Viktigast att veta
  • Rekombinant humant tillväxthormon (somatropin) är ett proteinläkemedel på 191 aminosyror som ersätter själva hormonet och helt går förbi hypofysen. GH-sekretagoga peptider verkar ett steg uppströms, på hypofysen, och förutsätter en hypofys som fortfarande fungerar.
  • Somatropin är ett godkänt receptbelagt läkemedel för snävt definierade tillstånd, till exempel diagnostiserad brist på tillväxthormon. Bland sekretagogerna har endast tesamorelin ett gällande FDA-godkännande, och det är begränsat till att minska överskott av bukfett hos personer med HIV-associerad lipodystrofi.
  • Data från människor är ojämnt fördelade. Somatropin har årtionden av kontrollerade studier och registeruppföljning. CJC-1295 har publicerad korttidsfarmakologi hos friska vuxna, evidensen för ipamorelins selektivitet är till stor del preklinisk, och data från människor för GHRP-6 består mest av endokrina studier med en enda session.
  • En systematisk översikt av kontrollerade studier på friska unga vuxna visade att tillväxthormon förändrade kroppssammansättningen men hade minimal effekt på idrottsprestation, samtidigt som det ökade förekomsten av mjukdelsödem och trötthet.
  • IGF-1 är den gemensamma avläsningen för båda grupperna eftersom tillväxthormon utsöndras i korta pulser som är svåra att provta, medan IGF-1 integrerar exponeringen för tillväxthormon över flera dagar.
  • Båda grupperna tillhör kategori S2 på Världsantidopingbyråns (WADA) dopinglista och är förbjudna vid alla tidpunkter, både under och utanför tävling, inklusive sermorelin, CJC-1295, tesamorelin, ipamorelin, GHRP-substanserna och den icke-peptida ibutamoren (MK-677).
  • Den här artikeln är enbart i utbildningssyfte. Ingen av dessa substanser bör användas utan medicinsk övervakning, och den juridiska statusen varierar mellan länder.
HGH vs GH-sekretagoga peptider i korthet
HGH (somatropin)
En rekombinant kopia av humant tillväxthormon på 191 aminosyror, som skrivs ut med regulatoriskt godkännande för definierade endokrina tillstånd och stöds av årtionden av kontrollerade studier.
Dokumenterad hypofyssvikt
vs
GH-sekretagoga peptider
Peptider som sermorelin, CJC-1295, ipamorelin, tesamorelin och GHRP-6 som stimulerar hypofysen att frisätta sitt eget tillväxthormon i stället för att tillföra hormonet direkt.
Intakt hypofys, forskningssammanhang
HGH är referensen om en endokrinolog har bekräftat brist på tillväxthormon med stimuleringstest.
Sekretagoger är relevanta om frågan gäller stimulering av hypofysen i ett godkänt eller experimentellt forskningssammanhang.

Vad är det egentligen som jämförs när man säger HGH vs peptider?

Uttrycket HGH vs peptider döljer ett kategorifel som det är värt att reda ut först, eftersom tillväxthormon i sig är en peptid. Somatropin, den rekombinanta formen av humant tillväxthormon, är en enda polypeptidkedja på 191 aminosyror vars sekvens är identisk med hormonet som produceras av hypofysens framlob. Det är en stor molekyl med peptidmått mätt, vilket är anledningen till att det oftast beskrivs som ett proteinläkemedel snarare än en peptid.

Det man egentligen menar med jämförelsen är en kontrast mellan hormonersättning och hormonstimulering. På ena sidan finns rekombinant humant tillväxthormon, ett receptbelagt läkemedel som ges som subkutan injektion, tillverkas enligt farmakopéstandard och regleras som ett biologiskt läkemedel. På den andra sidan finns en grupp betydligt mindre molekyler, vanligen 5 till 44 aminosyror långa, som tillsammans kallas tillväxthormonfrisättande sekretagoger och som inte innehåller något tillväxthormon alls. De verkar på receptorer i hypotalamus-hypofys-axeln och ber körteln frisätta mer av det den redan tillverkar.

Sekretagogerna delas in i två farmakologiska undergrupper. Den första består av GHRH-analoger, som efterliknar tillväxthormonfrisättande hormon: sermorelin är det naturliga 1-29-fragmentet av GHRH, CJC-1295 är en modifierad analog konstruerad för längre cirkulationstid, och tesamorelin är en GHRH-analog i full längd på 44 aminosyror med en stabiliserande modifiering. Den andra består av ghrelinreceptoragonister, som verkar på GHS-R1a i stället för GHRH-receptorn: hit hör ipamorelin och GHRP-6.

En substans som ofta förs samman med dessa peptider hör inte dit kemiskt. MK-677 (ibutamoren) är en oralt aktiv liten molekyl som inte är en peptid och som också aktiverar ghrelinreceptorn. Den tas med i den här genomgången eftersom dess tvååriga kliniska studie är det längsta kontrollerade datamaterialet inom sekretagogområdet, men den ska inte beskrivas som en peptid.

Den här sidan jämför enbart de två strategierna. Den tar inte upp avsikter eller protokoll för muskelbyggande. Läsare som är intresserade av hur peptider diskuteras i ett träningssammanhang hittar det ämnet behandlat separat i vår översikt om peptider och bodybuilding.

