Viktiga punkter
  • Tesamorelin är ett FDA-godkänt receptbelagt biologiskt läkemedel för en snäv indikation: minskning av överskott av visceralt bukfett hos vuxna som lever med hiv och har lipodystrofi. Ansökan om europeiskt godkännande för försäljning drogs tillbaka av sökanden 2012, och produkten saknar godkännande i EU.
  • Den aktuella produktinformationen anger artralgi, erytem vid injektionsstället, klåda vid injektionsstället, smärta i extremiteter, perifert ödem och myalgi som de biverkningar som rapporterades hos mer än 5 % av de behandlade patienterna.
  • Reaktioner vid injektionsstället var den största enskilda skillnaden mot placebo i de sammanslagna fas 3-data över 26 veckor, och rapporterades hos 17 % av dem som fick tesamorelin jämfört med 6 % av dem som fick placebo.
  • Tesamorelin höjer IGF-1 avsiktligt, eftersom det stimulerar frisättningen av kroppens eget tillväxthormon. Produktinformationen uppmanar förskrivare att övervaka IGF-1 och att överväga att avsluta behandlingen när förhöjningarna kvarstår, och den europeiska myndigheten angav olösta farhågor om långvarigt förhöjt IGF-1.
  • Produktinformationen kräver utvärdering av glukos före och under behandling och varnar för att glukosintolerans eller diabetes kan utvecklas, medan den sammanslagna fas 3-analysen inte fann några kliniskt meningsfulla skillnader mellan grupperna i glukosparametrar vid vecka 26 och 52.
  • Produktinformationen kontraindicerar användning vid graviditet, vid aktiv malignitet, vid störning av hypotalamus-hypofysaxeln och vid känd överkänslighet mot produkten eller dess hjälpämnen.
  • I stort sett alla publicerade säkerhetsdata kommer från vuxna som lever med hiv och hade lipodystrofi. Säkerheten utanför den populationen har inte fastställts, och den här artikeln är enbart utbildande och utgör inte medicinsk rådgivning.

Vad är tesamorelin godkänt för, och hos vilka studerades det?

All ärlig diskussion om biverkningar av tesamorelin måste börja med den population där de mättes. Tesamorelin är en syntetisk analog till humant tillväxthormonfrisättande hormon, GHRH(1-44), modifierad vid N-terminalen med en trans-3-hexenoylgrupp som bromsar enzymatisk nedbrytning. Det tillför inte tillväxthormon. Det stimulerar hypofysen att frisätta patientens eget tillväxthormon, vilket i sin tur höjer insulinliknande tillväxtfaktor 1 (IGF-1). Nästan alla biverkningar som beskrivs nedan följer av denna enda mekanism.

I USA är tesamorelin ett receptbelagt biologiskt läkemedel. Den FDA-godkända indikationen är snäv: minskning av överskott av visceralt bukfett hos vuxna som lever med hiv och har lipodystrofi. Det har marknadsförts under namnen Egrifta, Egrifta SV och, sedan FDA godkände F8-formuleringen den 25 mars 2025, Egrifta WR. Godkännandet avser inte behandling av fetma, inte behandling mot åldrande och inte förändrad kroppssammansättning hos allmänbefolkningen.

I Europa ser bilden annorlunda ut. Ferrer Internacional meddelade kommittén för humanläkemedel (CHMP) den 21 juni 2012 att företaget drog tillbaka sin ansökan om godkännande för försäljning av Egrifta. Företagets återkallelsebrev angav att CHMP ansåg att de inlämnade uppgifterna inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att nytta-riskbalansen var positiv. Bland de skäl som myndigheten publicerade fanns den praktiska svårigheten att skilja överskott av bukfett orsakat av lipodystrofi från överskott orsakat av fetma, samt en allvarlig säkerhetsfarhåga: att höga nivåer av IGF-1 kan vara förknippade med ökad risk för cancer och en möjlig försämring av diabetesrelaterad ögonsjukdom. Tesamorelin saknar därför europeiskt godkännande för försäljning.

