglutidgruppen återfått 11,6 procentenheter (SD 7,7) av den förlorade vikten och den tidigare placebogruppen 1,9 procentenheter (SD 4,8). Nettoförändringen från ursprunglig utgångsvikt var 5,6 % för semaglutid och 0,1 % för placebo.

I STEP 4 var den genomsnittliga förändringen av kroppsvikt från vecka 20 till vecka 68 minus 7,9 % hos dem som fortsatte med semaglutid jämfört med plus 6,9 % hos dem som bytte till placebo, en skillnad på 14,8 procentenheter (95 % KI, minus 16,0 till minus 13,5; P < 0,001). I SURMOUNT-4 var motsvarande siffror från vecka 36 till vecka 88 minus 5,5 % med fortsatt tirzepatid jämfört med plus 14,0 % med placebo, en skillnad på 19,4 procentenheter (95 % KI, minus 21,2 till minus 17,7; P < 0,001). Över hela de 88 veckorna var den genomsnittliga minskningen från utgångsvikten 25,3 % med tirzepatid och 9,9 % med placebo. Uttryckt på ett annat sätt behöll 89,5 % av dem som fortsatte med tirzepatid minst 80 % av sin viktnedgång från den inledande fasen vid vecka 88, jämfört med 16,6 % av dem som bytte till placebo.

Sammanslagna analyser har försökt beskriva kurvans form och inte bara dess slutpunkt. En systematisk översikt och metaanalys från 2025 av randomiserade studier (Tzang et al., eClinicalMedicine) rapporterade en genomsnittlig viktökning på 5,63 kg (95 % KI, 3,52 till 7,73) efter utsättning av GLP-1-receptoragonist hos personer med fetma, tillsammans med en ökning av HbA1c på 0,25 %. En icke-linjär metaregression från 2026 av sex randomiserade studier med totalt 3 236 deltagare (Budini, Luo et al., eClinicalMedicine) anpassade en exponentiell återhämtningsmodell och uppskattade att 60 % av den vikt som förlorats under behandlingen hade kommit tillbaka ett år efter avslutad behandling, med en kurva som extrapolerades till en platå vid 75,3 % (95 % KI, 68,9 till 81,6) av den ursprungliga viktnedgången.

Platåsiffran är en modellprojektion bortom de observerade 52 veckorna, inte uppmätta data, och bör läsas som sådan. Det som observerade data däremot stöder är ett avtagande mönster: snabbast återfall tidigt, långsammare senare, med en kvarstående skillnad från utgångsvärdet vid slutet av uppföljningen.

Vad händer med blodtryck, HbA1c och blodfetter efter utsättning?

Vikten är huvudrubriken, men utsättningsstudierna följde också kardiometabola riskfaktorer, och mönstret där speglar viktkurvan. Författarna till STEP 1-förlängningen rapporterade att de kardiometabola förbättringar som sågs från vecka 0 till vecka 68 med semaglutid återgick mot utgångsvärdena vid vecka 120 för de flesta variabler, med förändringar som till slut liknade dem i placebogruppen. Med andra ord kvarstod inte de förbättringar som observerats under behandling när vikten kom tillbaka.

Det sammanslagna underlaget är samstämmigt. Metaanalysen från 2025 fann en genomsnittlig ökning av HbA1c på 0,25 % efter utsättning, vilket är den sorts förändring man kan vänta sig när både läkemedlets direkta glykemiska effekt och den indirekta effekten av lägre kroppsvikt försvinner samtidigt. Metaregressionen från 2026 undersökte HbA1c och systoliskt blodtryck som sekundära utfall och beskrev en liknande tidig förlust av de vinster som uppnåtts under behandling, på en tidsskala av veckor snarare än månader.

Det finns en nyans som studierna inte helt kan reda ut. En del av förändringen i markörerna efter utsättning beror på att vikten kommer tillbaka, och en del på att läkemedlets egna direkta effekter på glukoshantering, magtömning och insulinsekretion försvinner. Eftersom vikt och läkemedelsexponering förändras samtidigt vid utsättning kan de publicerade analyserna inte tydligt skilja de två bidragen åt.

