Tryck på ESC för att stänga

Peptide Lab App Logga in Artiklar Guide Produkter
Mer Peptide Tracker Kalkylator Bästa kalkylatorerna Peptidstatistik Kontakt Nyhetsbrev
Français English Deutsch Español Português العربية Italiano Polski 한국어 日本語 中文 Русский Nederlands Čeština Svenska Türkçe
Tesa
morelin

Tesamorelin

trans-3-hexenoyl-human growth hormone-releasing factor (1-44) amide

5135.86 g/mol Molekylvikt
C₂₂₁H₃₆₆N₇₂O₆₇S Molekylformel
FDA-godkänd (2010) Regulatorisk status
44 amino acids, identical to human GHRH(1-44) amide, with a trans-3-hexenoyl group bonded to the N-terminal tyrosine: (hexenoyl)Tyr-Ala-Asp-Ala-Ile-Phe-Thr-Asn-Ser-Tyr-Arg-Lys-Val-Leu-Gly-Gln-Leu-Ser-Ala-Arg-Lys-Leu-Leu-Gln-Asp-Ile-Met-Ser-Arg-Gln-Gln-Gly-Glu-Ser-Asn-Gln-Glu-Arg-Gly-Ala-Arg-Ala-Arg-Leu-NH₂
Uppdaterad 7 november 2026
Tesamorelin Photo: Mehul Patel

Vad är tesamorelin?

Tesamorelin är en syntetisk analog av humant tillväxthormonfrisättande hormon (GHRH), som marknadsförs under varumärket Egrifta av det kanadensiska företaget Theratechnologies. Det har en ovanlig position i peptidvärlden: medan de flesta peptider som diskuteras på nätet säljs som forskningskemikalier med litet eller inget underlag från studier på människor, är tesamorelin ett fullt godkänt receptbelagt läkemedel som klarade två multicenterstudier i fas 3 och fick godkännande av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA i november 2010.

Kemiskt är tesamorelin hela den 44 aminosyror långa sekvensen av humant GHRH(1-44) amid med en modifiering: en trans-3-hexenoylgrupp sitter på den N-terminala tyrosinen. Det lilla tillägget är hela poängen med molekylen. Naturligt GHRH klyvs inom några minuter av enzymet dipeptidylpeptidas-4 (DPP-4), som klipper bort de två första resterna och förstör den biologiska aktiviteten. Hexenoylgruppen skyddar klyvningsstället och ger tesamorelin tillräcklig metabol stabilitet för att fungera som en praktisk subkutan injektion en gång per dag, samtidigt som receptorbindningen hos det naturliga hormonet bevaras.

Den godkända indikationen är medvetet snäv. Tesamorelin är indicerat för minskning av överskott av bukfett hos vuxna som lever med HIV och har lipodystrofi. HIV-associerad lipodystrofi är en metabol komplikation där fett omfördelas bort från armar, ben och ansikte och ansamlas i buken som visceral fettvävnad, den metaboliskt aktiva fettvävnad som omger de inre organen. Mönstret är kopplat till insulinresistens, dyslipidemi och kardiovaskulär risk, och det fanns inget riktat farmakologiskt alternativ före tesamorelin.

Två punkter om produktresumén förtjänar att betonas eftersom de ofta försvinner i sammanfattningar på nätet. För det första anger FDA:s produktresumé att tesamorelin inte har visats förbättra kardiovaskulära utfall, endast minska en fettdepå som är förknippad med risk. För det andra är det inte indicerat för viktkontroll av något slag. Det viscerala fettet minskar, men kroppsvikten förändras vanligtvis inte nämnvärt, eftersom läkemedlet omfördelar snarare än eliminerar energilager.

Produkten har omformulerats flera gånger sedan lanseringen. Den ursprungliga Egrifta krävde kylförvaring och upplösning i två injektionsflaskor. Egrifta SV, godkänd 2019, förenklade detta till en enda flaska, och en senare rumstemperaturstabil formulering minskade behovet av kylkedja ytterligare. Den aktiva molekylen är oförändrad i alla versioner; det är bara presentationen, spädningsvolymen och förvaringskraven som skiljer sig åt.

Den här guiden har enbart utbildningssyfte. Den utgör inte medicinsk rådgivning och innehåller ingen rekommenderad dos. Rådgör med kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal innan du överväger något receptbelagt läkemedel.

Hur fungerar tesamorelin i kroppen?

