Tryck på ESC för att stänga

Peptide Lab App Logga in Artiklar Guide Produkter
Mer Peptide Tracker Kalkylator Bästa kalkylatorerna Peptidstatistik Kontakt Nyhetsbrev
Français English Deutsch Español Português العربية Italiano Polski 한국어 日本語 中文 Русский Nederlands Čeština Svenska Türkçe
DSIP

DSIP

Delta Sleep-Inducing Peptide

848.81 g/mol Molekylvikt
C₃₅H₄₈N₁₀O₁₅ Formel
Forskningspeptid, ej godkänd för användning på människor Status
Trp-Ala-Gly-Gly-Asp-Ala-Ser-Gly-Glu (WAGGDASGE)
Uppdaterad 7 november 2026
DSIP Photo: www.kaboompics.com

Vad är DSIP?

DSIP, förkortning för Delta Sleep-Inducing Peptide, är en liten neuropeptid som består av nio aminosyror med sekvensen Trp-Ala-Gly-Gly-Asp-Ala-Ser-Gly-Glu (enbokstavskod WAGGDASGE). Den isolerades första gången 1977 av de schweiziska forskarna Guido Schoenenberger och Marcel Monnier, som påträffade den i venblodet från hjärnan hos kaniner vars hjärnor hade stimulerats elektriskt för att framkalla djup sömn. Peptiden fick sitt namn efter deltavågorna, de lågfrekventa hjärnvågor med hög amplitud som kännetecknar de djupaste stadierna av non-REM-sömn.

Strukturellt är DSIP en linjär, omodifierad peptid med en molekylvikt på cirka 848,81 g/mol och molekylformeln C₃₅H₄₈N₁₀O₁₅. Till skillnad från många terapeutiska peptider som behöver cyklisering eller kemisk modifiering för att motstå enzymatisk nedbrytning är DSIP en naturligt förekommande endogen substans som finns i däggdjurs hjärnvävnad, cerebrospinalvätska, blodplasma och till och med i perifera organ. Den förekommer också i spårmängder i vissa kroppsvätskor, bland annat bröstmjölk.

Det som gör DSIP ovanligt bland neuropeptider är hur svårt det har varit att få grepp om den. Årtionden efter upptäckten har forskarna fortfarande inte entydigt identifierat någon specifik DSIP-receptor, och peptidens exakta fysiologiska roll är fortfarande omdiskuterad. Den förstås bäst inte som ett ”sömnhormon” med ett enda syfte, utan som en neuromodulator som kan påverka en rad sammanlänkade system, bland annat sömnarkitektur, stressresponsen, temperaturreglering och hormonutsöndring.

För att förstå var DSIP passar in bland dessa molekyler kan det vara bra att läsa om vad peptider är och hur korta aminosyrakedjor fungerar som signalmolekyler i kroppen. DSIP grupperas ofta med andra neuroaktiva forskningspeptider i diskussioner om kognitiva substanser och substanser som verkar på nervsystemet, även om dess föreslagna verkningsmekanism skiljer sig från dem.

Den här artikeln är endast avsedd för utbildningsändamål och utgör inte medicinsk rådgivning.

Hur fungerar DSIP?

Det ärliga svaret är att verkningsmekanismen för DSIP inte är fullständigt klarlagd. Trots nästan fem årtionden av forskning har ingen enskild, väl karaktäriserad DSIP-receptor entydigt fastställts. Det är ett av de centrala problemen i DSIP-forskningen och en viktig orsak till att effekterna har varit så svåra att återskapa på ett konsekvent sätt.

Den ledande uppfattningen är att DSIP fungerar som en neuromodulator snarare än som ett direkt sömnmedel. Forskning tyder på att peptiden kan samverka med flera signalsubstans- och neuroendokrina system i stället för att binda till ett enda särskilt mål. Föreslagna mekanismer är bland annat modulering av GABAerg och glutamaterg signalering, påverkan på frisättningen av vissa hormoner från hypotalamus och hypofys samt interaktion med opioida och serotonerga signalvägar. Vissa studier har rapporterat att DSIP kan påverka hypotalamus-hypofys-binjureaxeln (HPA-axeln), som styr kroppens stressrespons.

DSIP har också i djurmodeller visats påverka cirkadiska och neuroendokrina rytmer. Rapporterade effekter är bland annat modulering av kroppstemperaturen, förändrad utsöndring av luteiniserande hormon och somatotropin (tillväxthormon) samt effekter på kortikotropin. Dessa observationer stöder tanken att DSIP fungerar som en reglerande signal som hjälper till att samordna flera fysiologiska rytmer, i stället för att bara slå på sömnen.