Säkerhetsdatabasen vilar på två dubbelblinda, placebokontrollerade multicenterstudier i fas 3 och deras 26 veckor långa förlängningar, genomförda på vuxna med hiv som behandlades med antiretrovirala läkemedel och hade överskott av bukfett. Den första, publicerad av Falutz och kollegor i New England Journal of Medicine 2007, randomiserade 412 patienter; visceral fettvävnad mätt med datortomografi minskade med 15,2 % med tesamorelin och ökade med 5,0 % med placebo under 26 veckor. Den andra, rapporterad 2010, randomiserade 404 patienter och fann en minskning av visceral fettvävnad på 10,9 % jämfört med 0,6 % med placebo. En sammanslagen analys av 806 patienter (543 på tesamorelin, 263 på placebo) utgör grunden för biverkningstabellerna i produktinformationen. För en bredare översikt av själva molekylen, se vår guide om tesamorelin.

Den här artikeln har enbart ett utbildande syfte. Den beskriver vad publicerade källor rapporterar. Den är inte medicinsk rådgivning, och inget här ska användas för att påbörja, ändra eller avbryta någon behandling. Sådana beslut ska fattas av kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal.

Vilka biverkningar var vanligast i de pivotala studierna?

Sammanfattningsavsnittet (Highlights) i den aktuella produktinformationen nämner de reaktioner som rapporterades hos mer än 5 % av de behandlade patienterna: artralgi, erytem vid injektionsstället, klåda vid injektionsstället, smärta i extremiteter, perifert ödem och myalgi. Listan är kort, och den är också avslöjande. Fem av de sex punkterna är antingen en lokal reaktion vid injektionsstället eller en muskuloskeletal och vätskerelaterad besvärsbild, vilket är precis den biverkningsprofil man kan vänta sig av ett ämne som ökar utsöndringen av tillväxthormon.

De sammanslagna data över 26 veckor från de två fas 3-studierna, återgivna i produktinformationen, jämför 543 personer som fick tesamorelin med 263 som fick placebo. Tabellen nedan visar de reaktioner som rapporterades hos minst 1 % av patienterna och oftare med tesamorelin än med placebo.

BiverkningTesamorelin (n=543)Placebo (n=263)
Reaktion vid injektionsstället17 %6 %
Artralgi (ledvärk)13 %11 %
Smärta i extremiteter6 %5 %
Myalgi (muskelvärk)6 %2 %
Perifert ödem6 %2 %
Parestesi (stickningar, domningar)5 %2 %
Utslag4 %2 %
Kräkningar3 %0 %
Klåda2 %1 %

Två iakttagelser är viktiga när man läser tabellen. För det första är placebokolumnen inte tom. Ledvärk rapporterades av 11 % av de patienter som inte fick någon aktiv produkt alls, vilket är en påminnelse om att många symtom hos en population som lever med hiv och tar antiretroviral behandling har orsaker som inte har med det injicerade ämnet att göra. Det tillskrivbara överskottet för artralgi i dessa sammanslagna data är litet. För det andra är de tydligaste signalerna lokala reaktioner, muskelvärk, perifert ödem och parestesi, där frekvensen med tesamorelin var ungefär två till tre gånger så hög som med placebo.

Förlängningsfasen på 26 veckor, publicerad av Falutz och kollegor i AIDS 2008, följde patienterna till 52 veckor. Författarna rapporterade att tesamorelin i allmänhet tolererades väl under förlängningen och att frekvensen av biverkningar var jämförbar med den under den första fasen, utan kliniskt signifikanta glukosförändringar under hela 52-veckorsperioden. De rapporterade också att det viscerala fettet låg kvar cirka 18 % under utgångsvärdet vid 52 veckor och att det ansamlades på nytt när produkten sattes ut. Det är en farmakologisk iakttagelse snarare än ett säkerhetsfynd, men en som påverkar hur kliniker väger nytta mot risk över tid.

Hur ofta förekommer reaktioner vid injektionsstället, och hur ser de ut?

Reaktioner vid injektionsstället är den vanligaste och mest konsekvent rapporterade kategorin av biverkningar av tesamorelin. I de sammanslagna fas 3-data över 26 veckor rapporterade 17 % av dem som fick tesamorelin en reaktion vid injektionsstället, jämfört med 6 % av dem som fick placebo. Eftersom placeboinjektionerna också gavs subkutant är den basnivån på 6 % upplysande: en del av den lokala reaktionsbördan kommer från själva den dagliga subkutana injektionen, och en del från ämnet.