Tesamorelin är en GHRH-receptoragonist. Efter subkutan injektion når det hypofysens framlob och binder samma G-proteinkopplade receptor som kroppens eget GHRH från hypotalamus använder. Receptoraktiveringen höjer halten av intracellulärt cykliskt AMP i somatotrofa celler, vilket utlöser både frisättning av lagrat tillväxthormon och ökad transkription av GH-genen. Följden längre fram är en ökning av cirkulerande tillväxthormon (GH), som verkar på levern och perifera vävnader och ökar produktionen av insulinliknande tillväxtfaktor 1 (IGF-1).

Det mekanistiska argumentet för det här angreppssättet, jämfört med att injicera rekombinant tillväxthormon direkt, gäller fysiologisk reglering. Tesamorelin verkar ett steg uppströms, i hypofysen, så den resulterande GH-utsöndringen går fortfarande genom kroppens normala kontrollsystem. Pulsatiliteten bevaras i stort sett, i stället för att ersättas av en jämn farmakologisk nivå, och den negativa återkopplingen från somatostatin och från IGF-1 i sig förblir intakt. I praktiken betyder det att hypofysen behåller en viss förmåga att begränsa svaret, vilket är en anledning till att biverkningsprofilen för GHRH-analoger skiljer sig från den för suprafysiologiskt rekombinant GH.

Farmakokinetiken är medvetet kort. Den rapporterade eliminationshalveringstiden efter subkutan administrering är ungefär 26 minuter hos friska frivilliga och cirka 38 minuter hos personer som lever med HIV, med maximala plasmakoncentrationer inom ungefär 15 minuter. Det är en kort, skarp stimulans snarare än en ihållande, vilket är precis vad designen avser: en övergående GHRH-signal som efterliknar en fysiologisk puls och sedan försvinner.

Varför skulle detta minska just visceralt fett? Tillväxthormon är lipolytiskt, och visceral fettvävnad är ovanligt känslig för det. Visceralt fett har en högre täthet av GH-receptorer och beta-adrenerga receptorer än subkutant fett, tillsammans med hög lipolytisk omsättning. GH aktiverar hormonkänsligt lipas och hämmar aktiviteten hos lipoproteinlipas i adipocyter, vilket tippar balansen mot fettmobilisering. Det hämmar också enzymet 11-beta-hydroxisteroiddehydrogenas typ 1, som regenererar aktivt kortisol i fettvävnad och främjar ansamling av visceralt fett. Personer med HIV-associerad lipodystrofi har ofta dämpad GH-utsöndring, så att återställa signalen åtgärdar ett dokumenterat underskott i stället för att bara driva ett normalt system hårdare.

Ökningen av IGF-1 är den mest pålitliga biomarkören för farmakologisk effekt och också den främsta anledningen till uppföljning. I de avgörande studierna ökade medelvärdet av IGF-1 kraftigt, och produktresumén rekommenderar regelbundna mätningar eftersom ihållande förhöjning över normalområdet väcker teoretiska farhågor om cellproliferation. Kliniker följer vanligtvis både IGF-1 och glukosparametrar under behandlingen.

Vad visar de kliniska studierna om visceralt fett?

Det grundläggande underlaget är Falutz et al., New England Journal of Medicine, 2007 (PMID 18057338), en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad multicenterstudie i fas 3 på vuxna som lever med HIV och hade överskott av bukfett. Deltagarna fick dagligen subkutant tesamorelin eller placebo i 26 veckor. Det primära effektmåttet var den procentuella förändringen av visceral fettvävnad mätt med datortomografi på nivån L4-L5, som är referensstandarden för att kvantifiera denna fettdepå och mycket mer informativ än midjemått eller bioimpedans.

Resultatet: visceral fettvävnad minskade med ungefär 15 procent i tesamorelingruppen medan den ökade något i placebogruppen, vilket gav en nettoskillnad mellan behandlingarna på omkring 20 procent. Midjeomfånget minskade något, triglycerider förbättrades och kvoten mellan totalkolesterol och HDL förändrades åt rätt håll. IGF-1 steg kraftigt, vilket bekräftade att målet nåddes. Viktigt är att subkutant fett till stor del skonades, vilket spelar roll i en population där förlust av subkutant fett i ansikte och extremiteter i sig är ett kliniskt problem.

