- I delstudier från randomiserade studier stod fettfri massa för ungefär 25 % till 39 % av den totala massa som gick förlorad under 36 till 72 veckors GLP-1-baserad viktminskning, enligt en analys från 2024 i The Lancet Diabetes & Endocrinology.
- I DXA-delstudien av tirzepatid inom SURMOUNT-1 (160 deltagare) minskade kroppsvikten med 21,3 %, fettmassan med 33,9 % och den fettfria massan med 10,9 % vid vecka 72. Fördelningen var ungefär 74 % fett och 26 % fettfri massa, jämfört med 75 % fett och 25 % fettfri massa i placebogruppen.
- I DXA-delstudien av semaglutid inom STEP 1 (140 deltagare) minskade den totala fettfria kroppsmassan med cirka 9,7 % från baslinjen, men den fettfria massan ökade som andel av den totala kroppsmassan eftersom fettmassan minskade snabbare.
- DXA-mätt fettfri massa är inte detsamma som muskler. Den innehåller även organ, hud, bindväv och kroppsvatten, vilket är anledningen till att MR och styrketester ger information som en skanning med två kompartment inte kan ge.
- I MR-analysen i SURPASS-3 minskade lårmuskelvolymen i stort sett i linje med hur mycket vikt som gick förlorad, medan fettinfiltrationen i muskeln minskade, en riktning som vanligen betraktas som gynnsam för muskelkvaliteten.
- Evidensen om styrka och funktion är tunnare och blandad: kortare studier visar ofta bibehållen greppstyrka, medan längre observationsdata hos äldre vuxna pekar mot en minskning.
- Muskelriktade substanser som bimagrumab och apitegromab förändrar skanningsvärden i fas 2-studier, men ingen har visat någon nytta för styrka eller fysisk funktion, och ingen är godkänd för detta ändamål.
Orsakar GLP-1-läkemedel muskelförlust?
Kort svar: ja, en del av den massa som går förlorad under GLP-1-baserad viktminskning är fettfri vävnad, och alla publicerade delstudier av kroppssammansättning är överens på den punkten. Vad data inte visar är att förlusten är unik för läkemedelsklassen, oproportionerlig i förhållande till hur mycket vikt som gått förlorad, eller att den har lett till mätbar svaghet i de studiepopulationer som hittills undersökts.
Den mest citerade sammanställningen kommer från en kommentar från 2024 i The Lancet Diabetes & Endocrinology av Prado och kollegor, som uppskattade att fettfri massa utgjorde ungefär 25 % till 39 % av den totala massa som gick förlorad i studier av GLP-1-receptoragonister som pågick i 36 till 72 veckor. Samma författare noterade att den absoluta årliga minskningen av fettfri vävnad vid den här typen av snabb viktminskning är betydligt större än den långsamma förlust som tillskrivs normalt åldrande, vilket är anledningen till att frågan förtjänar uppmärksamhet snarare än att viftas bort.
Två synsätt konkurrerar i litteraturen. Det första ser förlusten av fettfri massa som en oundviklig, i stort sett proportionell följd av att förlora mycket kroppsmassa: när den totala vikten minskar med 15 % till 22 % förlorar kroppen stödjande vävnad tillsammans med fett. Det andra ser den som en möjlig farmakologisk signal som kan vara viktigare hos personer med små muskelreserver. Nuvarande evidens lutar åt den första förklaringen, samtidigt som man erkänner att den andra inte har kunnat uteslutas, särskilt hos äldre.
Den här artikeln behandlar endast fettfri massa och skelettmuskulatur. För illamående, mag-tarmeffekter och andra frågor om tolerabilitet, se vår separata översikt över biverkningar av GLP-1, och för läkemedelsklassens farmakologi, se guiden om GLP-1.
Endast i utbildningssyfte. Ingenting i den här artikeln antyder att du ska påbörja, ändra eller avsluta någon medicinering. Beslut av det slaget hör hemma hos dig och en kvalificerad vårdgivare.