Produktinformationen beskriver dessa reaktioner som erytem (rodnad), klåda, smärta, irritation och blåmärken vid injektionsstället. Sammanfattningsavsnittet (Highlights) lyfter specifikt fram erytem och klåda vid injektionsstället som biverkningar över 5 %-gränsen. Det är lokala, synliga och vanligtvis självbegränsande händelser snarare än systemiska.

Lokala reaktioner förekommer också i senare, mindre studier. I den randomiserade studien av tesamorelin hos personer med hiv och icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom, publicerad i The Lancet HIV 2019, randomiserade Stanley och kollegor 61 deltagare och rapporterade att besvär vid injektionsstället var vanligare i tesamorelingruppen än i placebogruppen, men att ingen bedömdes som allvarlig.

En reservation som bör sägas rakt ut: omfattningen av de lokala reaktioner som rapporteras i kliniska studier avspeglar en produkt av läkemedelskvalitet, beredd och administrerad under studieförhållanden under övervakning av utbildad personal. Litteraturen kan inte läsas som en beskrivning av vad som händer med oreglerat material av osäker renhet eller sterilitet, där kontaminering och endotoxin är ytterligare och okaraktäriserade källor till lokal reaktion. Vi diskuterar det generella problemet i vår artikel om säkerhet för peptider.

Slutligen skiljer produktinformationen mellan vanliga reaktioner vid injektionsstället och verklig överkänslighet. En reaktion som sprider sig utanför injektionsstället, eller som innefattar nässelutslag, rodnad i ansiktet eller systemiska symtom, behandlas i produktinformationen som en överkänslighetshändelse och diskuteras separat nedan.

Varför orsakar tesamorelin ledvärk, svullnad och symtom på karpaltunnelsyndrom?

Tillväxthormon främjar retention av natrium och vatten. Produktinformationen anger detta direkt i sin varning för vätskeretention: effekten visar sig som ökad vävnadsspänning och muskuloskeletalt obehag, vilket ger biverkningar som ödem, artralgi och karpaltunnelsyndrom. Avgörande är att produktinformationen tillägger att dessa reaktioner antingen är övergående eller går över när behandlingen avslutas. Den enda meningen förklarar varför så stor del av biverkningslistan är muskuloskeletal, och den förklarar också varför det mesta är reversibelt.

Siffrorna i de sammanslagna fas 3-data stämmer med mekanismen. Perifert ödem rapporterades hos 6 % av dem som fick tesamorelin mot 2 % på placebo. Myalgi var likaså 6 % mot 2 %. Parestesi, de stickningar eller domningar som ofta följer av att svullen mjukvävnad trycker mot en nerv, var 5 % mot 2 %. Smärta i extremiteter var 6 % mot 5 %. Karpaltunnelsyndrom är den kliniskt viktiga änden av detta spektrum, eftersom kompression av medianusnerven vid handleden kan ge bestående domningar och kraftlöshet i handen om den inte upptäcks.

Vätskeretention är också skälet till att tesamorelins biverkningsprofil liknar den hos rekombinant tillväxthormon snarare än den hos ett typiskt småmolekylärt läkemedel. Den praktiska skillnaden, och en del av den ursprungliga motiveringen för en GHRH-analog, är att stimulering av hypofysen bevarar det fysiologiska pulsatila mönstret för frisättning av tillväxthormon och fortsatt är underkastad negativ återkoppling, vilket teoretiskt begränsar exponeringen jämfört med direkt tillförsel av tillväxthormon. Det är ett farmakologiskt argument, inte en påvisad säkerhetsfördel, och det regulatoriska underlaget behandlar det inte som en sådan. Läsare som jämför GHRH-analoger med andra sekretagoger för tillväxthormon kan ha nytta av vår vetenskapliga jämförelse av HGH-relaterade peptider som bakgrund.

Produktinformationen innehåller också en separat varningsklass som ärvts från tillväxthormonets farmakologi: ökad dödlighet hos patienter med akut kritisk sjukdom, med instruktionen att överväga att avsluta behandlingen hos kritiskt sjuka patienter. Detta beskriver inte användning i öppenvård, men det är en del av den dokumenterade riskramen och hör hemma i varje fullständig redogörelse för produktens säkerhetsavsnitt.

Vad säger produktinformationen om förhöjt IGF-1?

Förhöjt IGF-1 är inte en biverkning i vanlig mening. Det är den avsedda biokemiska följden av att frisättningen av tillväxthormon stimuleras, och det är den enskilda säkerhetsparameter som myndigheterna har granskat närmast.