Gastrointestinala effekter går åt motsatt håll efter att man slutat. I STEP 4 rapporterades gastrointestinala biverkningar av 49,1 % av deltagarna som fortsatte med semaglutid jämfört med 26,1 % av dem som bytte till placebo, och andelen avbrott på grund av biverkningar var likartad i de två grupperna (2,4 % jämfört med 2,2 %). Tolerabilitetsprofilen under behandling behandlas separat i vår översikt över biverkningar av GLP-1.

Varför kommer vikten tillbaka när läkemedlet sätts ut?

Två förklaringstrådar förekommer i litteraturen, och de utesluter inte varandra.

Den första är farmakologisk och ganska okomplicerad. Dessa molekyler verkar på GLP-1-receptorer i kretsar i hypotalamus och hjärnstammen som reglerar aptit, mättnad och belöning kopplad till mat, och tirzepatid tillför aktivitet på GIP-receptorn. Båda är långverkande peptider som utformats för veckovis administrering, med eliminationshalveringstider på några dagar upp till ungefär en vecka, så plasmakoncentrationerna sjunker under ungefär en månad efter sista injektionen. När exponeringen minskar avtar också den aptitdämpning den gav, energiintaget glider uppåt och vikten följer efter. Enligt denna tolkning hanterade läkemedlet ett pågående tillstånd snarare än att nollställa det, och det var så författarna till STEP 1-förlängningen själva beskrev sina resultat när de drog slutsatsen att fortsatt behandling krävs för att bibehålla förbättringarna i vikt och hälsa.

Den andra tråden gäller anpassningar till själva viktnedgången, oberoende av hur den uppnåtts. Sumithran och kollegor (New England Journal of Medicine, 2011) följde 50 vuxna med övervikt eller fetma genom en 10 veckor lång kost med mycket lågt energiinnehåll och mätte aptitreglerande hormoner vid start, efter 10 veckor och efter 62 veckor. Ett år senare hade flera av dessa hormonella förändringar inte återgått till värdena före viktnedgången, ett mönster som författarna kopplade till benägenheten att gå upp i vikt igen. Minskad energiförbrukning i vila efter viktnedgång, ofta beskriven som metabol anpassning, diskuteras i samma litteratur. Om dessa anpassningar kvarstår möter alla som har gått ner mycket i vikt ett biologiskt tryck mot återfall när den intervention som dämpade aptiten tas bort.

Det är värt att vara tydlig med status för denna andra mekanism i just GLP-1-utsättningsstudierna: STEP- och SURMOUNT-studierna om utsättning mätte vikt och kardiometabola markörer, inte energiförbrukning eller aptithormoner. Den mekanistiska förklaringen är därför lånad från angränsande forskning och förblir en föreslagen förklaring snarare än något dessa studier har visat.

Hur skiljer sig bilden efter utsättning från behandlingsfasen?

Utsättningsdata är lätta att missförstå om de blandas ihop med data från behandlingsperioden, eftersom de två faserna besvarar olika frågor.

Under behandling beskriver de publicerade studierna en gradvis viktnedgång som fortsätter i ungefär 60 till 72 veckor innan den planar ut, med genomsnittliga minskningar på omkring 15 % till 17 % av kroppsvikten för semaglutid 2,4 mg i STEP 1 och runt 21 % till 25 % för tirzepatid vid den högsta tolererade dosen i SURMOUNT-4. Om det är just förloppet under behandling, vecka för vecka, som du söker, finns det redovisat i vår tidslinje för resultat med semaglutid och vår tidslinje för resultat med tirzepatid. Dessa sidor behandlar perioden medan läkemedlet tas.

Efter utsättning vänder kurvan. Förändringens riktning vänder inom några veckor, och takten på återfallet under de första månaderna ligger i samma storleksordning som takten på den viktnedgång som observerades under upptitreringsfasen. Det som inte vänder, åtminstone inte inom de ettåriga uppföljningsfönster som hittills publicerats, är hela viktnedgången: medelvikten vid slutet av uppföljningen låg fortfarande under den ursprungliga utgångsvikten i alla tre programmen.