Vad mätte delstudierna av kroppssammansättning för semaglutid och tirzepatid?
Största delen av evidensen om kroppssammansättning kommer från små bilddiagnostiska delstudier inbäddade i mycket större viktminskningsstudier. De var inte utformade som den primära analysen, och deras urvalsstorlekar är en bråkdel av huvudstudiernas, vilket är den viktigaste reservationen att ha med sig genom resten av den här sidan.
STEP 1 (semaglutid). Huvudstudien randomiserade 1 961 vuxna med övervikt eller fetma till semaglutid 2,4 mg en gång i veckan eller placebo i 68 veckor, vid sidan av livsstilsintervention, och publicerades av Wilding och kollegor i New England Journal of Medicine 2021. En DXA-delstudie med 140 deltagare mätte total fettmassa, regional visceral fettmassa och total fettfri kroppsmassa. Explorativa analyser av den undergruppen visade en minskning av total fettmassa och regional visceral fettmassa, en minskning av absolut fettfri kroppsmassa på cirka 9,7 % från baslinjen och en ökning av fettfri massa uttryckt som andel av total kroppsmassa. Mer om själva molekylen finns i guiden om semaglutid.
SURMOUNT-1 (tirzepatid). Look och kollegor publicerade DXA-delstudien i Diabetes, Obesity and Metabolism 2025. Den omfattade 160 deltagare (124 i de sammanslagna tirzepatidgrupperna, 36 på placebo), med en genomsnittlig baslinjevikt på 102,5 kg och ett genomsnittligt BMI på 38,0 kg/m², och följdes till vecka 72. Detaljer om molekylen finns i guiden om tirzepatid.
SURPASS-3 MR (tirzepatid, typ 2-diabetes). Denna post hoc-analys, publicerad i The Lancet Diabetes & Endocrinology 2025, använde magnetresonanstomografi i stället för DXA. Av 296 inkluderade deltagare hade 246 giltiga skanningar vid vecka 52. MR gjorde det möjligt för forskarna att kvantifiera lårmuskelvolym och fettinfiltration i muskeln, en markör för muskelkvalitet som DXA inte kan se, och att jämföra tirzepatid med insulin degludek en gång dagligen.
Den metodologiska skillnaden mellan dessa tillvägagångssätt spelar roll. DXA delar upp kroppen i fett, ben och ett enda ”fettfritt” kompartment. MR kan skilja muskelvävnad från det fett som lagras inuti och mellan muskelfibrerna. Slutsatser som dragits med den ena metoden går inte automatiskt att överföra till den andra.
Hur stor del av viktminskningen är fettfri massa, och skiljer det sig från annan viktminskning?
Delstudien i SURMOUNT-1 ger den tydligaste interna jämförelsen, eftersom både den aktiva gruppen och placebogruppen gick ned i vikt och båda skannades. Vid vecka 72 förlorade deltagarna på tirzepatid 21,3 % av kroppsvikten, 33,9 % av fettmassan och 10,9 % av den fettfria massan. Placebogruppen förlorade 5,3 % av kroppsvikten, 8,2 % av fettmassan och 2,6 % av den fettfria massan. Alla jämförelser mot placebo rapporterades som statistiskt signifikanta.
Omräknat till andelar av den förlorade massan gav tirzepatid ungefär 74 % fett och 26 % fettfri massa, medan placebo gav ungefär 75 % fett och 25 % fettfri massa. Författarna rapporterade att dessa andelar var relativt konsekventa i kliniskt relevanta undergrupper och drog slutsatsen att läkemedlet inte var förknippat med en oproportionerlig förlust av fettfri vävnad. Detta var en post hoc-analys av en liten undergrupp, så fyndet är vägledande snarare än avgörande.