Hur skiljer sig direkt ersättning och hypofysstimulering åt mekanistiskt?

Tillväxthormon utsöndras inte i jämn takt. Hypofysen frisätter det i avgränsade pulser, där de största uppstår under djupsömn, åtskilda av dalar där koncentrationen i blodet sjunker nära detektionsgränsen. Det pulsatila mönstret styrs av två motverkande signaler från hypotalamus: tillväxthormonfrisättande hormon, som driver utsöndringen, och somatostatin, som hämmar den. Mycket av signaleringen nedströms tillväxthormon verkar bero inte bara på hur mycket hormon som frisätts utan också på det mönster i vilket det når levern och andra vävnader.

Injicerat somatropin åsidosätter det här systemet. Det tillför exogent hormon till blodet enligt ett farmakokinetiskt schema som bestäms av injektionen, inte av hypotalamus, och ger en profil som inte återskapar fysiologisk pulsatilitet. Eftersom hormonet tillförs utifrån blir hypofysen irrelevant för resultatet: somatropin fungerar lika bra hos någon vars körtel har förstörts av kirurgi, strålbehandling eller en tumör. Det oberoendet är just anledningen till att det är referensbehandlingen vid diagnostiserad brist, och det är också därför negativ återkoppling via IGF-1 och somatostatin kan hämma den egna utsöndring som finns kvar.

Sekretagoger fungerar tvärtom. En GHRH-analog som sermorelin eller tesamorelin binder till hypofysens GHRH-receptor och förstärker de pulser som körteln redan försöker åstadkomma, vilket i princip bevarar utsöndringens pulsatila form och lämnar IGF-1-återkopplingen intakt. En ghrelinreceptoragonist som ipamorelin eller GHRP-6 verkar via en separat väg som både stimulerar utsöndringen från somatotrofa celler och minskar somatostatintonus. De två mekanismerna kompletterar varandra, vilket är den farmakologiska bakgrunden till att kombinera en GHRH-analog med en ghrelinreceptoragonist i forskningssammanhang.

Den praktiska följden av den här uppströmsverkan är en takeffekt. En sekretagog kan inte frisätta hormon som hypofysen inte kan producera, kan inte verka utan fungerande somatotrofa celler och kan inte undkomma den negativa återkoppling som stigande IGF-1 medför. Ersättningsbehandling har inget sådant tak, vilket förklarar både dess kliniska nytta vid verklig brist och dess potential för suprafysiologisk exponering vid missbruk.

En ytterligare skillnad gäller varaktighet. Nativt GHRH och sermorelin elimineras inom några minuter. CJC-1295 konstruerades med ett läkemedelsaffinitetskomplex som binder serumalbumin, vilket förlänger dess närvaro i blodet från minuter till dagar, och hos friska vuxna var den uppskattade halveringstiden 5,8 till 8,1 dagar (Teichman et al., 2006). Det skiftet från en kort puls till en ihållande signal är en betydelsefull farmakologisk förändring, eftersom en stimulans som aldrig stängs av inte längre efterliknar fysiologin på det sätt som en kortverkande analog gör.

Vilka användningsområden är faktiskt godkända av myndigheter, och vilka är det inte?

Här skiljer sig de två grupperna som mest, och det är det viktigaste för en läsare att förstå. Somatropin är ett godkänt läkemedel i USA, EU och på de flesta andra reglerade marknader, för en definierad och relativt snäv lista över tillstånd. Hos vuxna är huvudindikationen brist på tillväxthormon som bekräftats med lämpliga stimuleringstest, vanligen orsakad av sjukdom i hypofys eller hypotalamus, kirurgi, strålbehandling eller trauma. Endocrine Societys kliniska riktlinje om tillväxthormonbrist hos vuxna beskriver hur diagnosen bör fastställas innan någon ersättningsbehandling övervägs (Molitch et al., 2011). Pediatriska indikationer är separata och omfattar tillväxtstörning av flera specifika orsaker.

Avgörande är att åldrande inte är en godkänd indikation. Den åldersrelaterade minskningen av tillväxthormonutsöndringen, ibland marknadsförd som somatopaus, erkänns inte som ett bristtillstånd som kräver ersättning, och riktlinjeorgan har konsekvent avstått från att rekommendera behandling av den.

Bland sekretagogerna är det regulatoriska läget tunnare. Tesamorelin är det enda tydliga undantaget: FDA godkände det i november 2010 under varumärket Egrifta för minskning av överskott av bukfett hos HIV-infekterade patienter med lipodystrofi. Det godkännandet är snävt och åtföljs av en uttrycklig begränsning som anger att långsiktig kardiovaskulär nytta och säkerhet inte har studerats. Det är inte ett godkännande för förändring av kroppssammansättning hos allmänheten.

Sermorelin intar en ovanlig mellanställning. En varumärkesprodukt med sermorelin, Geref, godkändes i USA på 1990-talet, bland annat för diagnostisk bedömning av hypofysens kapacitet att utsöndra tillväxthormon. Tillverkaren drog tillbaka den 2008 av kommersiella och inte av säkerhetsskäl och bad FDA att återkalla godkännandena. Det finns följaktligen ingen FDA-godkänd sermorelinprodukt på den amerikanska marknaden i dag, även om den fortfarande framställs av apotek som tillverkar extemporeberedningar i vissa jurisdiktioner, vilket är en annan juridisk status än ett godkänt läkemedel.