Produktinformationen anger uttryckligen att produkten ökar IGF-1 och instruerar förskrivare att övervaka IGF-1-nivåerna under behandlingen. Den anger vidare att utsättning bör övervägas hos patienter med ihållande förhöjt IGF-1, med en standardavvikelsepoäng över 3 som exempel på tröskelvärde, särskilt om effekten inte är robust. Produktinformationen gör alltså fortsatt behandling beroende av både det biokemiska svaret och den kliniska nyttan.

Effektens omfattning kvantifierades i det ursprungliga kliniska programmet. Produktinformationen för den ursprungliga formuleringen rapporterar att bland patienter som behandlades i 26 veckor hade 47 % IGF-1-nivåer över 2 standardavvikelsepoäng och 36 % över 3 standardavvikelsepoäng, med effekt som var synlig redan efter 13 veckor. Produktinformationen för 2 mg-formuleringen rapporterar att vid slutet av en 52 veckors behandlingsperiod hade 34 % en IGF-1-poäng över 2 och 23 % över 3. Produktinformationen konstaterar sedan rakt ut att effekterna av långvarigt förhöjda IGF-1-nivåer är okända.

Just den osäkerheten var det den europeiska myndigheten vägrade bortse från. I de publicerade frågorna och svaren om återkallelsen av Egrifta-ansökan sammanfattades CHMP:s allvarliga säkerhetsfarhåga som iakttagelsen att höga nivåer av IGF-1 kan vara förknippade med ökad risk för cancer och en möjlig försämring av diabetesrelaterad ögonsjukdom. FDA-produktinformationen hanterar samma två frågor genom övervakning och kontraindikation i stället för avslag: den kontraindicerar aktiv malignitet, anger att varje tidigare malignitet ska vara inaktiv och behandlingen avslutad före start, och instruerar att patienter med diabetes ska övervakas med jämna mellanrum för utveckling eller försämring av retinopati.

Ingen publicerad studie av tesamorelin har utformats eller dimensionerats för att upptäcka en förändring i cancerincidens. De 26- och 52-veckorshorisonterna i det pivotala programmet är långt för korta för den frågan. Den korrekta sammanfattningen av underlaget är att IGF-1 stiger kraftigt hos en stor minoritet av de behandlade patienterna, att de långsiktiga konsekvenserna av denna förhöjning inte har karaktäriserats, och att båda myndigheterna behandlade det som den centrala öppna frågan.

Hur påverkar tesamorelin blodsockret och risken för diabetes?

Tillväxthormon motverkar insulinets verkan, så varje ämne som ökar utsöndringen av tillväxthormon väcker en berättigad fråga om glukosomsättningen. Produktinformationen behandlar detta som en varning snarare än en kontraindikation: den anger att glukosintolerans eller diabetes mellitus kan utvecklas vid användning, och instruerar förskrivare att utvärdera glukos före och under behandling.

Studieunderlaget är mer lugnande än varningen ensam kan ge intryck av, inom ramen för vad som studerades. Den sammanslagna analysen av de två fas 3-studierna, publicerad av Falutz och kollegor i Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism 2010, drog slutsatsen att tesamorelin överlag tolererades väl utan kliniskt meningsfulla skillnader mellan grupperna i glukosparametrar vid vecka 26 och 52. Rapporten om 52-veckorsförlängningen i AIDS kom fram till samma slutsats och beskrev glukosförändringarna över 52 veckor som kliniskt icke signifikanta. Rapporten från 2010 om den andra pivotala studien beskrev likaså förändringarna i kroppssammansättning som att de skedde utan störning av glukosnivåerna.

En särskild säkerhetsstudie utvidgar detta till personer som redan har diabetes. Clemmons, Miller och Mamputu publicerade en 12 veckors randomiserad, placebokontrollerad studie på 53 patienter med typ 2-diabetes i PLoS One 2017. Vid vecka 12 fann författarna att tesamorelin inte förändrade insulinsvaret eller den glykemiska kontrollen, och de rapporterade att ingen patient avbröt på grund av förlorad diabeteskontroll. Den studien var kort och liten och genomfördes på personer vars diabetes var stabil, så den besvarar en snäv fråga snarare än en allmän.