| Delstudie | Varaktighet | Skannade deltagare | Kroppsvikt | Fettmassa | Fettfri massa |
|---|---|---|---|---|---|
| SURMOUNT-1 DXA (tirzepatid) | 72 veckor | 160 (124 aktiv, 36 placebo) | -21,3 % | -33,9 % | -10,9 % |
| SURMOUNT-1 DXA (placebo) | 72 veckor | 36 | -5,3 % | -8,2 % | -2,6 % |
| STEP 1 DXA (semaglutid) | 68 veckor | 140 totalt i delstudien | Minskad | Minskad | Cirka -9,7 % från baslinjen |
En systematisk översikt och metaanalys från 2026 i International Journal of Obesity, som sammanställde sju randomiserade studier och 821 deltagare behandlade med regimer avsedda för fetma, visade samma tvåsidiga bild: absolut fettfri massa minskade sammanvägt med 1,74 kg (95 % KI -3,04 till -0,45), med mycket hög heterogenitet mellan studierna, medan fettfri massa som andel av totalvikten ökade med ungefär 1,81 procentenheter (95 % KI 1,1 till 2,52). Semaglutidundergruppen visade den största absoluta minskningen av fettfri massa. Författarna drog slutsatsen att förlust av fettfri massa inte bör ses som ett skäl att undvika dessa läkemedel, samtidigt som de betonade att nutritions- och träningsstöd hör hemma vid sidan av dem.
En analytisk fallgrop förtjänar att nämnas. Flera populära artiklar delar ett värde för fettfri massa från en liten DXA-undergrupp med ett värde för viktminskning från hela studien. Dessa två tal kommer från olika populationer, och den resulterande procentsatsen är inte meningsfull. Om du jämför de två molekylerna mer allmänt redogör vår jämförelse mellan semaglutid och tirzepatid för de skillnader i studiedesign som gör direkta jämförelser av kroppssammansättning svåra.
Är fettfri massa samma sak som muskler?
Nej, och den skillnaden förklarar mycket av förvirringen i den offentliga debatten. Fettfri mjukvävnad som mäts med DXA är allt som varken är fett eller benmineral: skelettmuskulatur, men också inre organ, hud, bindväv, blod och, viktigt nog, vatten. Skelettmuskulaturen utgör vanligtvis bara en del av det kompartmentet.
Vid snabb viktminskning förändras flera komponenter av den fettfria massan av skäl som inte har med kontraktil vävnad att göra. Glykogenförråden minskar och tar bundet vatten med sig. Plasmavolymen förskjuts. Levern och andra organ, som är förstorade vid fetma, kan krympa. Extracellulär vätska minskar. En DXA-skanning registrerar allt detta som förlorad ”fettfri massa” utan att kunna fördela det.
Det är just därför MR-analysen i SURPASS-3 är informativ. Under 52 veckor hos personer med typ 2-diabetes var tirzepatid förknippat med minskad lårmuskelvolym, men minskningen följde det allmänna sambandet mellan förändring av kroppsvikt och muskelvolym som härletts från populationsbaserade uppskattningar, inklusive longitudinella data från UK Biobank som författarna använde som kontext. Samtidigt minskade fettinfiltrationen i muskeln, medan den förväntade utvecklingen vid åldrande är en ökning. Lägre intramuskulärt fett betraktas i allmänhet som en markör för bättre muskelkvalitet, så bilden från skanningarna visar inte enbart försämring.
Prado och kollegor gör en kompletterande poäng i sin kommentar: eftersom DXA blandar ihop vävnader och eftersom få studier mäter funktion är ett rapporterat kilo förlorad ”fettfri massa” inte utbytbart mot ett kilo förlorad muskel, och att likställa de två kan vilseleda i båda riktningar. Samtidigt hävdar de att den som avfärdar frågan med hänvisning till att kompartmentet är heterogent riskerar att förbise en förändring som kan spela roll för vissa patienter.
I praktiken innebär detta att varje starkt påstående om muskler som bygger enbart på en DXA-procentsats, i endera riktningen, går längre än mätningen medger.
Vad händer med styrka och fysisk funktion?
Detta är den svagaste delen av evidensbasen, och det är också den del som betyder mest kliniskt. Massa är ett surrogatmått. Styrka, gånghastighet och förmågan att resa sig från en stol är utfall som människor faktiskt upplever.