Uppföljningsanalysen, Falutz et al., Journal of Acquired Immune Deficiency Syndromes, 2010 (PMID 20101189), slog samman de två fas 3-studierna och förlängde observationen till 52 veckor med omrandomisering. Den studien gav det praktiskt viktigaste fyndet i tesamorelinlitteraturen: deltagare som hade svarat under de första 26 veckorna och sedan bytte till placebo fick tillbaka visceralt fett och närmade sig åter utgångsvärdet, medan de som fortsatte behandlingen i stort sett behöll sin minskning.

Denna reversibilitet förändrar hur läkemedlet bör förstås. Tesamorelin omformar inte fettvävnad på ett sätt som består efter utsättning. Det upprätthåller ett farmakologiskt tillstånd, och när stimulansen upphör återgår fysiologin till sitt tidigare jämviktsläge. Jämförelsen ligger närmare ett blodtrycksläkemedel än en antibiotikakur. Det är också därför produktresumén uppmanar kliniker att bedöma svaret efter ungefär sex månader och överväga utsättning om ingen meningsfull nytta har uppnåtts, eftersom fortsatt exponering utan nytta innebär risk utan vinst.

Två begränsningar bör dämpa tolkningen. Studierna inkluderade en specifik population, vuxna med HIV-associerad lipodystrofi, vars dämpade GH-axel kan göra dem ovanligt känsliga. Att överföra effektstorleken till metaboliskt friska personer stöds inte av dessa data. Och effektmåtten var surrogatmått: fett kvantifierat med datortomografi och lipidprofiler, inte hjärtinfarkter, stroke eller dödlighet. Visceralt fett är starkt kopplat till kardiovaskulär risk, men att sänka en riskmarkör farmakologiskt minskar inte automatiskt antalet händelser, och produktresumén säger detta uttryckligen.

Vad visar forskningen om leverfett och kognition?

Eftersom visceralt fett och leverfett är metaboliskt kopplade undersökte forskare om läkemedlets effekt sträckte sig till levern. Stanley et al., JAMA, 2014 (PMID 25038357) randomiserade vuxna med HIV och ansamling av bukfett till tesamorelin eller placebo i sex månader och använde magnetresonansspektroskopi för att kvantifiera leverns fettfraktion, en betydligt mer exakt teknik än ultraljud eller mätning av leverenzymer.

Leverfettet minskade i tesamorelingruppen och ökade något med placebo, vilket gav en statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. Visceralt fett minskade parallellt, som väntat. Det var ett betydelsefullt fynd eftersom icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom är vanlig hos personer som lever med HIV, är svår att behandla och i princip saknade godkänt farmakologiskt alternativ vid den tiden. Senare arbete förlängde uppföljningen till tolv månader och undersökte markörer för leverinflammation och fibros, men tesamorelin har aldrig godkänts för fettleversjukdom i någon jurisdiktion, och kliniker som behandlar NAFLD utanför HIV-sammanhanget har betydligt mer väletablerade alternativ. Läsare som jämför metabola angreppssätt kan också vilja läsa om den helt annorlunda mekanismen hos semaglutid, en GLP-1-receptoragonist med stora utfallsstudier bakom sig.

Den kognitiva forskningen är mer preliminär och oftare felaktigt återgiven på nätet. Baker et al., Archives of Neurology, 2012 (PMID 22869065) genomförde en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie av GHRH givet i 20 veckor till äldre vuxna, både kognitivt friska deltagare och deltagare med lätt kognitiv svikt. Utgångspunkten var att GH och IGF-1 minskar markant med åldern och båda påverkar hippocampusfunktion, synaptisk plasticitet och signalsubstanssystem.

Studien rapporterade en gynnsam effekt på exekutiv funktion, området som omfattar planering, mental flexibilitet och förmåga att växla mellan uppgifter, med en svagare signal på verbalt minne. IGF-1 steg kraftigt, och författarna observerade också en måttlig ökning av fastande insulin, i linje med de kända glukoseffekterna av stimulering av GH-axeln.

Vad studien inte visar är lika viktigt. Det var en enskild studie av måttlig storlek och 20 veckors varaktighet som mätte prestation på kognitiva testbatterier snarare än kliniska utfall. Den visade inte att demens förebyggs, att Alzheimers sjukdom bromsas eller någon bestående nytta efter avslutad behandling. Om en förändring i ett sammansatt mått på exekutiv funktion leder till något en person märker i vardagen är fortfarande obesvarat. Att behandla den här studien som belägg för att tesamorelin är ett kognitivt förstärkande medel är att misstolka explorativ neurovetenskap som etablerad behandling.