Två begränsningar förtjänar att betonas. För det första kan medelvärden i en studiepopulation dölja förändringar hos enskilda individer. Den regulatoriska granskningen av de pivotala studierna noterade att vissa patienter under behandlingen förflyttades från prediabetiskt till diabetiskt intervall, vilket stämmer med produktinformationens beslut att kräva glukosövervakning i stället för att förklara frågan avgjord. För det andra har ingen studie följt glukosomsättningen på tesamorelin under flera år. En 52-veckorshorisont är inget långsiktigt svar om insulinkänslighet.

För patienter som redan har diabetes lägger produktinformationen till den retinopatiinstruktion som beskrivs ovan, eftersom IGF-1 är inblandat i neovaskularisering i näthinnan. Det övervakningskravet gäller specifikt diabetespatienter och anges separat från den allmänna glukosvarningen.

Vad är känt om allergiska reaktioner och bildning av antikroppar?

Tesamorelin är en peptid på 44 aminosyror med en syntetisk acylmodifiering, och liksom andra biologiska peptidläkemedel framkallar det ett immunsvar hos en betydande andel av mottagarna. Produktinformationen anger att överkänslighetsreaktioner förekom hos 4 % av patienterna som behandlades i kliniska studier, och listar manifestationerna som klåda, erytem, blodvallning, urtikaria och utslag. Produktinformationen instruerar att patienter med misstänkt överkänslighet omedelbart söker läkarvård och att behandlingen avbryts.

Immunogenicitetsdata är mer slående än överkänslighetsfrekvensen. I de kliniska studier som genomfördes med den ursprungliga 1 mg-formuleringen rapporterar produktinformationen att anti-tesamorelin-IgG-antikroppar påvisades hos 50 % av patienterna som behandlades i 26 veckor och hos 47 % av dem som behandlades i 52 veckor. Bland den delmängd patienter som fick överkänslighetsreaktioner påvisades anti-tesamorelin-IgG-antikroppar hos 85 %, vilket tyder på ett samband mellan antikroppsbildning och klinisk överkänslighet, även om de flesta antikroppspositiva patienter inte hade någon reaktion alls.

Produktinformationen rapporterar också neutraliserande antikroppar in vitro vid vecka 52: hos 10 % av de behandlade patienterna mot själva tesamorelin och hos 5 % mot nativt humant GHRH. Korsreaktivitet mot ett kroppsegent hormon är den sortens fynd som normalt skulle kräva långtidsuppföljning för att tolkas, och ingen sådan uppföljning har publicerats. Den kanadensiska regulatoriska sammanfattningen av produkten kom fram till en liknande karaktärisering och noterade att ungefär hälften av patienterna utvecklade antikroppar, att detta predisponerade för överkänslighetsreaktioner och att det inte verkade påverka effekten negativt.

Immunogenicitetsfrekvenser är också beroende av analysmetod och formulering, så siffror från den ursprungliga formuleringen bör inte antas gälla oförändrat för den nuvarande produkten med förlängd frisättning. Farmakokinetisk bioekvivalens mellan formuleringarna har visats, men bioekvivalens är inte detsamma som ett påstående om likvärdig immunogenicitet.

Vem får enligt produktinformationen inte ges tesamorelin?

Kontraindikationer är de starkaste uttalandena i en produktinformation, och den för tesamorelin listar fyra. De redovisas här så som produktinformationen anger dem, inte som klinisk vägledning.

  • Störning av hypotalamus-hypofysaxeln på grund av hypofysektomi, hypopituitarism, hypofystumör eller hypofyskirurgi, strålbehandling mot huvudet eller huvudtrauma. Logiken är mekanistisk: en GHRH-analog verkar på hypofysen, så den kan inte fungera som avsett när axeln är skadad, och stimulering vid en hypofyslesion är inte acceptabel.
  • Aktiv malignitet. Produktinformationen anger att produkten inducerar frisättning av endogent tillväxthormon, en känd tillväxtfaktor, och att patienter med aktiv malignitet inte får behandlas. Avsnittet om varningar tillägger att varje tidigare malignitet ska vara inaktiv och behandlingen avslutad före insättning.
  • Graviditet. Produktinformationen anger att produkten är kontraindicerad hos gravida kvinnor eftersom en förändring av visceral fettvävnad inte ger någon nytta under graviditet och kan leda till fosterskada.
  • Känd överkänslighet mot tesamorelin eller mot något av hjälpämnena i produkten.