SEMALEAN-studien, en prospektiv kohortstudie från klinisk vardag publicerad i Diabetes, Obesity and Metabolism 2026 av Alissou och kollegor, följde patienter med fetma som behandlades med semaglutid 2,4 mg vid ett franskt universitetssjukhus, med bedömningar vid baslinjen, efter 7 månader och efter 12 månader. Bland de 115 inkluderade patienterna minskade den genomsnittliga kroppsvikten med ungefär 13 % under 12 månader, fettmassan minskade med cirka 14 % efter månad 7 och 18 % efter månad 12, och den fettfria massan minskade med cirka 3 kg till och med månad 7 och stabiliserades därefter. Handgreppsstyrkan förbättrades snarare än minskade mellan månad 7 och 12, energiförbrukningen i vila normaliserad mot fettfri massa ökade, och den rapporterade förekomsten av sarkopen fetma minskade från 49 % vid baslinjen till 33 % efter 12 månader. Studien hade ingen kontrollgrupp, så dessa förändringar kan inte enbart tillskrivas läkemedlet.
En översikt från 2026 i British Journal of Pharmacology av Prokopidis sammanställde den bredare litteraturen om styrka och kom fram till en nyanserad slutsats: förlust av fettfri mjukvävnad är inte en tillförlitlig prediktor för förändring i styrka. Kortare studier på vuxna med fetma, i regel sex månader eller kortare, rapporterar ofta bibehållen handgreppsstyrka trots mätbar förlust av fettfri vävnad. Längre observationella och retrospektiva data hos äldre vuxna med typ 2-diabetes, över cirka 24 månader, har rapporterat minskad handgreppsstyrka och ett mönster som är förenligt med accelererad sarkopeni jämfört med matchade kontroller.
Dessa två bevisunderlag är inte direkt jämförbara. Randomiserade studier rekryterar relativt friska, mestadels medelålders deltagare och pågår som mest ett eller två år. Observationella kohorter hos äldre vuxna är behäftade med indikationsbias samt störfaktorer i form av skörhet och samsjuklighet. Den ärliga sammanfattningen är att funktion har mätts för sällan och under för kort tid för att frågan ska kunna avgöras, och att flera författare nu hävdar att styrketester bör byggas in i designen av fetmastudier i stället för att läggas till i efterhand.
Vilka påverkas troligast av förlust av fettfri massa?
Aritmetiken kring muskelreserver förklarar det mesta av oron. En 35-åring med gott om skelettmuskulatur som förlorar 10 % av sin fettfria massa ligger fortfarande långt över alla funktionella tröskelvärden. En 80-åring nära de diagnostiska gränsvärdena för sarkopeni som förlorar samma andel kan hamna i ett område som förknippas med fall, långsammare återhämtning efter sjukdom och förlorad självständighet.
Äldre vuxna är därför den population som oftast lyfts fram i litteraturen. Översikter publicerade 2025 och 2026 om användning av GLP-1-receptoragonister hos personer över 65 år konstaterar genomgående att samtidig förlust av fettfri massa är vanlig och att den sker mot en bakgrund av åldersrelaterad muskelnedgång, samtidigt som de påpekar att den direkta evidensen är tunn: särskilda randomiserade studier av tillräcklig varaktighet på äldre vuxna, med styrka och funktion som effektmått, finns i stort sett inte ännu.
Andra grupper som diskuteras som potentiellt mer utsatta är personer med befintlig sarkopeni eller sarkopen fetma, personer med lågt vanemässigt proteinintag, de som till stor del är stillasittande och personer som genomgår mycket snabb eller mycket stor viktminskning. Ingen av dessa har testats som förspecificerad undergrupp i en studie med statistisk styrka för funktionella utfall, så de är fortfarande rimliga riskmarkörer snarare än fastställda.