Ytterligare en asymmetri förtjänar att nämnas. I STEP 4 och SURMOUNT-4 fortsatte placebogrupperna att få studiens livsstilsintervention och återfick ändå mycket vikt. I STEP 1-förlängningen upphörde det strukturerade livsstilsstödet samtidigt som läkemedlet. Det återfall som observerades i de randomiserade utsättningsgrupperna kan därför inte enkelt tillskrivas att det beteendemässiga stödet försvann, eftersom det stödet fanns kvar.

Hur står sig utsättning i studier mot att sluta utanför en studie?

Utsättning i en studie är en planerad, blindad och fullständigt dokumenterad händelse. Att sluta utanför en studie är oftast inte det, och observationell litteratur tyder på att det är vanligt. En retrospektiv kohort med 125 474 amerikanska vuxna med övervikt eller fetma som nyligen påbörjat behandling med liraglutid, semaglutid eller tirzepatid mellan 2018 och 2023 (Rodriguez et al., JAMA Network Open, 2025) fann att 64,8 % av dem utan typ 2-diabetes hade slutat inom ett år, jämfört med 46,5 % av dem med typ 2-diabetes. Bland dem som slutade var återstart inom ett år 36,3 % hos personer utan typ 2-diabetes och 47,3 % hos dem med sjukdomen.

Det här är användningsdata, inte utfallsdata, och författarna noterade att elektroniska patientjournaler kanske inte fångar alla skäl till att man slutar. Kostnad, ersättning, leveransavbrott, tolerabilitet och personligt val ligger alla samlade i en enda utsättningshändelse. Kohortperioden överlappade dessutom år av väldokumenterade leveransproblem, som analysen inte justerade för.

Ändå är jämförelsen upplysande. De randomiserade studierna beskriver vad som händer med vikten när läkemedlet tas bort under kontrollerade förhållanden; kohortdata tyder på att det ofta sker i praktiken. Samma studie rapporterade att varje ytterligare 1 % viktåterfall efter utsättning var förknippat med en något högre sannolikhet att börja igen, omkring 2,3 % hos personer med typ 2-diabetes och 2,8 % hos dem utan, vilket är en av de få kvantitativa kopplingar som publicerats mellan återfall efter utsättning och efterföljande beteende.

Inget av detta säger vad en enskild person bör göra. Skälen till att sluta varierar enormt, från biverkningar till graviditetsplanering och tillgång, och det lämpliga svaret varierar med dem. Den bedömningen är klinisk.

Vilka begränsningar har underlaget om utsättning?

Flera begränsningar sätter gränser för hur långt dessa resultat kan dras.

Uppföljningen är kort. De längsta publicerade perioderna utan behandling är ungefär ett år (52 veckor i STEP 1-förlängningen, 48 till 52 veckor i de randomiserade utsättningsgrupperna). Allt som sägs om var återfallskurvan lägger sig efter den punkten är extrapolering, inklusive skattningen av platån på 75,3 % från metaregressionen 2026.

STEP 1-förlängningen var explorativ och partiell. Bara en delmängd av dem som fullföljt studien gick in i förlängningen, 327 deltagare analyserades, och författarna angav att alla förlängningsanalyser var explorativa. Uppföljning av en delmängd inbjuder till selektionseffekter, eftersom de som är villiga att följas ytterligare ett år inte nödvändigtvis är representativa.

Populationerna var snäva. STEP 1 och SURMOUNT-4 inkluderade vuxna med fetma eller övervikt utan typ 2-diabetes, och deltagarna var övervägande kvinnor och, i SURMOUNT-4, till 80,1 % vita. Resultaten kan inte förutsättas gälla oförändrat för personer med typ 2-diabetes, för ungdomar, för äldre med sarkopeni eller för populationer som inte fanns i urvalen.

Kroppssammansättning var inte i fokus. Utsättningspublikationerna redovisar kroppsvikt, midjemått och vanliga kardiometabola markörer. De är inte utformade för att karakterisera hur stor andel av den återfunna vikten som är fett respektive fettfri massa, och inte heller om sammansättningen av den återfunna vikten skiljer sig från sammansättningen av den som förlorades. Det är en verklig kunskapslucka, och påståenden om den som hänvisar till dessa studier går för långt.