Vid sidan av kontraindikationerna definierar produktinformationen de situationer som kräver aktiv övervakning under behandlingen: IGF-1-nivåer, glukos före och under behandling, retinopati hos diabetespatienter, vätskeretention och muskuloskeletala symtom, reaktioner vid injektionsstället samt tecken på överkänslighet. Den instruerar också att utsättning ska övervägas hos patienter som blir kritiskt sjuka.

En strukturell poäng är lätt att missa. Produktinformationens övervakningsramverk förutsätter tillgång till laboratorium och tillsyn av förskrivare. IGF-1-standardavvikelsepoäng, glukosprover och ögonbottenundersökningar är inte självbedömningar. Den säkerhetsprofil som dokumenterades i studierna går inte att skilja från den kliniska övervakning under vilken den togs fram, och den övervakningen är i sig en del av hur risken hölls under kontroll.

Om du har ordinerats tesamorelin, eller funderar på om det är relevant för dig, diskutera det med den förskrivande läkaren. Använd inte den här artikeln som underlag för att påbörja, justera eller avbryta någon behandling.

Vad är okänt om tesamorelin utanför den godkända indikationen?

Det ärliga svaret är: nästan allt. Hela det publicerade säkerhetsunderlaget för tesamorelin kommer från vuxna som lever med hiv och hade lipodystrofi och överskott av visceralt bukfett, plus små studier i närliggande kliniska populationer som hivassocierad fettleversjukdom och stabil typ 2-diabetes. Intresset för tesamorelin har vuxit långt utöver den indikationen, och det intresset stöds inte av data.

Tänk på vad det pivotala programmet inte berättar. Det berättar inte hur tesamorelin beter sig hos personer utan hiv eller utan lipodystrofi, eftersom inga sådana inkluderades. Det berättar inte hur frekvensen av biverkningar förändras efter 52 veckor, eftersom studierna avslutades. Det berättar inte om ihållande förhöjt IGF-1 leder till någon klinisk skada, eftersom ingen studie hade statistisk styrka att upptäcka det och produktinformationen själv säger att effekterna av långvarig förhöjning är okända. Det berättar ingenting om användning hos personer som inte behöver minskat visceralt fett, där nyttosidan av avvägningen per definition saknas och endast riskerna återstår.

Det finns också en regulatorisk verklighet som lätt förbises. Tesamorelin är ett receptbelagt biologiskt läkemedel i USA och saknar europeiskt godkännande för försäljning. Material som säljs utanför den farmaceutiska kanalen är inte den produkt som studerades i dessa studier och saknar garanti för identitet, renhet, sterilitet eller stabilitet. Ingen av de säkerhetssiffror som anges i den här artikeln kan överföras till sådant material. Vår översikt om säkerhet för peptider i allmänhet tar upp de kvalitetsfrågor som gäller, och sidan med verktyg för tesamorelin behandlar praktiska hanteringsfrågor separat från säkerhet.

En balanserad läsning av underlaget är därför specifik snarare än global. I den studerade populationen, under de studerade tidsperioderna och under klinisk övervakning rapporterades tesamorelin i allmänhet vara vältolererat, med en reaktionsprofil som domineras av lokala effekter vid injektionsstället och reversibla vätskerelaterade muskuloskeletala besvär, plus en biokemisk förhöjning av IGF-1 vars långsiktiga betydelse förblir olöst och som en stor myndighet ansåg vara ett skäl att inte godkänna produkten. Att utvidga den meningen till någon annan population stöds inte av belägg.

Medicinsk friskrivning: det här innehållet är utbildande och utgör inte medicinsk rådgivning, diagnos eller rekommendation av något slag. Tesamorelin är en receptbelagd produkt i de jurisdiktioner där det är godkänt, och dess juridiska status varierar mellan länder. Kontakta kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal vid alla frågor om din egen hälsa eller behandling.