CJC-1295, ipamorelin och GHRP-6 har aldrig genomfört utvecklingsvägen till godkännande någonstans. De är prövningssubstanser som i de flesta länder säljs som forskningskemikalier som inte är godkända för användning på människor. Ipamorelin och CJC-1295 nådde båda klinisk utveckling, men utvecklingen avbröts. MK-677 fick likaså aldrig något godkännande trots ett omfattande studieprogram. Ingen av dem har en produktresumé, en reglerad tillverkningsstandard för administrering till människor eller en godkänd indikation.

Vad visar den kliniska evidensen för rekombinant HGH?

Vid verklig, biokemiskt bekräftad brist på tillväxthormon är evidensunderlaget för ersättning omfattande och sträcker sig över årtionden. Kontrollerade studier och långtidsdata från register i den här populationen beskriver förändringar i kroppssammansättning, bentäthet, blodfettsprofil och livskvalitetsmått, och Endocrine Societys riktlinje sammanfattar litteraturen i rekommendationer om vem som ska testas, hur, och hur ersättningen ska övervakas (Molitch et al., 2011). Den viktiga reservationen är att evidensen har tagits fram hos personer som saknar hormonet. Den kan inte överföras till personer med normal hypofysfunktion.

För den andra populationen är den mest informativa sammanställningen fortfarande den systematiska översikten av Liu och medarbetare, publicerad i Annals of Internal Medicine 2008. Författarna identifierade 44 artiklar som beskrev 27 studiegrupper, där 303 friska deltagare i åldern ungefär 13 till 45 år fick tillväxthormon, motsvarande 13,3 personår av behandling. Deras slutsats var rak: den begränsade tillgängliga evidensen tyder på att tillväxthormon kan förändra kroppssammansättningen men har minimal effekt på de studerade utfallen för idrottsprestation, och att det kan vara förknippat med nedsatt träningskapacitet. Deltagare som fick tillväxthormon drabbades oftare av mjukdelsödem och trötthet än de som inte fick det.

Den åtskillnaden mellan utseende och funktion är ett av de mest konsekvent reproducerade fynden på området. Fettfri massa mätt med bildteknik eller bioimpedans kan öka, delvis eftersom tillväxthormon främjar natrium- och vätskeretention, utan motsvarande ökning av styrka eller sprintkapacitet. Läsare som på den grunden jämför tillväxthormon med anabola ämnen kan hitta skillnaden utvecklad i vår analys av peptider jämfört med steroider.

Den andra hälften av evidensen för somatropin gäller vad som händer när exponeringen överstiger det fysiologiska behovet. Ihållande suprafysiologiskt tillväxthormon ger en välkänd klinisk bild från akromegali: ledvärk, muskelvärk, perifera ödem, karpaltunnelsyndrom, insulinresistens och, med tiden, hjärtförändringar. Det är inte hypotetiska risker som härletts ur mekanismen. De är dokumenterade följder av kroniskt överskott av tillväxthormon, vilket är anledningen till att godkänd ersättning titreras mot IGF-1 i stället för att ges i en fast mängd.

Två strukturella fördelar med somatropin bör ändå anges tydligt. Dess identitet, renhet och styrka garanteras av läkemedelstillverkning och regulatorisk tillsyn, och dess effekter är förutsägbara eftersom de inte beror på kvarvarande hypofyskapacitet. Ingen av fördelarna finns för ej godkända forskningspeptider som anskaffats utanför den reglerade försörjningskedjan.

Vad visar studierna för sermorelin, CJC-1295, ipamorelin och GHRP-6?

Evidensen för sekretagoger läses bäst substans för substans, eftersom kvaliteten varierar enormt och substanserna ofta diskuteras som om de delade ett enda datamaterial. Det gör de inte.

Tesamorelin har den starkaste evidensen från människor med god marginal. I den avgörande studien som Falutz och medarbetare publicerade i New England Journal of Medicine 2007 randomiserades 412 patienter med HIV och ansamling av bukfett, 86 % av dem män, till subkutan tesamorelin eller placebo under 26 veckor, med procentuell förändring av visceral fettvävnad på datortomografi som primärt effektmått. Visceral fettvävnad minskade med 15,2 % i tesamorelingruppen medan den ökade med 5,0 % på placebo, och blodfettsvärdena förbättrades. En senare randomiserad studie av Stanley och medarbetare i JAMA 2014, på 50 antiretroviralt behandlade vuxna med ansamling av bukfett, visade en måttlig men statistiskt signifikant minskning av leverfett under sex månader, där förändringen av leverfett korrelerade med minskningen av visceral fettvävnad.

CJC-1295 har publicerad farmakologi från människor men inga effektutfall. Teichman och medarbetare rapporterade två randomiserade, placebokontrollerade, dubbelblinda studier med stigande dos på friska vuxna i åldern 21 till 61 år (JCEM, 2006). En enstaka subkutan administrering höjde det genomsnittliga plasmavärdet av tillväxthormon 2 till 10 gånger i sex dagar eller mer och det genomsnittliga plasmavärdet av IGF-1 1,5 till 3 gånger i 9 till 11 dagar, med en uppskattad halveringstid på 5,8 till 8,1 dagar. Efter upprepad administrering låg genomsnittligt IGF-1 kvar över utgångsvärdet i upp till 28 dagar. Substansen beskrevs som säker och relativt väl tolererad i den korta tidsramen. Det som saknas är en studie som visar att den biokemiska förändringen förbättrar något kliniskt utfall. Läsare som söker beredningsberäkningar snarare än farmakologi bör använda den särskilda CJC-1295-kalkylatorn, som behandlar den frågan direkt.