Alla tre programmen var industrisponsrade (STEP 1 och STEP 4 av Novo Nordisk, SURMOUNT-4 av Eli Lilly), vilket är normalt för registreringsprogram men hör till en fullständig läsning av underlaget. Den randomiserade, blindade utformningen av utsättningsfaserna är det främsta strukturella skyddet mot sponsoreffekter på den primära jämförelsen.

Vad är fortfarande okänt om underhåll efter avslutad behandling?

Utsättningsstudierna besvarade en snäv fråga väl: vad som händer när läkemedlet ersätts med placebo. De lämnade flera större frågor öppna.

Det är okänt om en underhållsstrategi med lägre intensitet förändrar förloppet. STEP 4 och SURMOUNT-4 jämförde full fortsättning mot fullständig utsättning. Ingen av dem testade en mellanstrategi, och forskarna bakom SURMOUNT-4 konstaterade också detta och påpekade att det inte är säkert om en lägre mängd läkemedel, ett mer intensivt beteendeprogram eller något annat tillvägagångssätt skulle stödja underhåll. Ingen publicerad randomiserad studie har avgjort detta, så varje specifikt underhållsschema som diskuteras på nätet är i nuläget en oprövad hypotes snarare än en evidensbaserad strategi.

Det är okänt om det finns en behandlingslängd efter vilken vikten hålls. STEP 1-förlängningen följde personer som behandlats i 68 veckor och SURMOUNT-4 i 36 veckor före randomiseringen, och återfall förekom i båda. En narrativ översikt från 2025 av randomiserade utsättningsstudier (Quarenghi et al., Journal of Clinical Medicine) drog slutsatsen att snabbt återfall följde på avslutad behandling oavsett hur länge behandlingen hade pågått. Om flerårig exponering beter sig annorlunda har inte testats.

Det är okänt om individuella prediktorer finns. Standardavvikelserna i STEP 1-förlängningen (SD 7,7 procentenheter för återfall) visar stor variation mellan individer kring medelvärdet. Vissa deltagare återfick långt mindre än två tredjedelar av sin viktnedgång och andra långt mer. Ingen validerad prediktor för vem som hamnar var har publicerats.

Långsiktiga kardiometabola konsekvenser är okända. Markörerna återgick mot utgångsvärdena inom ett år, men om en period av betydande viktnedgång följd av återfall lämnar någon bestående nytta, eller någon bestående skada, på hårda kliniska utfall har inte mätts i dessa kohorter.

Den här artikeln tillhandahålls endast i utbildningssyfte och ersätter inte medicinsk rådgivning, diagnos eller behandling. Den innehåller medvetet inga rekommenderade mängder, inga scheman och inga protokoll. Om du tar, överväger eller funderar på att sluta med en GLP-1-receptoragonist, diskutera det med den läkare som förskriver den.