Hur jämförs tesamorelin med CJC-1295, Ipamorelin och Sermorelin?

Tesamorelin grupperas ofta med andra tillväxthormonrelaterade peptider, men de fyra mest diskuterade substanserna skiljer sig åt i mekanism, regulatorisk status och framför allt i kvaliteten på det humana underlaget bakom dem. Tabellen nedan sammanfattar de viktigaste skillnaderna.

PeptidFarmakologisk klassRegulatorisk statusUngefärlig halveringstidHumant underlag
TesamorelinStabiliserad GHRH(1-44)-analog, GHRH-receptoragonistFDA-godkänd (2010) för HIV-associerad lipodystrofi26 till 38 minuterTvå randomiserade fas 3-studier med datortomografi som effektmått, förlängning till 52 veckor, ytterligare randomiserade studier på leverfett
CJC-1295GHRH(1-29)-analog; med DAC binder den albumin för förlängd verkanInte godkänd någonstans; forskningskemikalieCirka 30 minuter utan DAC; flera dagar med DACEndast små farmakokinetiska studier i tidig fas; inga effektstudier
IpamorelinTillväxthormonsekretagog, agonist på ghrelinreceptorn (GHS-R1a)Inte godkänd; utvecklingen avbrutenCirka 2 timmarTidiga studier vid postoperativ ileus; utvecklingen stoppades, inga studier på kroppssammansättning
SermorelinGHRH(1-29) amid, det kortaste fullt aktiva GHRH-fragmentetTidigare godkänd (Geref), drogs tillbaka från den amerikanska marknaden 2008Cirka 11 till 12 minuterHistoriska data om tillväxthormonbrist hos barn; lite modernt underlag för vuxna

Den centrala skillnaden är mekanistisk. Tesamorelin, CJC-1295 och sermorelin är alla GHRH-receptoragonister som verkar på samma mål i hypofysen och skiljer sig främst i hur länge de överlever i blodet. Ipamorelin verkar via en helt annan receptor, ghrelinreceptorn, och är en tillväxthormonsekretagog snarare än en GHRH-analog. Den skillnaden i signalväg är den teoretiska grunden för den populära metoden att kombinera de två klasserna.

Den andra skillnaden är den som betyder mest för den som bedömer påståenden. Tesamorelin har testats på hundratals randomiserade deltagare med bildbaserade effektmått och med regulatorisk granskning av hela datamaterialet. De andra tre har inget jämförbart underlag på kroppssammansättning hos människor. Avsaknad av studier är inte belägg för att de inte fungerar, men det betyder att varje specifikt påstående om hur mycket visceralt fett de tar bort är extrapolering snarare än mätning.

En tredje praktisk skillnad är exponeringstidens längd. Tesamorelin och sermorelin ger korta, pulsliknande signaler. CJC-1295 med DAC ger en flera dagar lång förhöjning av GH och IGF-1, vilket avviker avsevärt från normal fysiologi och undergräver pulsatilitetsargumentet som gör GHRH-analoger attraktiva från första början. För bredare sammanhang om hur dessa substanser står sig mot andra angreppssätt, se vår översikt över peptider som studerats för fettminskning.

Vad är känt om off label-användning och pågående forskning?

Tesamorelin har fått en följarskara långt utanför sin godkända indikation, främst bland personer som söker minskat bukfett, bättre kroppssammansättning eller anti-aging-effekter. Att bedöma den användningen ärligt kräver att man skiljer det som har visats från det som har antagits.

Vad som är etablerat: hos vuxna som lever med HIV och har lipodystrofi minskar dagligt tesamorelin visceral fettvävnad mätt med datortomografi med en kliniskt meningsfull marginal under 26 veckor, skonar till stor del subkutant fett, förbättrar triglycerider, minskar leverfett hos dem med fettlever och effekten går tillbaka när behandlingen avbryts. Detta vilar på randomiserade studier med tillräcklig styrka och objektiva bildbaserade effektmått.