Ipamorelin stöds främst av sin ursprungliga karakteriseringsartikel. Raun och medarbetare beskrev det i European Journal of Endocrinology 1998 som en pentapeptid (Aib-His-D-2-Nal-D-Phe-Lys-NH₂) och den första ghrelinreceptoragonisten med en selektivitet för frisättning av tillväxthormon som är jämförbar med GHRH:s. I deras experiment frisatte det inte ACTH eller kortisol i nivåer som skilde sig signifikant från GHRH-stimulering, inte ens vid mängder mer än 200 gånger över ED50 för frisättning av tillväxthormon. Det här selektivitetspåståendet, som är det mest upprepade om ipamorelin, kommer från prekliniskt arbete och inte från kontrollerade studier på människor med upprepad administrering.

GHRP-6 är den äldsta i gruppen och den vars data från människor tydligast är begränsade till enstaka sessioner. Ilson och medarbetare rapporterade i JCEM 1989 att hexapeptiden selektivt stimulerade frisättning av tillväxthormon hos friska människor utan jämförbara effekter på andra hypofyshormoner. En senare nattstudie på friska män av Frieboes och medarbetare (Neuroendocrinology, 1995) jämförde upprepade intravenösa bolusdoser av GHRP-6 med placebo och fann ökad utsöndring av tillväxthormon, ACTH och kortisol tillsammans med mer sömn i stadium 2, medan djupsömnen inte ökade. GHRP-6 är också välkänt för en markant aptitstimulering via ghrelinvägen. Det finns ingen kontrollerad studie av upprepad administrering av GHRP-6 under veckor eller månader för något utfall.

MK-677 (ibutamoren), icke-peptiden i gruppen, ger den längsta kontrollerade uppföljningen. Nass och medarbetare genomförde en tvåårig dubbelblind, randomiserad, placebokontrollerad modifierad crossover-studie på friska äldre vuxna (Annals of Internal Medicine, 2008). Daglig oral administrering återställde tillväxthormon och IGF-1 till nivåer som ses hos friska unga vuxna, och fettfri massa ökade medan den minskade på placebo. Kroppsvikten steg med 2,7 kg i MK-677-gruppen jämfört med 0,8 kg på placebo. Studien rapporterade också den metabola kostnaden: fasteblodsockret steg i genomsnitt med 0,3 mmol/L (5 mg/dL) och insulinkänsligheten minskade. Den åtföljande ledarartikeln i samma nummer drog slutsatsen att tillväxthormonsekretagoger ännu inte var redo att användas mot åldrandets effekter.

En översikt från 2018 av Sigalos och Pastuszak i Sexual Medicine Reviews gick igenom litteraturen och kom till en samstämmig slutsats: sekretagoger höjer tillförlitligt tillväxthormon och IGF-1, men data om kliniska utfall, och särskilt långtidssäkerhetsdata, är fortfarande otillräckliga för att stödja rutinmässig användning.

Hur förhåller sig HGH och sekretagoga peptider till varandra?

Tabellen nedan sammanfattar de strukturella skillnader som diskuterats ovan. Det är en jämförelse av enbart farmakologiska och regulatoriska egenskaper och innehåller ingen vägledning om användning.

EgenskapHGH (somatropin)GH-sekretagoga peptider
Molekylär naturRekombinant protein på 191 aminosyror, identiskt med hypofysens GHPeptider med 5 till 44 aminosyror; MK-677 är en liten molekyl som inte är en peptid
MålstrukturTillväxthormonreceptorn i perifera vävnaderHypofysens GHRH-receptor (sermorelin, CJC-1295, tesamorelin) eller ghrelinreceptorn GHS-R1a (ipamorelin, GHRP-6)
StrategiDirekt ersättning, går förbi hypofysenStimulering uppströms, kräver fungerande somatotrofa celler
Effekt på utsöndringsmönstretIcke-pulsatil profil bestämd av injektionens farmakokinetikFörstärker befintliga pulser; långverkande analoger urholkar den fördelen
Negativ återkopplingHämmar kvarvarande egen utsöndringÅterkopplingen från IGF-1 och somatostatin finns kvar och skapar ett tak
Regulatorisk statusGodkänt receptbelagt läkemedel i USA, EU och på de flesta reglerade marknaderTesamorelin godkänt för en snäv HIV-indikation; sermorelin har inte längre någon godkänd produkt i USA; CJC-1295, ipamorelin, GHRP-6 och MK-677 ej godkända
Evidens från människorÅrtionden av kontrollerade studier och registerdata vid bristStark för tesamorelin vid HIV-lipodystrofi; korttidsfarmakologi för CJC-1295; till stor del preklinisk för ipamorelins selektivitet; studier med en enda session för GHRP-6; tvåårig studie för MK-677
Effekt på IGF-1Stiger i proportion till exponeringen, utan fysiologiskt takStiger, men begränsas av hypofyskapacitet och återkoppling
Karakteristiska biverkningarÖdem, ledvärk, karpaltunnelsyndrom, insulinresistens, akromegaliliknande förändringar vid överskottReaktioner på injektionsstället; ökad aptit samt kortisol- och prolaktineffekter med GHRP-6; förändringar av glukos och insulinkänslighet med MK-677
Kvalitetssäkring av produktenLäkemedelstillverkning och regulatorisk tillsynIngen reglerad standard för användning på människor för substanser enbart för forskning
DopingstatusFörbjudet vid alla tidpunkter, WADA-kategori S2Förbjudet vid alla tidpunkter, WADA-kategori S2