Vanliga frågor

Kommer all vikt tillbaka när man slutar med en GLP-1-receptoragonist?
Inte all vikt inom de publicerade uppföljningsperioderna, men merparten. I STEP 1-förlängningen återfick deltagarna 11,6 procentenheter av de i genomsnitt 17,3 % av kroppsvikten som de hade förlorat under de 52 veckorna efter att semaglutid 2,4 mg satts ut, vilket lämnade en genomsnittlig nettominskning på 5,6 % från ursprunglig utgångsvikt. En metaregression från 2026 av sex randomiserade studier uppskattade att 60 % av den förlorade vikten var tillbaka efter ett år, med en modellerad kurva som planar ut kring 75 % av den ursprungliga viktnedgången. Variationen mellan individer var stor, och ingen studie har följt personer tillräckligt länge för att beskriva vad som händer bortom ungefär ett år utan behandling.
Hur snart efter sista injektionen börjar vikten stiga?
De randomiserade utsättningsgrupperna visar att förändringens riktning vänder inom de första veckorna och att det brantaste återfallet sker under de första månaderna, varefter kurvan planar ut. Detta tidsförlopp stämmer med farmakologin, eftersom semaglutid och tirzepatid är långverkande veckopeptider vars plasmakoncentrationer sjunker under ungefär en månad efter sista administreringen. Sammanslagna översikter har beskrivit att återfallet börjar inom ungefär två månader efter utsättning och att takten därefter avtar. De publicerade studierna redovisar gruppmedelvärden, så den individuella tidpunkten går inte att förutsäga utifrån dessa data.
Vad var skillnaden mellan STEP 4 och STEP 1-förlängningen?
STEP 4 var en blindad randomiserad utsättningsstudie: efter en inkörningsperiod på 20 veckor med semaglutid randomiserades 803 deltagare antingen till att fortsätta med läkemedlet eller till att byta till placebo i 48 veckor, med livsstilsintervention bibehållen i båda grupperna. Viktförändringen från vecka 20 till vecka 68 var minus 7,9 % vid fortsättning jämfört med plus 6,9 % med placebo. STEP 1-förlängningen var av annan art: en explorativ, okontrollerad uppföljning av 327 personer som hade genomfört 68 veckors behandling och sedan gick ytterligare ett år utan vare sig studieläkemedel eller studiens strukturerade livsstilsstöd. STEP 4 isolerar effekten av att ta bort läkemedlet; förlängningen fångar ett mer fullständigt avslut men med lägre bevisvärde.
Fann SURMOUNT-4 samma mönster med tirzepatid?
Ja, och med större absoluta tal eftersom viktnedgången i den inledande fasen var större. Efter en öppen inledande fas på 36 veckor med den högsta tolererade dosen, under vilken 670 deltagare uppnådde en genomsnittlig viktminskning på 20,9 %, gick de som bytte till placebo upp 14,0 % av kroppsvikten från vecka 36 till vecka 88, medan de som fortsatte gick ner ytterligare 5,5 %, en skillnad på 19,4 procentenheter. Över hela de 88 veckorna var den genomsnittliga minskningen från utgångsvikten 25,3 % med fortsatt tirzepatid och 9,9 % med placebo. Vid vecka 88 hade 89,5 % av tirzepatidgruppen behållit minst 80 % av sin viktnedgång från den inledande fasen, jämfört med 16,6 % av placebogruppen.
Består förbättringarna av blodtryck och blodsocker efter utsättning?
I stort sett inte, enligt de publicerade data. Författarna till STEP 1-förlängningen rapporterade att de kardiometabola förbättringar som observerats under de 68 veckorna av behandling återgick mot utgångsvärdena vid vecka 120 och till slut liknade placebogruppen. En metaanalys från 2025 av randomiserade studier fann en genomsnittlig ökning av HbA1c på 0,25 % efter utsättning, och en metaregression från 2026 rapporterade tidig förlust av vinsterna i HbA1c och systoliskt blodtryck. En reservation: eftersom vikt och läkemedelsexponering förändras vid samma tidpunkt kan dessa analyser inte skilja på hur stor del av återgången som beror på att vikten kommer tillbaka och hur stor del som beror på att läkemedlets direkta metabola effekter försvinner.
Varför verkar aptiten återvända så starkt efter utsättning?
Två förklaringar förekommer i litteraturen. Den första är att dessa molekyler verkar på aptit- och mättnadskretsar i hjärnan, så när läkemedelskoncentrationerna sjunker efter sista injektionen avtar också den aptitdämpning de gav. Den andra gäller själva viktnedgången: Sumithran och kollegor följde 50 vuxna genom en 10 veckor lång kost med mycket lågt energiinnehåll och fann att flera förändringar i aptitreglerande hormoner fortfarande inte hade återgått till värdena före viktnedgången ett år senare. Minskad energiförbrukning i vila efter viktnedgång beskrivs i samma forskningsfält. Observera att GLP-1-utsättningsstudierna mätte vikt och kardiometabola markörer, inte aptithormoner eller energiförbrukning, så denna mekanistiska förklaring är lånad från angränsande studier och inte påvisad av STEP eller SURMOUNT.
Finns det belägg för att ett lättare underhåll förhindrar återfallet?
Ingen publicerad randomiserad studie har testat detta. STEP 4 och SURMOUNT-4 jämförde båda full fortsättning mot fullständig utsättning, utan något däremellan, och forskarna bakom SURMOUNT-4 noterade uttryckligen osäkerheten kring om en minskad mängd läkemedel, ett mer intensivt beteendeprogram eller en annan strategi skulle stödja underhåll. En narrativ översikt från 2025 av de randomiserade utsättningsstudierna fann också snabbt återfall oavsett hur länge behandlingen hade pågått. Varje specifikt underhållsschema som cirkulerar på nätet är därför en oprövad hypotes. Vad man ska göra när behandlingen tar slut är en klinisk fråga för den förskrivande läkaren, och den här artikeln ger ingen rekommendation om den.
Hur många slutar med dessa läkemedel utanför en studie?
Fler än många tror. En retrospektiv kohort med 125 474 amerikanska vuxna med övervikt eller fetma som nyligen påbörjat behandling med liraglutid, semaglutid eller tirzepatid mellan 2018 och 2023 fann att 64,8 % av dem utan typ 2-diabetes hade slutat inom ett år, jämfört med 46,5 % av dem med typ 2-diabetes. Bland dem som slutade hade 36,3 % av personerna utan typ 2-diabetes och 47,3 % av dem med sjukdomen börjat igen inom ett år. Det här är användningsdata från elektroniska patientjournaler, som kanske inte fångar alla skäl till att man slutar, och studieperioden överlappade dokumenterade leveransproblem som analysen inte justerade för. De beskriver användningsmönster, inte utfall, och är ingen grund för något enskilt beslut.