En motvikt förtjänar att nämnas för balansens skull. Fetma i sig försämrar fysisk funktion, belastar lederna och är förknippad med ansamling av intramuskulärt fett. Flera översikter påpekar att en betydande förlust av fettmassa kan förbättra rörligheten och muskelkvaliteten även när den absoluta fettfria massan minskar, och minskningen av fettinfiltration i muskeln i MR-analysen i SURPASS-3 är förenlig med den tanken. Nettoeffekten på funktionen hos en enskild person går inte att förutsäga utifrån en skanning.
Om du tillhör någon av dessa grupper är rätt steg att prata med din egen läkare om hur din muskelhälsa bedöms, inte att fatta ett beslut utifrån en artikel. Den här sidan kan inte ge, och ger inte, en sådan bedömning.
Vad visar studier om träning och protein vid GLP-1-baserad viktminskning?
Mekanistiskt sett är styrketräning och tillräckligt proteinintag de två bäst etablerade motåtgärderna mot förlust av fettfri massa vid alla former av kaloribegränsning. Den specifika frågan om de fungerar under GLP-1-behandling har förvånansvärt lite färdig randomiserad evidens bakom sig.
Den mest relevanta publicerade studien använder en äldre molekyl i klassen. Lundgren och kollegor randomiserade i New England Journal of Medicine 2021 vuxna med fetma efter en lågkaloridiet till träning, liraglutid, båda kombinerade eller placebo i ett år. Kombinationsgruppen uppnådde ungefär dubbelt så stor förlust av fettmassa och dubbelt så stor minskning av midjemåttet jämfört med någon av strategierna var för sig, samtidigt som den fettfria massan bibehölls, och gav det bästa övergripande bibehållandet av viktminskningen. Enbart liraglutid visade en behandlingseffekt på -6,8 kg jämfört med placebo. Detta är stödjande evidens för att kombinera träning med inkretinbaserad behandling, men liraglutid är inte semaglutid eller tirzepatid, och viktminskningen var mindre än i de nyare studierna.
För de nyare substanserna rekryterar den centrala studien fortfarande. LEAN-PREP (registrerad som NCT06885736), vars protokoll publicerades 2026, planerar att randomisera 232 vuxna med fetma som behandlas med semaglutid eller tirzepatid till fyra armar: kontroll, styrketräning, proteintillskott eller båda kombinerade, under sex månader. Proteinmålet är 1,6 g per kg och dag med minst 25 g per måltid. Studiens primära avslutning är planerad till 2029, så det finns ännu inga utfallsdata.
Under tiden sammanfaller den sammanslagna metaanalysevidensen och de flesta översiktsförfattare kring samma rekommendation på nivån för forskningsprioriteringar snarare än individuella råd: farmakologisk viktminskning bör studeras, och i praktiken åtföljas, av strukturerat nutritions- och träningsstöd. Hur det stödet ska se ut för en viss person är en klinisk fråga. Peptider som marknadsförs på nätet för muskelbyggande är ett separat ämne med en helt annan evidensbas, som diskuteras i vår genomgång av peptider som studerats för muskeltillväxt och återhämtning; ingen av dem har testats som motåtgärd mot förlust av fettfri massa under GLP-1-behandling.
Vilka substanser under utveckling syftar till att skydda muskler, och vad har de visat?
Flera prövningssubstanser syftar till att bevara eller öka fettfri massa under inkretinbaserad viktminskning, mestadels genom att blockera signalvägar för aktivin eller myostatin. Alla resultaten nedan kommer från fas 2-studier. Ingen av dessa substanser är godkänd för att bevara muskler under viktminskning, och ingen har visat någon nytta för styrka eller fysisk funktion.