Vanliga frågor

Vilka är de vanligaste biverkningarna av tesamorelin enligt produktinformationen?
Produktinformationen listar artralgi (ledvärk), erytem vid injektionsstället, klåda vid injektionsstället, smärta i extremiteter, perifert ödem och myalgi som de biverkningar som rapporterades hos mer än 5 % av de behandlade patienterna. I de sammanslagna fas 3-data över 26 veckor, som omfattade 543 personer som fick tesamorelin och 263 som fick placebo, rapporterades reaktioner vid injektionsstället hos 17 % mot 6 %, artralgi hos 13 % mot 11 %, och myalgi, perifert ödem och smärta i extremiteter vardera hos omkring 6 %. Placebofrekvenserna är viktiga: hos en population som lever med hiv och tar antiretroviral behandling förekom många av dessa symtom också utan någon aktiv produkt.
Är tesamorelin godkänt av FDA och EMA?
FDA har godkänt tesamorelin för en indikation: minskning av överskott av visceralt bukfett hos vuxna som lever med hiv och har lipodystrofi. Det har marknadsförts som Egrifta, Egrifta SV och, efter FDA:s godkännande av F8-formuleringen den 25 mars 2025, Egrifta WR. Det finns inget europeiskt godkännande för försäljning. Ferrer Internacional drog tillbaka sin ansökan den 21 juni 2012 och angav i sitt återkallelsebrev att CHMP ansåg att de inlämnade uppgifterna inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att nytta-riskbalansen var positiv.
Varför höjer tesamorelin IGF-1, och är det ett problem?
Tesamorelin stimulerar hypofysen att frisätta endogent tillväxthormon, vilket höjer IGF-1. Det är den avsedda mekanismen, inte en effekt utanför målet. Produktinformationen för den ursprungliga formuleringen rapporterar att 47 % av patienterna som behandlades i 26 veckor hade IGF-1 över 2 standardavvikelsepoäng och 36 % över 3, och anger att effekterna av långvarigt förhöjt IGF-1 är okända. Den aktuella produktinformationen instruerar förskrivare att övervaka IGF-1 och att överväga utsättning när förhöjningarna kvarstår. Den europeiska myndigheten angav det möjliga sambandet mellan högt IGF-1 och ökad cancerrisk samt försämring av diabetesrelaterad ögonsjukdom som en allvarlig säkerhetsfarhåga. Ingen publicerad studie har utformats för att lösa den frågan.
Kan tesamorelin orsaka diabetes eller höja blodsockret?
Produktinformationen varnar för att glukosintolerans eller diabetes mellitus kan utvecklas och instruerar att glukos ska utvärderas före och under behandling. Den sammanslagna analysen av de två pivotala fas 3-studierna fann inga kliniskt meningsfulla skillnader mellan tesamorelin och placebo i glukosparametrar vid vecka 26 och 52, och en separat 12 veckors randomiserad studie på 53 patienter med stabil typ 2-diabetes fann ingen förändring av insulinsvar eller glykemisk kontroll. Gruppmedelvärden kan ändå dölja förändringar hos enskilda patienter, och det är därför produktinformationen kräver övervakning i stället för att avfärda farhågan. Ingen studie har följt glukosomsättningen längre än omkring ett år.
Går reaktioner vid injektionsstället av tesamorelin över?
Studielitteraturen beskriver reaktioner vid injektionsstället som lokala effekter med rodnad, klåda, smärta, irritation och blåmärken, och den randomiserade studien vid hivassocierad fettleversjukdom rapporterade att även om besvär vid injektionsstället var vanligare med tesamorelin än med placebo bedömdes ingen som allvarlig. Lokala reaktioner skiljs i produktinformationen från verklig överkänslighet, som förekom hos 4 % av patienterna i kliniska studier och yttrade sig som klåda, erytem, blodvallning, urtikaria och utslag. Produktinformationen uppmanar patienter med misstänkt överkänslighet att omedelbart söka läkarvård och att avbryta behandlingen. Varje ihållande, spridande eller systemisk reaktion är ett skäl att snabbt kontakta en läkare.
Varför orsakar tesamorelin ledvärk och symtom på karpaltunnelsyndrom?
Tillväxthormon främjar retention av natrium och vatten. Produktinformationens varning för vätskeretention anger att detta visar sig som ökad vävnadsspänning och muskuloskeletalt obehag, vilket ger reaktioner som ödem, artralgi och karpaltunnelsyndrom, och att dessa reaktioner antingen är övergående eller går över när behandlingen avslutas. De sammanslagna studiedata stämmer med den mekanismen: perifert ödem, myalgi och parestesi förekom vardera med ungefär två till tre gånger placebofrekvensen. Karpaltunnelsyndrom utgör den kliniskt betydelsefulla änden av detta spektrum, eftersom kompression av medianusnerven kan ge bestående symtom i handen om den inte upptäcks.
Vem bör inte ta tesamorelin enligt produktinformationen?
Produktinformationen listar fyra kontraindikationer: störning av hypotalamus-hypofysaxeln på grund av hypofysektomi, hypopituitarism, hypofystumör eller hypofyskirurgi, strålbehandling mot huvudet eller huvudtrauma; aktiv malignitet, eftersom produkten inducerar frisättning av endogent tillväxthormon, en känd tillväxtfaktor; graviditet, eftersom en förändring av visceral fettvävnad inte ger någon nytta under graviditet och kan leda till fosterskada; samt känd överkänslighet mot tesamorelin eller produktens hjälpämnen. Varningarna anger också att varje tidigare malignitet ska vara inaktiv och behandlingen avslutad före insättning, och att utsättning bör övervägas hos patienter som blir kritiskt sjuka.
Gäller säkerhetsdata för tesamorelin personer som inte har hiv?
Nej. I stort sett alla publicerade säkerhets- och effektdata kommer från vuxna som behandlas med antiretrovirala läkemedel, lever med hiv och hade lipodystrofi och överskott av visceralt bukfett, med mindre studier i närliggande kliniska grupper som hivassocierad fettleversjukdom och stabil typ 2-diabetes. Säkerheten hos personer utan hiv eller utan lipodystrofi har inte fastställts, och i en population som inte behöver minskat visceralt fett saknas nyttosidan i nytta-riskbedömningen. Material som skaffats utanför den farmaceutiska försörjningskedjan är dessutom inte den produkt som studerades, så ingen av dessa siffror kan överföras till det. Informationen är utbildande och är ingen rekommendation att använda tesamorelin i något sammanhang.