Rekommenderade produkter

Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:

GHK-Cu

GHK-Cu

Anti-aging-substans

Penna · Europa
GHK-Cu Pen

GHK-Cu Pen

Förfylld penna GHK-Cu

Set · Europa
GLOW-UP Ritual

GLOW-UP Ritual

Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu

Testa dina kunskaper

Snabbquiz · 6 frågor

Källor

  1. Wilding JPH, Batterham RL, Davies M, et al. (2022). Weight regain and cardiometabolic effects after withdrawal of semaglutide: The STEP 1 trial extension. Diabetes, Obesity and Metabolism (PMID 35441470). (PubMed)
  2. Rubino D, Abrahamsson N, Davies M, et al. (2021). Effect of Continued Weekly Subcutaneous Semaglutide vs Placebo on Weight Loss Maintenance in Adults With Overweight or Obesity: The STEP 4 Randomized Clinical Trial. JAMA, 325(14) (PMID 33755728). (PubMed)
  3. Aronne LJ, Sattar N, Horn DB, et al. (2024). Continued Treatment With Tirzepatide for Maintenance of Weight Reduction in Adults With Obesity: The SURMOUNT-4 Randomized Clinical Trial. JAMA, 331(1):38-48 (PMID 38078870). (PubMed)
  4. Tzang CC, Wu PH, Luo CA, et al. (2025). Metabolic rebound after GLP-1 receptor agonist discontinuation: a systematic review and meta-analysis. eClinicalMedicine, 90:103680 (PMID 41399474). (PubMed)
  5. Budini B, Luo S, et al. (2026). Trajectory of weight regain after cessation of GLP-1 receptor agonists: a systematic review and nonlinear meta-regression. eClinicalMedicine. (thelancet.com)
  6. Sumithran P, Prendergast LA, Delbridge E, et al. (2011). Long-Term Persistence of Hormonal Adaptations to Weight Loss. New England Journal of Medicine, 365(17):1597-1604 (PMID 22029981). (PubMed)
  7. Rodriguez PJ, Zhang V, Gratzl S, et al. (2025). Discontinuation and Reinitiation of Dual-Labeled GLP-1 Receptor Agonists Among US Adults With Overweight or Obesity. JAMA Network Open, 8(1):e2457349. (jamanetwork.com)
  8. Wilding JPH, Batterham RL, Calanna S, et al. (2021). Once-Weekly Semaglutide in Adults with Overweight or Obesity (STEP 1). New England Journal of Medicine, 384(11):989-1002 (PMID 33567185). (PubMed)
  9. Quarenghi M, Capelli S, Galligani G, et al. (2025). Weight Regain After Liraglutide, Semaglutide or Tirzepatide Interruption: A Narrative Review of Randomized Studies. Journal of Clinical Medicine, 14(11):3791. (mdpi.com)

Innehållet är endast avsett för information och utbildning. Det utgör inte medicinsk rådgivning. Rådfråga sjukvårdspersonal innan du fattar några beslut. Läs vår fullständiga medicinska ansvarsfriskrivning