Sammantaget visar tabellen att de två grupperna inte är utbytbara alternativ som besvarar samma fråga. Somatropin är en behandling av en diagnostiserad sjukdom. Sekretagogerna är, med det enda undantaget tesamorelin i sin godkända population, prövningsverktyg vars biokemiska aktivitet är bättre dokumenterad än deras kliniska värde.

Medicinsk friskrivning: den här jämförelsen tillhandahålls enbart i utbildningssyfte. Den är inte medicinsk rådgivning, utgör ingen rekommendation att använda någon av dessa substanser och ska inte användas för självdiagnos eller självbehandling. Den som överväger behandling som påverkar tillväxthormonaxeln bör rådfråga en kvalificerad endokrinolog.

Vilka är de kända biverkningarna och riskerna med respektive grupp?

För somatropin är biverkningsprofilen väl kartlagd eftersom substansen har studerats och marknadsförts i årtionden. De vanligaste problemen vid terapeutisk användning rör vätskeretention och vävnadstillväxt: perifera ödem, ledvärk och muskelvärk, parestesier och karpaltunnelsyndrom. Tillväxthormon motverkar också insulinets verkan, så nedsatt glukostolerans samt nyuppkommen eller förvärrad diabetes är erkända risker som kräver övervakning. I den systematiska översikten av friska unga deltagare var mjukdelsödem och trötthet de biverkningar som rapporterades oftare hos dem som fick tillväxthormon än hos kontrollerna (Liu et al., 2008).

Vid ihållande suprafysiologisk exponering vidgas oron till det akromegaliliknande syndrom som beskrevs tidigare: överväxt av mjukvävnad och ben, kardiomyopati, högt blodtryck och sömnapné. Eftersom tillväxthormon verkar till stor del via IGF-1, en mitogen signal, finns det också en gammal teoretisk oro för proliferativ sjukdom, vilket är en anledning till att godkänd ersättning är kontraindicerad vid aktiv malignitet och övervakas mot IGF-1 i stället för att ges utan gräns.

Sekretagogerna har en annan och i flera avseenden mindre väl karakteriserad riskprofil. Eftersom deras verkan begränsas av hypofyskapaciteten och intakt negativ återkoppling borde taket för IGF-1-ökning i princip vara lägre än med injicerat hormon. Det argumentet är mekanistiskt rimligt men har inte visats i långtidssäkerhetsstudier, och taket gäller inte likadant för alla: en långverkande GHRH-analog som håller IGF-1 förhöjt i veckor förändrar exponeringsprofilen avsevärt.

Substansspecifika risker spelar roll här. GHRP-6 är inte selektivt: nattstudien av Frieboes och medarbetare fann ökad utsöndring av ACTH och kortisol vid sidan av tillväxthormon, och substansen ger uttalad hunger genom aktivering av ghrelinreceptorn. Huruvida upprepad administrering orsakar kliniskt betydelsefull kortisolhöjning har aldrig testats på människor. Ipamorelin utformades särskilt för att undvika detta, och selektivitetsdata i den ursprungliga karakteriseringen är verkligen gynnsamma, men de är prekliniska. MK-677 ger den tydligaste långsiktiga varningssignalen, eftersom tvåårsstudien dokumenterade en genomsnittlig ökning av fasteglukos på 0,3 mmol/L och minskad insulinkänslighet.

Slutligen finns en riskkategori som inte har något med farmakologi att göra. Godkänt somatropin och tesamorelin kommer från reglerad tillverkning. Ej godkända forskningspeptider gör det inte, och renhet, identitet, sterilitet och endotoxinhalt garanteras inte av någon standard för användning på människor. FDA har utfärdat varningsbrev till företag som marknadsför ej godkända peptidprodukter. För en substans som injiceras subkutant är det kvalitetsgapet ett väsentligt säkerhetsproblem i sig, oberoende av vad molekylen gör när den väl är i kroppen.

Varför är IGF-1 den markör som kliniker och antidopinglaboratorier följer?

Tillväxthormon i sig är en dålig analyt att mäta. Utsöndringen är pulsatil och starkt dygnsrytmstyrd, så ett enstaka blodprov kan fånga en topp eller en dal utan att man kan veta vilket, och halveringstiden i blodet är i storleksordningen minuter. Ett normalt resultat och ett kraftigt avvikande resultat kan komma från samma person med några timmars mellanrum. Därför bygger diagnosen tillväxthormonbrist hos vuxna på stimuleringstest i stället för en vilomätning, som det anges i Endocrine Societys riktlinje (Molitch et al., 2011).