Vad som är antaget men inte visat: att samma effektstorlek uppstår hos personer utan HIV. Det är den centrala luckan. Deltagarna i de avgörande studierna hade en dämpad tillväxthormonaxel som en del av sitt tillstånd, och att återställa en bristfällig signal är farmakologiskt något annat än att förstärka en intakt. En person med normal GH-utsöndring och normal återkoppling i hypofysen kan svara betydligt sämre, eftersom de negativa återkopplingsslingor som bevarar säkerheten också begränsar den möjliga ökningen. Det finns ingen randomiserad studie med tillräcklig styrka av tesamorelin för att minska visceralt fett hos en metaboliskt frisk, HIV-negativ population, och att hävda något annat stöds inte av litteraturen.

Vad som inte stöds alls: påståenden om att tesamorelin bygger muskler, vänder åldrandet, förbättrar idrottslig prestation eller ger omfattande viktminskning. Studierna mätte kroppsvikt och fann liten förändring. Tillväxthormonets effekt på fettfri massa hos vuxna med normal hypofysfunktion är måttlig, och mycket av den tidiga ökning som rapporteras med interventioner på GH-axeln speglar vätskeretention snarare än kontraktil vävnad. De kognitiva fynden från Baker et al. är genuint intressanta men förblir en enda explorativ studie på äldre vuxna, inte en grund för användning.

Aktiv forskning har undersökt tesamorelin vid metabol fettleversjukdom utan HIV, vid allmän bukfetma och vid åldersrelaterad kognitiv nedgång. En del av detta arbete pågår. Tills randomiserade resultat i dessa populationer har publicerats och replikerats är den ansvarsfulla ståndpunkten att läkemedlet är väl karaktäriserat i ett kliniskt sammanhang och till stor del okarakteriserat utanför det.

Ytterligare en aspekt gäller alla som omfattas av dopingkontroll. Tesamorelin och alla andra GHRH-analoger och tillväxthormonsekretagoger är förbjudna vid alla tillfällen enligt kategori S2 på Världsantidopningsbyråns lista. Detta gäller både under och utanför tävling, och det finns metoder för att upptäcka GHRH-analoger.

Vilka är biverkningarna och kontraindikationerna?

Eftersom tesamorelin genomgick formell regulatorisk granskning är säkerhetsprofilen dokumenterad utifrån kontrollerade studier snarare än anekdoter. Det är en verklig fördel jämfört med ej godkända peptider, där biverkningar helt enkelt aldrig samlas in systematiskt.

De vanligaste biverkningarna i fas 3-programmet var reaktioner vid injektionsstället, bland annat rodnad, klåda, smärta, irritation och blåmärken. Dessa var frekventa, oftast lindriga och en av de vanligaste orsakerna till att behandlingen avbröts. Artralgi och myalgi var också vanliga, i linje med tillväxthormonets kända effekter på bindväv. Perifera ödem speglar den natrium- och vätskeretention som GH ger upphov till. Vissa deltagare rapporterade parestesi, hypoestesi eller symtom som liknar karpaltunnelsyndrom, klassiska effekter av GH-axeln orsakade av att svullnad i mjukdelar trycker på nerver i trånga utrymmen. Illamående, kräkningar, utslag och muskelsmärta rapporterades mer sällan.

Två systemiska frågor kräver laboratorieuppföljning snarare än symtombevakning. Den första är glukosmetabolismen. Tillväxthormon är ett motreglerande hormon som motverkar insulinets verkan, och en höjning av GH kan försämra insulinkänsligheten, höja fastande glukos och HbA1c och hos mottagliga personer utlösa diabetes. Produktresumén rekommenderar att glukos följs före och under behandling, med särskild försiktighet hos den som redan har prediabetes eller diabetes. Den andra är förhöjt IGF-1. Ihållande IGF-1 över det normala referensintervallet är den främsta anledningen till regelbundna mätningar, eftersom IGF-1 är en mitogen signal.

Kontraindikationerna i FDA:s produktresumé är specifika. Tesamorelin är kontraindicerat hos personer med störd hypotalamus-hypofysaxel till följd av hypofysektomi, hypopituitarism, hypofystumör eller hypofyskirurgi, strålbehandling mot huvudet eller huvudtrauma, eftersom läkemedlet kräver en intakt hypofys för att fungera och kan vara olämpligt i den situationen. Det är kontraindicerat vid aktiv malignitet, med tanke på den teoretiska risken att stimulering av GH och IGF-1 skulle kunna främja tillväxt av befintlig tumörvävnad. Varje tidigare malignitet bör vara inaktiv och dess behandling avslutad innan användning övervägs. Det är kontraindicerat vid graviditet, där fettminskningen inte ger någon nytta och fosterexponering för förhöjt IGF-1 inte är motiverad, samt hos alla med känd överkänslighet mot tesamorelin eller mot mannitol, en beståndsdel i formuleringen.