Ett återkommande praktiskt problem i DSIP-forskningen är farmakokinetiken. Endogent DSIP bryts snabbt ned av peptidaser, vilket ger en mycket kort halveringstid i blodet, i storleksordningen minuter. Det väcker frågor om hur tillfört DSIP skulle kunna ge varaktiga centrala effekter, och det kan delvis förklara de motsägelsefulla resultaten mellan olika studier. Som för många peptider är tillförsel och stabilitet lika viktiga som själva molekylen, ett tema som tas upp i allmänna termer i vår översikt över peptidbiologi och halveringstid.

Eftersom mekanismen fortfarande inte är fullt kartlagd bör påståenden om att DSIP verkar via en specifik, väldefinierad signalväg behandlas med försiktighet. Den rådande vetenskapliga bedömningen är att DSIP är en äkta endogen neuropeptid med mätbara men komplexa och kontextberoende effekter.

Förbättrar DSIP verkligen sömnen?

Med tanke på namnet kan man förvänta sig ett starkt och konsekvent underlag för att DSIP fördjupar sömnen. Verkligheten är mer nyanserad. De ursprungliga djurförsöken av Monnier och Schoenenberger visade att överföring av den peptidhaltiga blodfraktionen ökade deltavågsaktiviteten hos mottagarkaniner. Senare djurstudier gav en blandning av positiva, negativa och neutrala resultat beroende på art, dos, tidpunkt och administreringsväg.

Hos människor är underlaget ännu mer oklart. Vissa tidiga kliniska undersökningar på 1980-talet rapporterade att intravenöst DSIP kunde förbättra den subjektiva sömnkvaliteten måttligt och förkorta insomningstiden hos vissa grupper av personer med dålig sömn. Andra välkontrollerade studier fann däremot ingen statistiskt signifikant sömninducerande effekt, det vill säga DSIP ökade inte pålitligt den totala sömntiden eller andelen djupsömn jämfört med placebo.

En av de få dubbelblinda, placebokontrollerade studierna, av Bes och medarbetare (1992), gav DSIP intravenöst till 16 patienter med kronisk insomni. Sömneffektiviteten var högre och insomningstiden kortare än med placebo, men författarna bedömde effekterna som svaga och delvis beroende på en slumpmässig förändring i placebogruppen, och den subjektiva sömnkvaliteten förändrades inte. De drog slutsatsen att korttidsbehandling av kronisk insomni med DSIP ”sannolikt inte ger någon större terapeutisk nytta”.

Denna inkonsekvens är det som kännetecknar DSIP-forskningen om sömn. Flera faktorer bidrar sannolikt: peptidens mycket korta halveringstid, svårigheten att passera blod-hjärnbarriären i meningsfulla mängder, små studier, olika effektmått (subjektiva skattningar jämfört med objektiv polysomnografi) och att insomniresultat är känsliga för placebo. Därför beter sig DSIP inte som ett konventionellt sömnmedel, till exempel en bensodiazepin eller ett z-preparat, som ger stora och reproducerbara förändringar i sömnarkitekturen.

Det är värt att betona att DSIP:s effekter, där sådana har observerats, oftare beskrivs som normaliserande eller reglerande än som kraftigt sederande. Vissa forskare har föreslagit att DSIP skulle kunna hjälpa till att återställa störda sömnmönster utan den uttalade tröttheten dagen efter som förknippas med GABAerga sömnmedel. Det är dock fortfarande en hypotes och inte ett etablerat kliniskt faktum, och ingen tillsynsmyndighet har godkänt DSIP som sömnmedel.

För läsare som överväger olika sätt att stödja sömnen är det viktigt att skilja denna preliminära peptidforskning från evidensbaserade insatser. Beteendeinriktade metoder som kognitiv beteendeterapi för insomni (KBT-I) och god sömnhygien är fortfarande förstahandsval enligt riktlinjerna och stöds av betydligt starkare data än någon peptid.

Kan DSIP hjälpa vid insomni?

DSIP diskuteras ofta i nätforum som ett möjligt alternativ vid insomni, men det kliniska underlaget stöder för närvarande inte att det används som behandling mot insomni. Det finns inga stora, moderna randomiserade kontrollerade studier som visar att DSIP pålitligt avhjälper kronisk insomni, och det är inte godkänt för denna eller någon annan medicinsk indikation.