Insulinliknande tillväxtfaktor 1 löser de flesta av dessa problem. IGF-1 produceras huvudsakligen i levern som svar på tillväxthormon, cirkulerar bundet till IGF-bindande proteiner som kraftigt förlänger halveringstiden och uppvisar liten pulsatilitet. En enstaka IGF-1-mätning speglar därför den integrerade exponeringen för tillväxthormon under ungefär de föregående dagarna snarare än provtagningsminuten. Den stabiliteten gör att den kan användas som titreringsmål i godkänd behandling och som säkerhetsgräns: att hålla IGF-1 inom ett ålders- och könsjusterat referensintervall är det praktiska sättet för kliniker att undvika de akromegaliliknande följderna av överskott.

IGF-1 är lika central i litteraturen om sekretagoger, av samma skäl. Teichmans studie av CJC-1295 rapporterade IGF-1 som en primär avläsning just för att dess förhöjning i 9 till 11 dagar efter en enstaka administrering kunde mätas pålitligt, medan spårning av de underliggande tillväxthormonpulserna hade krävt intensiv provtagning. Tvåårsstudien av MK-677 använde likaså återställning av IGF-1 till nivåer som hos unga vuxna som sitt viktigaste farmakodynamiska effektmått.

Inom antidoping är logiken omvänd men markören densamma. Rekombinant tillväxthormon är nästan identiskt med det endogena hormonet och elimineras snabbt, så direkt detektion har ett mycket kort tidsfönster. Antidopingvetenskapen utvecklade därför ett indirekt biomarkörsupplägg byggt på tillväxthormonberoende markörer: IGF-1 tillsammans med prokollagen typ III aminoterminal propeptid (P-III-NP), kombinerade till ett diskriminantvärde. De två markörerna har olika kinetik, där IGF-1 stiger inom ett par veckor efter administrering och faller snabbt tillbaka efter avslutad användning, medan P-III-NP stiger mer gradvis och återgår till det normala långsammare, vilket gör kombinationen informativ över ett längre fönster än någon av dem var för sig.

En följd gäller direkt för alla som omfattas av dopingtester. Eftersom biomarkörsupplägget upptäcker den nedströms liggande följden av exponering för tillväxthormon snarare än den tillförda molekylen, är en sekretagog som lyckas höja IGF-1 inte osynlig för det. Att stimulera hypofysen i stället för att injicera hormon ändrar mekanismen, inte det biokemiska fotavtrycket.

Hur ser den juridiska statusen och dopingstatusen ut för respektive alternativ?

De två gruppernas juridiska ställning är verkligen olika, och att blanda ihop dem är ett vanligt misstag. Somatropin är ett receptbelagt läkemedel, lagligt att inneha och använda när det är förskrivet för en godkänd indikation och expedierat via apotek. I många jurisdiktioner är det dessutom kontrollerat: i USA omfattas distribution av humant tillväxthormon för icke godkända användningar av särskilda federala straffbestämmelser, vilket är en strängare ställning än för de flesta receptbelagda läkemedel. Att anskaffa eller tillhandahålla det utanför sjukvården är därför ingen regulatorisk detalj.

Tesamorelin är likaså ett receptbelagt läkemedel inom sin godkända indikation HIV-lipodystrofi. Sermorelin befinner sig i en gråzon för extemporeberedningar som varierar kraftigt mellan länder, eftersom det inte finns någon godkänd produkt på den amerikanska marknaden men apoteksberedda preparat finns i vissa miljöer. CJC-1295, ipamorelin, GHRP-6 och MK-677 är i de flesta jurisdiktioner varken godkända läkemedel eller lagliga kosttillskottsingredienser. De säljs som forskningskemikalier som uttryckligen inte är godkända för användning på människor, och i vissa länder är deras tillhandahållande för mänsklig konsumtion olagligt. Den juridiska statusen bör alltid kontrolleras lokalt i stället för att antas utifrån en leverantörs webbplats.

Dopingstatusen är däremot enhetlig och lämnar inget utrymme för tvivel. Båda grupperna faller under kategori S2 på Världsantidopingbyråns dopinglista, som omfattar peptidhormoner, tillväxtfaktorer, besläktade substanser och mimetika. Tillväxthormon och dess analoger och fragment behandlas i S2.2.3. Tillväxthormonfrisättande faktorer behandlas i S2.2.4, som omfattar GHRH och dess analoger, tillväxthormonsekretagoger och deras mimetika samt de GH-frisättande peptiderna. Sermorelin, CJC-1295, tesamorelin, ipamorelin, ibutamoren (MK-677) och GHRP-substanserna hör till de substanser som nämns eller fångas där.

Två drag i den här klassificeringen förtjänar att betonas. För det första är S2-substanser förbjudna vid alla tidpunkter, både under och utanför tävling, så det finns ingen tillåten användningsperiod. För det andra är listan icke uttömmande: substanser med liknande kemisk struktur eller biologisk effekt är förbjudna oavsett om de nämns vid namn, vilket stänger det kryphål som nya analoger annars kunde öppna. Dispens för terapeutiskt bruk är i princip möjlig för ett dokumenterat medicinskt tillstånd, men det kräver formellt godkännande före användning, inte efterhandsmotivering.

Idrottare, militärer och alla andra som omfattas av dopingtester bör behandla varje substans som diskuteras på den här sidan som förbjuden. Ett recept ändrar inte den statusen i sig, och att en substans marknadsförs som en naturlig stimulator av kroppens eget hormon påverkar inte dess förbjudna klassificering.