Rekommenderade produkter

Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:

GHK-Cu

GHK-Cu

Anti-aging-substans

Penna · Europa
GHK-Cu Pen

GHK-Cu Pen

Förfylld penna GHK-Cu

Set · Europa
GLOW-UP Ritual

GLOW-UP Ritual

Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu

Testa dina kunskaper

Snabbquiz · 6 frågor

Källor

  1. Theratechnologies Inc. (2026). EGRIFTA WR (tesamorelin for injection) prescribing information: indications, contraindications, warnings and precautions, adverse reactions, immunogenicity. DailyMed, U.S. National Library of Medicine. (dailymed.nlm.nih.gov)
  2. European Medicines Agency, Committee for Medicinal Products for Human Use (2012). Ferrer Internacional, S.A. withdraws its marketing authorisation application for Egrifta (tesamorelin). EMA press release and questions and answers document. (ema.europa.eu)
  3. Falutz J, Allas S, Blot K, et al. (2007). Metabolic effects of a growth hormone-releasing factor in patients with HIV. New England Journal of Medicine (PMID 18057338). (PubMed)
  4. Falutz J, et al. (2008). Long-term safety and effects of tesamorelin, a growth hormone-releasing factor analogue, in HIV patients with abdominal fat accumulation. AIDS (PMID 18690162). (PubMed)
  5. Falutz J, Mamputu JC, Potvin D, et al. (2010). Effects of tesamorelin (TH9507), a growth hormone-releasing factor analog, in HIV-infected patients with excess abdominal fat: a pooled analysis of two multicenter, double-blind placebo-controlled phase 3 trials with safety extension data. Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism (PMID 20554713). (PubMed)
  6. Falutz J, Potvin D, Mamputu JC, et al. (2010). Effects of tesamorelin, a growth hormone-releasing factor, in HIV-infected patients with abdominal fat accumulation: a randomized placebo-controlled trial with a safety extension. Journal of Acquired Immune Deficiency Syndromes (PMID 20101189). (PubMed)
  7. Stanley TL, Fourman LT, Feldpausch MN, et al. (2019). Effects of tesamorelin on non-alcoholic fatty liver disease in HIV: a randomised, double-blind, multicentre trial. The Lancet HIV (PMID 31611038). (PubMed)
  8. Clemmons DR, Miller S, Mamputu JC (2017). Safety and metabolic effects of tesamorelin, a growth hormone-releasing factor analogue, in patients with type 2 diabetes: a randomized, placebo-controlled trial. PLoS One (PMID 28617838). (PMC)

Innehållet är endast avsett för information och utbildning. Det utgör inte medicinsk rådgivning. Rådfråga sjukvårdspersonal innan du fattar några beslut. Läs vår fullständiga medicinska ansvarsfriskrivning