Bimagrumab (en antikropp mot aktivin typ II-receptorn) plus semaglutid testades i fas 2-studien BELIEVE, publicerad i Nature Medicine 2026 med Heymsfield som förstaförfattare, på 507 deltagare. Vid vecka 72 var de rapporterade förändringarna en minskning av kroppsvikten med 22,1 % med högdoskombinationen jämfört med 15,7 % med enbart semaglutid och 10,8 % med enbart bimagrumab; fettmassan minskade med 45,7 % med kombinationen jämfört med 27,8 % respektive 28,5 %; och den fettfria massan minskade med 2,9 % med kombinationen jämfört med 7,4 % med enbart semaglutid, medan den ökade med 2,5 % med enbart bimagrumab. Rapporterade biverkningar i bimagrumabgrupperna inkluderade lindrig till måttlig akne och muskelkramper, och författarna efterlyste fortsatt utvecklingsarbete för att förstå dem.
Apitegromab (en antikropp mot promyostatin) testades tillsammans med tirzepatid i fas 2-studien EMBRAZE, publicerad av Pratley och kollegor i Nature Medicine 2026. Hos 102 vuxna med övervikt eller fetma under 24 veckor förändrades den fettfria massan med -1,6 kg med apitegromab jämfört med -3,5 kg med placebo, en skillnad mellan grupperna på cirka 1,9 kg (p = 0,0014), med liknande total viktminskning i båda armarna. Avgörande nog skilde sig inte styrke- och stolsresningstester mellan grupperna, vilket både forskarna och oberoende kommentatorer underströk.
Den sista detaljen är den centrala varningen för hela den här kategorin. En molekyl kan flytta ett DXA-värde utan att flytta något som en patient skulle märka. Bevarad massa utan påvisad bevarad funktion är ett biomarkörresultat, och historien om farmakologi för kroppssammansättning innehåller flera substanser som förbättrade skanningar utan att förbättra utfall. Längre studier med förspecificerade funktionella effektmått behövs innan något påstående om klinisk nytta kan motiveras.
Andra program inom området, inklusive antikroppar mot myostatinvägen och selektiva androgenreceptormodulatorer, befinner sig i tidigare eller mindre transparenta stadier. Föreningar av den här typen är inte godkända för användning på människor utanför kliniska studier.
Vad är fortfarande okänt om GLP-1-behandling och muskler?
Fyra luckor definierar det nuvarande kunskapsläget, och att beskriva dem precist är mer användbart än en tvärsäker sammanfattning.
Funktion mäts för lite. Nästan alla data rör massa, mätt med DXA, i delstudier med 140 till 246 deltagare. Greppstyrka förekommer i en handfull studier, gånghastighet och stolsresningstester i ännu färre, och nästan aldrig med den varaktighet som krävs för att upptäcka en långsam funktionell förändring. Nyligen publicerade kommentarer i Diabetes, Obesity and Metabolism har uttryckligen argumenterat för att övervaka styrka och funktion i stället för enbart fettfri massa, både i studier och i praktiken.
Äldre och skörare populationer är underrepresenterade. Den randomiserade evidensen kommer till stor del från medelålders deltagare med stora muskelreserver vid baslinjen. De populationer där oron är mest rimlig är de som är minst studerade, och de signaler som finns där kommer från observationsdata med sina egna välkända störfaktorer.
Reversibilitet och underhållsfasen är oklara. Om den fettfria massan återhämtar sig efter att vikten stabiliserats, vad som händer vid behandlingsuppehåll eller efter utsättning, och om återvunnen vikt företrädesvis kommer tillbaka som fett är öppna frågor med begränsade data. Observationen i SEMALEAN att den fettfria massan minskade tidigt och sedan stabiliserades är förenlig med ett anpassningsmönster, men kom från en okontrollerad kohort.
Effekter av läkemedelsklassen har inte skilts från effekter av viktminskningen. Kommentaren av Prado beskriver detta som den avgörande frågan: är förlusten av fettfri massa helt enkelt proportionell mot storleken på viktminskningen, vilket skulle göra den till ett kännetecken för all effektiv viktminskning, eller bidrar inkretinsignaleringen oberoende? Placebojämförelsen i SURMOUNT-1 och UK Biobank-kontextualiseringen i MR-analysen i SURPASS-3 talar båda för den proportionella förklaringen, men ingen av dem utgör ett bevis.