Påminnelse: den här artikeln är enbart i utbildningssyfte och rekommenderar inte användning av någon beskriven substans. Flera av de peptider som diskuteras är forskningssubstanser som inte är godkända för användning på människor. Rådfråga en kvalificerad vårdgivare innan du överväger någon åtgärd som påverkar tillväxthormonaxeln, och kontrollera den juridiska statusen i ditt eget land.

Rekommenderade produkter

Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:

GHK-Cu

GHK-Cu

Anti-aging-substans

Penna · Europa
GHK-Cu Pen

GHK-Cu Pen

Förfylld penna GHK-Cu

Set · Europa
GLOW-UP Ritual

GLOW-UP Ritual

Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu

Testa dina kunskaper

Snabbquiz · 6 frågor

Vanliga frågor

Är HGH en peptid, eller är HGH och peptider två olika saker?
Tillväxthormon är tekniskt sett en peptid, närmare bestämt en polypeptid på 191 aminosyror som vanligen klassas som ett protein på grund av sin storlek. Den populära jämförelsen HGH mot peptider är egentligen en jämförelse mellan att tillföra själva hormonet (rekombinant somatropin) och att använda betydligt mindre peptider som sermorelin, CJC-1295, ipamorelin eller tesamorelin för att stimulera hypofysen att frisätta mer av sitt eget. Skillnaden gäller strategi, inte om något är en peptid.
Är tillväxthormonsekretagoger säkrare än att injicera HGH?
Det finns ett rimligt mekanistiskt argument för att de är det, eftersom sekretagoger verkar uppströms och förblir underordnade hypofyskapaciteten och IGF-1:s negativa återkoppling, vilket borde begränsa hur hög exponeringen kan bli. Rimligt är dock inte detsamma som visat. Kontrollerade långtidssäkerhetsdata finns för somatropin men knappt för sekretagogerna, med undantag för tesamorelin i den studerade HIV-populationen och tvåårsstudien av MK-677, som i sig dokumenterade minskad insulinkänslighet. De ej godkända peptiderna saknar dessutom en garanterad tillverkningsstandard för användning på människor, vilket är ett säkerhetsproblem oberoende av farmakologin.
Vilka av dessa substanser är faktiskt godkända av FDA?
Somatropin är godkänt för flera definierade indikationer för barn och vuxna, där användning hos vuxna utgår från bekräftad brist på tillväxthormon. Tesamorelin godkändes i november 2010 för minskning av överskott av bukfett hos HIV-infekterade patienter med lipodystrofi, med en begränsning i produktresumén som anger att långsiktig kardiovaskulär nytta och säkerhet inte har studerats. Sermorelin hade en godkänd produkt i USA som tillverkaren drog tillbaka 2008 av kommersiella skäl, så ingen godkänd sermorelinprodukt marknadsförs där i dag. CJC-1295, ipamorelin, GHRP-6 och MK-677 har inget godkännande någonstans.
Varför beskrivs ipamorelin som selektivt, och hur robust är det påståendet?
Påståendet går tillbaka på den ursprungliga karakteriseringsartikeln av Raun och medarbetare 1998, som beskrev ipamorelin som den första ghrelinreceptoragonisten med en selektivitet för frisättning av tillväxthormon jämförbar med GHRH:s, och rapporterade att det inte frisatte ACTH eller kortisol i nivåer som skilde sig signifikant från GHRH-stimulering, inte ens vid mängder mer än 200 gånger över ED50 för frisättning av tillväxthormon. Det är ett verkligt och ofta citerat fynd, men det kommer från prekliniska experiment. Det har inte bekräftats i kontrollerade studier på människor med upprepad administrering, vilket är en viktig begränsning när påståendet presenteras som etablerad farmakologi hos människor.
Hjälper det att använda en sekretagog i stället för HGH för att undvika ett positivt dopingtest?
Nej. Båda grupperna är förbjudna vid alla tidpunkter enligt kategori S2 på WADA:s dopinglista, med tillväxthormon och dess analoger i S2.2.3 och de tillväxthormonfrisättande faktorerna, sekretagogerna och GHRP-substanserna i S2.2.4. Utöver själva listningen bygger antidopingarbetet kring tillväxthormon delvis på indirekta biomarkörer, främst IGF-1 kombinerat med prokollagen typ III aminoterminal propeptid. Eftersom de markörerna speglar den nedströms liggande följden av exponering för tillväxthormon snarare än den tillförda molekylen, ger en sekretagog som höjer IGF-1 ett jämförbart biokemiskt fotavtryck.
Varför mäts IGF-1 i stället för själva tillväxthormonet?
Tillväxthormon utsöndras i korta pulser med en halveringstid i blodet på minuter, så ett enstaka prov säger mycket lite och kan lätt vara normalt hos någon med betydande brist. IGF-1 produceras huvudsakligen i levern som svar på tillväxthormon, cirkulerar bundet till bindande proteiner med mycket längre halveringstid och varierar lite under dygnet. Ett enstaka IGF-1-resultat speglar därför den integrerade exponeringen för tillväxthormon under de föregående dagarna, vilket gör det användbart både som övervakningsmål i godkänd behandling och som farmakodynamiskt effektmått i studier av sekretagoger.
Vad visade tesamorelinstudierna egentligen?
I den avgörande studien som publicerades i New England Journal of Medicine 2007 fick 412 patienter med HIV och ansamling av bukfett, 86 % av dem män, subkutan tesamorelin eller placebo under 26 veckor. Visceral fettvävnad, mätt med datortomografi, minskade med 15,2 % i tesamorelingruppen medan den ökade med 5,0 % på placebo, och blodfettsvärdena förbättrades. En senare randomiserad studie i JAMA 2014, på 50 antiretroviralt behandlade vuxna, rapporterade en måttlig men statistiskt signifikant minskning av leverfett under sex månader. Resultaten gäller den studerade HIV-populationen och uppnåddes inte hos friska frivilliga.
Kan tillväxthormon eller sekretagoger vända åldrandets effekter?
Den publicerade evidensen stöder inte den slutsatsen, och ingen tillsynsmyndighet erkänner åldrande som indikation för behandling av tillväxthormonaxeln. Den längsta kontrollerade studien på området, en tvåårig studie av oralt MK-677 hos friska äldre vuxna, återställde tillväxthormon och IGF-1 till nivåer som hos unga vuxna och ökade den fettfria massan, men fasteglukos steg med i genomsnitt 0,3 mmol/L och insulinkänsligheten minskade. Den åtföljande ledarartikeln i samma tidskriftsnummer drog slutsatsen att tillväxthormonsekretagoger inte var redo att användas mot åldrandets effekter. Den bedömningen speglar fortfarande evidensläget.