Ytterligare försiktighetsåtgärder gäller diabetesretinopati, där stimulering av GH-axeln kan förvärra tillståndet, och vätskeretention hos personer med nedsatt hjärt- eller njurfunktion. Överkänslighetsreaktioner med klåda, nässelutslag och exantem har rapporterats och motiverar att behandlingen avbryts.

Inget av detta utgör medicinsk rådgivning. Tesamorelin är ett receptbelagt läkemedel vars balans mellan nytta och risk beror på individuell sjukdomshistoria, samsjuklighet och samtidig medicinering, och den bedömningen kan bara göras av en kvalificerad kliniker.

Hur bereds och förvaras tesamorelin?

Tesamorelin levereras som ett lyofiliserat (frystorkat) pulver i en förseglad injektionsflaska och måste lösas upp med ett sterilt spädningsmedel före användning. Detta är standard för peptidläkemedel, eftersom peptider i vattenlösning är betydligt mindre stabila än i torr form och inte skulle klara en normal hållbarhetstid.

Det exakta förfarandet beror helt på formuleringen, och därför är generella instruktioner på nätet opålitliga. Den ursprungliga Egrifta-förpackningen krävde kylförvaring och upplösning i två flaskor. Egrifta SV samlade detta i en enda flaska som löses med en liten volym sterilt vatten för injektionsvätskor. Den senaste rumstemperaturstabila formuleringen ändrade både spädningsvolym och förvaringskrav ännu en gång. Den enda auktoritativa källan för en given produkt är den produktinformation och bruksanvisning som följer med just den förpackningen. Typ av spädningsmedel, volym, förvaringstemperatur och hållbarhet efter beredning skiljer sig alla mellan versionerna.

Vissa allmänna principer gäller för all upplösning av peptider oavsett produkt. Spädningsmedlet bör tillsättas långsamt längs flaskans insida i stället för att sprutas direkt på pulverkakan, eftersom peptider är känsliga för skjuvkrafter vid gränsytan mellan luft och vätska. Flaskan bör försiktigt snurras eller rullas, aldrig skakas, eftersom omskakning orsakar aggregering och denaturering som minskar styrkan. Den färdigberedda lösningen ska vara klar; grumlighet, synliga partiklar eller missfärgning innebär att flaskan inte ska användas. Vår steg-för-steg-genomgång av upplösning av peptider går igenom den allmänna tekniken mer i detalj.

För koncentrationsberäkningar kan läsare använda vår kalkylator för upplösning av tesamorelin, som räknar om mellan flaskans styrka, spädningsvolym och den resulterande koncentrationen. Verktyget utför enbart aritmetik. Det rekommenderar ingen dos, och den här artikeln anger ingen. Lämplig dos, frekvens, injektionsteknik och behandlingslängd bestäms av produktinformationen och av den kliniker som förskriver läkemedlet, med hänsyn till den enskilda patienten.

När lösningen väl är beredd är hållbarheten begränsad och beroende av formuleringen. Vissa förpackningar kräver omedelbar användning, andra tillåter kortvarig förvaring i kylskåp. Att överskrida den angivna tiden riskerar både förlust av styrka och mikrobiell kontamination, eftersom de flesta engångsförpackningar saknar konserveringsmedel. Ljusexponering och frysning bör båda undvikas om inte produktresumén anger något annat.