En del av det mer intressanta historiska arbetet gällde inte primär insomni utan sömnstörningar kopplade till andra tillstånd. Små studier undersökte DSIP i samband med kronisk smärta, opioid- och alkoholabstinens samt sömnproblem relaterade till depression, utifrån teorin att DSIP:s effekter på stressaxeln och smärtupplevelsen indirekt skulle kunna förbättra sömnen. Resultaten var i regel preliminära och har inte replikerats i större skala.

En viktig begränsning är att insomni inte är en enda sjukdom. Den kan bero på ångest, depression, störd dygnsrytm, smärta, substansbruk, sömnapné eller dåliga sömnvanor. Det är osannolikt att en neuromodulerande peptid med osäker verkningsmekanism kan åtgärda en sådan mångfald av orsaker, och att behandla det underliggande tillståndet är i regel mycket effektivare än att pröva en experimentell substans. Den som har ihållande insomni bör söka ordentlig medicinsk utredning, eftersom obehandlad insomni i sig kan vara ett symtom på ett behandlingsbart underliggande tillstånd.

Det är också viktigt att vara realistisk om klyftan mellan anekdoter och evidens. Självrapporterade förbättringar från oreglerade forskningspeptider är svåra att tolka på grund av den starka placeboresponsen vid sömn, varierande produktrenhet och avsaknaden av medicinsk övervakning. Peptidområdet som helhet kännetecknas av entusiastiska användarrapporter som ligger före kontrollerade data, ett mönster som också ses för substanser som BPC-157, där det prekliniska intresset är stort men rigorösa studier på människor saknas.

Medicinsk friskrivning: DSIP är inte en godkänd behandling mot insomni eller någon annan sömnstörning. Ersätt inte utredning och vård hos kvalificerad sjukvårdspersonal med en experimentell peptid.

Vilka andra effekter har DSIP visat?

Intressant nog har några av de mest reproducerbara fynden om DSIP föga med sömn att göra. I djurstudier och begränsade studier på människor har DSIP undersökts för en förvånansvärt bred uppsättning effekter, vilket speglar dess sannolika roll som allmän neuromodulator.

Ett återkommande tema är stress och HPA-axeln. DSIP har rapporterats minska stressmarkörer och påverka svaret av kortikosteroider och adrenokortikotropt hormon (ACTH) i experimentella miljöer. Vissa forskare tillskriver DSIP ”stressskyddande” eller adaptogenliknande egenskaper i djurmodeller, vilket kan hänga ihop med de föreslagna effekterna på sömn och humör.

Andra rapporterade effekter, främst från prekliniskt arbete, är följande:

  • Temperaturreglering: DSIP kan modulera kroppstemperaturen och har studerats i modeller av feber och hypotermi.
  • Neuroendokrin modulering: effekter på luteiniserande hormon, tillväxthormon (somatotropin) och andra hypofyshormoner har beskrivits.
  • Antioxidativ och neuroprotektiv aktivitet: vissa studier rapporterar minskade markörer för oxidativ stress i vävnad.
  • Smärtlindrande effekter: DSIP har undersökts för smärtmodulering, möjligen via interaktion med opioida signalvägar.
  • Antikonvulsiva egenskaper: vissa djurmodeller tyder på att DSIP kan höja krampträskeln.

Det är viktigt att tolka den här listan med försiktighet. De flesta av dessa fynd kommer från djurförsök eller små, äldre studier på människor, och få har bekräftats i rigorösa, moderna kliniska prövningar. En lång lista över rapporterade effekter är inte detsamma som bevisad terapeutisk nytta. Inom farmakologin visar sig substanser som verkar ”göra allt” i tidig forskning ofta ha måttliga eller opålitliga effekter när de testas noggrant.

DSIP nämns ibland tillsammans med andra forskningspeptider som verkar på nervsystemet i samband med återhämtning och välbefinnande. Läsare som är intresserade av hur forskare resonerar kring att kombinera substanser kan ha nytta av vår översikt över peptidstackning för att förstå varför sådana kombinationer kräver särskild försiktighet när de enskilda substanserna själva är dåligt karaktäriserade.

Vilka doser används i forskning?

Eftersom DSIP inte är ett godkänt läkemedel finns det ingen fastställd terapeutisk dos, ingen officiell produktinformation och inget kliniskt validerat doseringsschema. Alla doseringsuppgifter kommer från historiska forskningsstudier eller från oreglerad användning i nätforum, och de bör ses som information och inte som vägledning.