Vetenskapliga källor

  1. Falutz J, Allas S, Blot K, Potvin D, Kotler D, Somero M, et al. (2007). Metabolic effects of a growth hormone-releasing factor in patients with HIV. New England Journal of Medicine (PMID: 18057338). (PubMed)
  2. Teichman SL, Neale A, Lawrence B, Gagnon C, Castaigne JP, Frohman LA (2006). Prolonged stimulation of growth hormone (GH) and insulin-like growth factor I secretion by CJC-1295, a long-acting analog of GH-releasing hormone, in healthy adults. Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, 91(3):799-805 (PMID: 16352683). (academic.oup.com)
  3. Raun K, Hansen BS, Johansen NL, Thøgersen H, Madsen K, Ankersen M, Andersen PH (1998). Ipamorelin, the first selective growth hormone secretagogue. European Journal of Endocrinology, 139(5):552-561 (PMID: 9849822). (PubMed)
  4. Nass R, Pezzoli SS, Oliveri MC, Patrie JT, Harrell FE Jr, Clasey JL, et al. (2008). Effects of an oral ghrelin mimetic on body composition and clinical outcomes in healthy older adults: a randomized trial. Annals of Internal Medicine, 149(9):601-611 (PMID: 18981485). (PubMed)
  5. Liu H, Bravata DM, Olkin I, Friedlander A, Liu V, Roberts B, et al. (2008). Systematic review: the effects of growth hormone on athletic performance. Annals of Internal Medicine, 148(10):747-758 (PMID: 18347346). (PubMed)
  6. Sigalos JT, Pastuszak AW (2018). The safety and efficacy of growth hormone secretagogues. Sexual Medicine Reviews, 6(1):45-53 (PMID: 28400207). (PubMed)
  7. Frieboes RM, Murck H, Maier P, Schier T, Holsboer F, Steiger A (1995). Growth hormone-releasing peptide-6 stimulates sleep, growth hormone, ACTH and cortisol release in normal man. Neuroendocrinology, 61(5):584-589 (PMID: 7617137). (PubMed)
  8. Ilson BE, Jorkasky DK, Curnow RT, Stote RM (1989). Effect of a new synthetic hexapeptide to selectively stimulate growth hormone release in healthy human subjects. Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, 69(1):212-214 (PMID: 2543692). (PubMed)
  9. Stanley TL, Feldpausch MN, Oh J, Branch KL, Lee H, Torriani M, Grinspoon SK (2014). Effect of tesamorelin on visceral fat and liver fat in HIV-infected patients with abdominal fat accumulation: a randomized clinical trial. JAMA, 312(4):380-389. (jamanetwork.com)
  10. Molitch ME, Clemmons DR, Malozowski S, Merriam GR, Vance ML (2011). Evaluation and treatment of adult growth hormone deficiency: an Endocrine Society clinical practice guideline. Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, 96(6):1587-1609.
  11. U.S. Food and Drug Administration, Center for Drug Evaluation and Research (2010). Egrifta (tesamorelin for injection): approval letter and prescribing information, NDA 022505. FDA Drugs@FDA. (accessdata.fda.gov)
  12. World Anti-Doping Agency (2026). The Prohibited List, section S2: peptide hormones, growth factors, related substances and mimetics. World Anti-Doping Code, International Standard. (wada-ama.org)
  13. Cowan DA (2022). Procollagen type III amino-terminal propeptide and insulin-like growth factor I as biomarkers of growth hormone administration. Drug Testing and Analysis. (analyticalsciencejournals.onlinelibrary.wiley.com)

Innehållet är endast avsett för information och utbildning. Det utgör inte medicinsk rådgivning. Rådfråga sjukvårdspersonal innan du fattar några beslut. Läs vår fullständiga medicinska ansvarsfriskrivning