Testa dina kunskaper

Snabbquiz · 6 frågor

Vanliga frågor

Är tesamorelin en steroid?
Nej. Tesamorelin är en peptid, en kedja av 44 aminosyror, och är strukturellt och mekanistiskt obesläktad med anabola androgena steroider. Steroider är lipidbaserade molekyler uppbyggda på ett kolskelett med fyra ringar som passerar cellmembran och binder intracellulära receptorer, vilket direkt förändrar genuttrycket. Tesamorelin binder en receptor på cellytan hos hypofysceller och stimulerar frisättningen av kroppens eget tillväxthormon. Det har ingen androgen aktivitet, binder inte androgenreceptorn och hämmar inte det endogena testosteronet. Däremot är det förbjudet inom idrott enligt WADA:s kategori S2 som tillväxthormonfrisättande faktor, vilket är en separat kategori från anabola ämnen men lika förbjuden.
Passar tesamorelin för kvinnor?
Fas 3-studierna inkluderade både män och kvinnor som lever med HIV, och den godkända indikationen är inte begränsad av kön. Vissa analyser har noterat att effektstorleken kan skilja sig mellan män och kvinnor, delvis eftersom fördelningen av visceralt fett och tillväxthormonets dynamik skiljer sig åt vid baslinjen, och östrogen påverkar leverns bildning av IGF-1. Tesamorelin är kontraindicerat vid graviditet, och det finns ingen etablerad säkerhetsinformation för användning under amning. Den som är gravid, planerar graviditet eller ammar ska inte använda det. Om tesamorelin är lämpligt för en enskild kvinna är ett kliniskt beslut som bygger på hennes indikation, reproduktiva status och metabola profil, inte något som kan avgöras utifrån allmän information.
Hur länge används tesamorelin vanligtvis?
De avgörande studierna pågick i 26 veckor med en förlängning till 52 veckor, så det kontrollerade underlaget täcker ungefär ett år. FDA:s produktresumé uppmanar kliniker att utvärdera svaret efter ungefär sex månader och överväga att avbryta behandlingen om ingen kliniskt meningsfull minskning av bukfett har skett, eftersom fortsatt exponering utan nytta innebär att man tar en risk utan någon vinst. Eftersom effekten går tillbaka vid utsättning uppfattas behandling inom den godkända indikationen i allmänhet som pågående snarare än som en fast kur. Långtidssäkerheten bortom studieperioderna är mindre väl karaktäriserad. Behandlingens längd är ett beslut för den förskrivande klinikern och är inte något den här artikeln rekommenderar.
Vad händer när man slutar ta tesamorelin?
Det viscerala fettet kommer tillbaka. Detta visades direkt i analysen av förlängningen till 52 veckor (Falutz et al., JAIDS 2010), där deltagare som hade svarat under den inledande perioden och sedan bytte till placebo fick tillbaka visceral fettvävnad mot sina utgångsvärden. Nivåerna av tillväxthormon och IGF-1 faller tillbaka till sitt intervall före behandling inom några dagar, eftersom tesamorelins halveringstid är klart under en timme och hypofysen helt enkelt återgår till sitt eget utsöndringsmönster. Det finns ingen rebound under utgångsvärdet och inget abstinenssyndrom, men heller ingen bestående nytta. Varje effekt på kroppssammansättningen beror på fortsatt administrering.
Kan tesamorelin kombineras med CJC-1295 eller Ipamorelin?
Det finns inga kliniska studier som undersöker tesamorelin i kombination med CJC-1295 eller Ipamorelin, så det finns inget evidensbaserat svar vare sig på effekt eller säkerhet för en sådan kombination. Det teoretiska resonemang som förs fram på nätet är att Ipamorelin verkar på ghrelinreceptorn medan tesamorelin verkar på GHRH-receptorn, och att de två signalvägarna kompletterar varandra. Det farmakologiska motargumentet är att det är överflödigt att kombinera två substanser på GHRH-vägen (tesamorelin och CJC-1295 riktar sig båda mot samma receptor), medan tillägg av en sekretagog förstärker utsöndringen av tillväxthormon bortom det som har studerats, vilket också förstärker de effekter på glukos och vätskeretention som redan är de främsta säkerhetsfrågorna. Att kombinera ett godkänt receptbelagt läkemedel med ej godkända forskningskemikalier ligger helt utanför varje studerat protokoll.
Vad är skillnaden mellan tesamorelin och tillväxthormon?
Rekombinant humant tillväxthormon är själva hormonet, injicerat direkt i blodet. Tesamorelin är en signal uppströms som instruerar hypofysen att frisätta kroppens eget tillväxthormon. De praktiska konsekvenserna skiljer sig åt. Injicerat GH kringgår all naturlig reglering och ger ihållande suprafysiologiska nivåer som kroppen inte kan dämpa, vilket är förknippat med en högre förekomst av ödem, ledsmärta, karpaltunnelsyndrom och glukosintolerans. Tesamorelin verkar via hypofysen, så den negativa återkopplingen från somatostatin och IGF-1 förblir aktiv och utsöndringen behåller en pulsatil karaktär närmare normal fysiologi. Tesamorelin kräver också en intakt hypotalamus-hypofysaxel för att fungera alls, och därför är hypofysskada en kontraindikation. Tillväxthormon fungerar oavsett.
Hjälper tesamorelin till att bygga muskler?
Evidensen stöder inte detta. Fas 3-studierna mätte kroppssammansättningen i detalj och fann minskningar av visceralt fett utan nämnvärd förändring av den totala kroppsvikten och ingen påvisad kliniskt signifikant ökning av fettfri vävnad. Tillväxthormonets anabola effekt på skelettmuskulatur hos vuxna med normal hypofysfunktion är måttlig, och en betydande del av den skenbara ökningen av fettfri massa vid interventioner på tillväxthormonaxeln speglar vätskeretention snarare än kontraktilt protein. Tesamorelin utvecklades och testades som behandling av onormal fettfördelning, inte som ett prestations- eller hypertrofimedel, och ingen studie har undersökt styrka, explosiv kraft eller muskelns tvärsnittsarea som primärt effektmått.
Är tesamorelin lagligt?
I USA är tesamorelin lagligt som receptbelagt läkemedel när det ordineras av en legitimerad kliniker och expedieras av ett apotek. Det är inte ett kontrollerat ämne. Lagligheten på andra håll varierar, och FDA-godkännande gäller inte internationellt, så läget bör kontrolleras hos den aktuella nationella myndigheten. Tesamorelin av forskningskvalitet som säljs på nätet har beteckningen ”endast för forskningsbruk”, är inte ett godkänt läkemedel och är varken avsett eller godkänt för administrering till människor. Det är förbjudet inom tävlingsidrott enligt WADA:s kategori S2, både under och utanför tävling. Detta är allmän information och inte juridisk rådgivning.