I den äldre kliniska litteraturen gavs DSIP vanligtvis intravenöst i mängder angivna i mikrogram per kilogram. Vissa studier använde till exempel doser i intervallet cirka 25 till 50 mikrogram per kilogram kroppsvikt, givna i kontrollerad klinisk miljö. Det skiljer sig mycket från den subkutana självadministrering som beskrivs i nätforum, där fasta doser på ungefär 100 till 300 mikrogram ofta nämns, vanligtvis tagna före sänggåendet.

Tabellen nedan sammanfattar vad som har förekommit i litteraturen och i oreglerad användning. Den ges uteslutande som utbildningskontext och är ingen rekommendation:

SammanhangAdministreringsvägRapporterad mängdEvidensnivå
Historiska kliniska studierIntravenös~25-50 µg/kgSmå, äldre studier
Oreglerad användning i nätforumSubkutan~100-300 µg före sömnEnbart anekdotiskt

Flera förbehåll förtjänar att betonas. För det första innebär DSIP:s korta halveringstid att tidpunkt och administreringsväg i hög grad påverkar en eventuell effekt. För det andra varierar renheten kraftigt hos forskningspeptider, och oberoende tester har upprepade gånger visat att produkter som säljs som forskningskemikalier kan vara underdoserade, kontaminerade eller felmärkta. För det tredje kräver rekonstituering av en lyofiliserad peptid korrekt hantering av bakteriostatiskt vatten och steril teknik, och fel kan leda till kontaminering. Vår kalkylator för peptidrekonstituering visar hur forskare går tillväga vid dessa beräkningar, men det innebär inte att vi förordar självadministrering.

DSIP säljs av vissa leverantörer av forskningsprodukter i injektionsflaskor på 2 mg för forskningsändamål (se aktuellt pris på leverantörens webbplats), och är en av ett begränsat urval peptider som också säljs av USA-inriktade leverantörer. Oavsett källa är avsaknaden av kvalitetskontroll på marknaden för forskningskemikalier en allvarlig begränsning, och ingen dos kan anses säker eller effektiv utan ordentlig klinisk validering.

Är DSIP säkert? Biverkningar och risker

Säkerhetsprofilen för DSIP har inte fastställts i sådana stora, kontrollerade studier som krävs för ett godkänt läkemedel. Det innebär att uttalanden om dess säkerhet i sig är osäkra, och att frånvaron av rapporterade allvarliga skador i små studier inte är detsamma som bevisad säkerhet.

I den begränsade forskning som gjorts på människor beskrevs DSIP i allmänhet som väl tolererat, med få akuta biverkningar vid de doser som studerades. Det stämmer överens med att det är en endogen peptid. Små urval, korta studietider och inkonsekvent rapportering gör dock att sällsynta risker eller långtidsrisker lätt kan ha missats. Det finns i stort sett inga data om kronisk, upprepad självadministrering av DSIP av forskningskvalitet.

Potentiella och teoretiska risker är bland annat följande:

  • Neuroendokrina effekter: eftersom DSIP kan påverka hormonutsöndringen och stressaxeln skulle användning utan övervakning teoretiskt kunna rubba dessa system på oförutsägbara sätt.
  • Risker förknippade med injektion: subkutan självinjektion medför risk för infektion, lokala reaktioner och komplikationer vid icke-steril teknik eller kontaminerat vatten.
  • Risker kopplade till produktkvalitet: oreglerade peptider kan innehålla föroreningar, endotoxiner eller felaktiga mängder av den aktiva substansen.
  • Läkemedelsinteraktioner: DSIP:s möjliga effekter på sedering, smärta och signalöverföring kan interagera oförutsägbart med receptbelagda läkemedel, alkohol eller andra substanser.

Ett särskilt bekymmer är att människor kan vända sig till DSIP för sömn- eller humörproblem som i själva verket kräver medicinsk uppmärksamhet. Ihållande insomni, ångest eller depression kan vara symtom på tillstånd som svarar väl på etablerade behandlingar, och att självexperimentera med en icke godkänd peptid kan fördröja lämplig vård. Detta är ett återkommande tema inom området forskningspeptider och behandlas i vår allmänna medicinska friskrivning.

Sammanfattning: DSIP kan inte beskrivas som ”säkert” i medicinsk mening, eftersom de nödvändiga säkerhetsstudierna inte har genomförts. Den som överväger det bör först rådfråga kvalificerad sjukvårdspersonal, uppge alla läkemedel som hen tar och vara medveten om att hen då skulle använda en experimentell substans utanför alla regelverk.