Medicinsk ansvarsfriskrivning. Den här artikeln är endast avsedd för utbildningsändamål och utgör inte medicinsk rådgivning. Den rekommenderar inte att påbörja, ändra eller avsluta någon medicinering eller något kosttillskott. Semaglutid och tirzepatid är receptbelagda läkemedel vars tillgänglighet och juridiska status varierar mellan länder; bimagrumab och apitegromab är under prövning för denna indikation. Diskutera alla frågor om din egen behandling, muskelhälsa eller uppföljning med en kvalificerad vårdgivare. Se vår medicinska ansvarsfriskrivning för fullständiga villkor.
Vanliga frågor
Hur stor del av viktminskningen med GLP-1-läkemedel är fettfri massa?
Skiljer sig förlust av fettfri massa med semaglutid från förlust vid bantning?
Betyder minskad fettfri massa enligt DXA att muskler går förlorade?
Minskar GLP-1-läkemedel muskelstyrkan?
Påverkas äldre vuxna mer av förlust av fettfri massa under GLP-1-behandling?
Bevarar tirzepatid muskler bättre än semaglutid?
Kan träning och högre proteinintag förhindra förlust av fettfri massa under GLP-1-behandling?
Finns det läkemedel som bevarar muskler under GLP-1-baserad viktminskning?
Rekommenderade produkter
Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:
GHK-Cu
Anti-aging-substans
GHK-Cu Pen
Förfylld penna GHK-Cu
GLOW-UP Ritual
Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu
Testa dina kunskaper
Snabbquiz · 6 frågor
Källor
- Look M, et al. (2025). Body composition changes during weight reduction with tirzepatide in the SURMOUNT-1 study of adults with obesity or overweight. Diabetes, Obesity and Metabolism. (PubMed)
- Wilding JPH, et al. (2021). Once-Weekly Semaglutide in Adults with Overweight or Obesity (STEP 1). New England Journal of Medicine. (PubMed)
- Sattar N, et al. (2025). Tirzepatide and muscle composition changes in people with type 2 diabetes (SURPASS-3 MRI): a post-hoc analysis of a randomised, open-label, parallel-group, phase 3 trial. The Lancet Diabetes & Endocrinology. (thelancet.com)
- Prado CM, Phillips SM, Gonzalez MC, Heymsfield SB (2024). Muscle matters: the effects of medically induced weight loss on skeletal muscle. The Lancet Diabetes & Endocrinology. (PubMed)
- Alissou M, et al. (2026). Impact of semaglutide on fat mass, lean mass and muscle function in patients with obesity: the SEMALEAN study. Diabetes, Obesity and Metabolism. (PubMed)
- Prokopidis K (2026). Glucagon-like peptide-1 receptor agonists and muscle strength changes in older adults: risks beyond muscle mass reductions. British Journal of Pharmacology. (PubMed)
- Lundgren JR, Janus C, Jensen SBK, et al. (2021). Healthy Weight Loss Maintenance with Exercise, Liraglutide, or Both Combined. New England Journal of Medicine. (nejm.org)
- Pratley RE, Denham DS, Trivedi R, et al. (2026). Apitegromab for lean mass preservation during tirzepatide-induced weight loss: a randomized, double-blind, placebo-controlled phase 2 trial (EMBRAZE). Nature Medicine. (nature.com)
- Heymsfield SB, et al. (2026). Bimagrumab plus semaglutide alone or in combination for the treatment of obesity: a randomized phase 2 trial (BELIEVE). Nature Medicine. (nature.com)
- Systematic review and meta-analysis of 7 randomized controlled trials (821 participants) (2026). Effect of GLP-1 receptor agonists at doses for obesity management on muscle health: systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials. International Journal of Obesity. (PubMed)
- LEAN-PREP study investigators (2026). LEAN mass Preservation with Resistance Exercise and Protein during semaglutide and tirzepatide therapy (LEAN-PREP study): a protocol for a randomised controlled trial. Published trial protocol (NCT06885736). (PubMed)