Vetenskapliga källor

  1. Falutz J, Allas S, Blot K, et al. (2007). Metabolic effects of a growth hormone-releasing factor in patients with HIV. New England Journal of Medicine. (PubMed)
  2. Falutz J, Mamputu JC, Potvin D, et al. (2010). Effects of tesamorelin (TH9507), a growth hormone-releasing factor analog, in HIV-infected patients with excess abdominal fat: a pooled analysis of two multicenter, double-blind placebo-controlled phase 3 trials with safety extension data. Journal of Acquired Immune Deficiency Syndromes. (PubMed)
  3. Stanley TL, Feldpausch MN, Oh J, et al. (2014). Effect of tesamorelin on visceral fat and liver fat in HIV-infected patients with abdominal fat accumulation: a randomized clinical trial. JAMA. (PubMed)
  4. Baker LD, Barsness SM, Borson S, et al. (2012). Effects of growth hormone-releasing hormone on cognitive function in adults with mild cognitive impairment and healthy older adults: results of a controlled trial. Archives of Neurology. (PubMed)
  5. Falutz J, Allas S, Mamputu JC, et al. (2008). Long-term safety and effects of tesamorelin, a growth hormone-releasing factor analogue, in HIV patients with abdominal fat accumulation. AIDS. (PubMed)
  6. Dhillon S. (2011). Tesamorelin: a review of its use in the management of HIV-associated lipodystrophy. Drugs. (PubMed)
  7. U.S. Food and Drug Administration (2010). EGRIFTA (tesamorelin for injection): Highlights of Prescribing Information. FDA Prescribing Information. (accessdata.fda.gov)
  8. World Anti-Doping Agency (WADA) (2026). World Anti-Doping Code International Standard: Prohibited List 2026. WADA. (wada-ama.org)
  9. U.S. Department of Health and Human Services (2026). 503A peptide enforcement discretion policy (Federal Register notice 2026-22192). Federal Register. (federalregister.gov)
  10. Theratechnologies Inc. (2025). Theratechnologies Receives FDA Approval for EGRIFTA WR (Tesamorelin F8) to Treat Excess Visceral Abdominal Fat in Adults with HIV and Lipodystrophy (press release, March 25, 2025; SEC Exhibit 99.1). U.S. Securities and Exchange Commission (EDGAR). (sec.gov)
  11. Theratechnologies Inc. (2025). Theratechnologies Announces Availability of EGRIFTA WR (tesamorelin) for injection (press release, September 5, 2025). Theratechnologies. (theratech.gcs-web.com)

Innehållet är endast avsett för information och utbildning. Det utgör inte medicinsk rådgivning. Rådfråga sjukvårdspersonal innan du fattar några beslut. Läs vår fullständiga medicinska ansvarsfriskrivning

GHK-Cu
GHK-Cu
Kraftfull anti-aging →