Testa dina kunskaper

Snabbquiz · 6 frågor

Vanliga frågor

Vad står DSIP för?
DSIP står för Delta Sleep-Inducing Peptide. Det är en neuropeptid på nio aminosyror (sekvens WAGGDASGE) som först isolerades 1977 ur hjärnans venblod hos kaniner och som fick sitt namn på grund av sambandet med deltavågssömn (djup sömn). Trots namnet har förmågan att pålitligt framkalla sömn hos människor inte kunnat visas konsekvent.
Gör DSIP verkligen att man sover bättre?
Evidensen är blandad och inte entydig. Vissa små studier rapporterade måttliga förbättringar av den subjektiva sömnkvaliteten, medan andra kontrollerade studier inte fann någon signifikant sömninducerande effekt. DSIP beter sig inte som konventionella sömnmedel och är inte godkänt som sömnhjälp. Etablerade metoder som kognitiv beteendeterapi för insomni har betydligt starkare evidens.
Är DSIP godkänt av FDA?
Nej. DSIP är inte godkänt av FDA, EMA eller någon annan stor tillsynsmyndighet för användning på människor. Det säljs enbart som forskningskemikalie märkt ”endast för forskningsbruk”. Det har inte genomgått de kliniska prövningar som krävs för godkännande som läkemedel mot insomni eller något annat tillstånd.
Vilken dos av DSIP används?
Det finns ingen officiellt fastställd eller kliniskt validerad dos. Historiska intravenösa studier använde ungefär 25-50 mikrogram per kilogram i kontrollerad miljö, medan oreglerad användning i nätforum ofta nämner fasta doser på cirka 100-300 mikrogram före sänggåendet. Dessa uppgifter är endast information och ingen rekommendation. DSIP bör inte självadministreras utan medicinsk vägledning.
Är DSIP säkert att använda?
DSIP kan inte beskrivas som säkert i medicinsk mening eftersom de nödvändiga storskaliga säkerhetsstudierna inte har genomförts. Små studier rapporterade att det i allmänhet tolererades väl, men långtidsrisker, produktkvalitet och neuroendokrina effekter är fortfarande osäkra. Den som överväger DSIP bör först rådfråga kvalificerad sjukvårdspersonal.

Källor

  1. Schoenenberger GA, Monnier M. (1977). Characterization of a delta-electroencephalogram (-sleep)-inducing peptide. Proceedings of the National Academy of Sciences USA. (PubMed)
  2. Kovalzon VM, Strekalova TV. (2006). Delta sleep-inducing peptide (DSIP): a still unresolved riddle. Journal of Neurochemistry. (PubMed)
  3. Graf MV, Kastin AJ. (1984). Delta-sleep-inducing peptide (DSIP): a review. Neuroscience & Biobehavioral Reviews. (PubMed)
  4. Schneider-Helmert D, Schoenenberger GA. (1983). Effects of DSIP in man. Multifunctional psychophysiological properties besides induction of natural sleep. Neuropsychobiology. (PubMed)
  5. Dick P, Costa C, Fayolle K, et al. (1984). DSIP in the treatment of withdrawal syndromes from alcohol and opiates. European Neurology. (PubMed)
  6. Bes F, Hofman W, Schuur J, Van Boxtel C. (1992). Effects of delta sleep-inducing peptide on sleep of chronic insomniac patients. A double-blind study. Neuropsychobiology. (PubMed)
  7. Schoenenberger GA, Maier PF, Tobler HJ, Wilson K, Monnier M (1978). The delta EEG (sleep)-inducing peptide (DSIP). XI. Amino-acid analysis, sequence, synthesis and activity of the nonapeptide. Pflugers Archiv. (PubMed)
  8. U.S. Food and Drug Administration (2026). Certain Bulk Drug Substances for Use in Compounding that May Present Significant Safety Risks. FDA. (fda.gov)
  9. U.S. Department of Health and Human Services (2026). Enforcement Discretion Policy Regarding 503A Compounding Using Certain Peptide Bulk Drug Substances (Federal Register notice 2026-22192). Federal Register. (federalregister.gov)

Innehållet är endast avsett för information och utbildning. Det utgör inte medicinsk rådgivning. Rådfråga sjukvårdspersonal innan du fattar några beslut. Läs vår fullständiga medicinska ansvarsfriskrivning

DSIP
DSIP
Återhämtande sömn →