Vad är en tillväxthormonsekretagog, och var passar GHRP-2 in?
En tillväxthormonsekretagog är ett ämne som får hypofysen att frisätta sitt eget lagrade tillväxthormon (GH), i stället för att tillföra GH utifrån. Den skillnaden betyder mer än den låter. Rekombinant humant tillväxthormon översvämmar blodomloppet med hormon enligt det schema som injektionen sätter. En sekretagog verkar längre uppströms: den knuffar på en körtel som fortfarande har sina egna återkopplingsslingor, sin egen pulsgenerator och sitt eget tak.
Familjen delas upp i två grenar som verkar via helt olika receptorer. Den första grenen efterliknar tillväxthormonfrisättande hormon (GHRH), den hypotalamiska peptid som normalt instruerar somatotrofa celler att utsöndra hormon. Sermorelin, tesamorelin och CJC-1295 hör hit. Den andra grenen efterliknar ghrelin, det hormon från magsäcken som upptäcktes efter sin receptor, och verkar på GHS-R1a, tillväxthormonsekretagogreceptor typ 1a. GHRP-2 hör hemma i just den andra grenen, tillsammans med GHRP-6, hexarelin och ipamorelin.
Historien är ovanlig eftersom läkemedlen kom först. Cyril Bowers och medarbetare byggde syntetiska peptider som frisatte GH via en signalväg som ingen kunde identifiera, och först senare klonades receptorn från hypofys- och hypotalamusvävnad, vilket bekräftade att det fanns en särskild GH-frisättande receptor skild från GHRH-receptorn. Den endogena liganden, ghrelin, identifierades därefter. GHRP-2 förstås därför bäst som en laboratoriemolekyl som visade sig ha en naturlig motsvarighet, och inte tvärtom.
Inom grenen av ghrelinreceptoragonister har GHRP-2 en särskild position. Det konstruerades som en strukturell förfining av det tidigare GHRP-6, och under ungefär ett decennium var det den förening som klinisk endokrinologi tog mest på allvar som diagnostiskt verktyg. Det är också nyckeln för den som vill förstå hela klassen, eftersom nästan varje jämförelse en läsare gör (GHRP-6, hexarelin, ipamorelin) är en jämförelse mot GHRP-2.
Anmärkning i utbildningssyfte: den här guiden beskriver publicerad forskning. Den är inte medicinsk rådgivning, rekommenderar ingen dos eller något protokoll, och ingen av dessa föreningar är godkänd som behandling i USA eller Europeiska unionen. Rådgör med en kvalificerad vårdgivare innan du överväger något som diskuteras här.
Hur fungerar GHRP-2 på receptornivå?
GHRP-2 är en peptid med sex aminosyror och sekvensen D-Ala-D-2-Nal-Ala-Trp-D-Phe-Lys-NH₂, molekylformeln C₄₅H₅₅N₉O₆ och en molekylvikt på cirka 818 g/mol. Flera av dess aminosyrarester har D-konfiguration, och C-terminalen är amiderad. Båda dragen finns av samma skäl: naturliga peptider av L-aminosyror i den här storleken bryts ned inom några minuter av peptidaser i blodet, och de onaturliga resterna bromsar den processen tillräckligt för att molekylen ska nå hypofysen intakt.
Mekanistiskt är GHRP-2 en agonist vid GHS-R1a. Det är en G-proteinkopplad receptor som uttrycks i hypofysens framlob och i nucleus arcuatus i hypotalamus, och som klonades i mitten av 1990-talet just för att man visste att syntetiska GH-frisättande peptider verkade på ett ställe där GHRH inte gjorde det. Aktiveringen utlöser en kaskad via fosfolipas C och inositoltrifosfat, höjer den intracellulära kalciumhalten i somatotrofa celler och leder till exocytos av lagrat tillväxthormon. Eftersom signalvägen skiljer sig från den cykliska AMP-väg som GHRH-receptorn använder är de två stimuli additiva snarare än överflödiga, vilket är den farmakologiska grunden för de kombinationer som diskuteras längre fram i den här guiden.
Den andra halvan av mekanismen hoppas ofta över. Aktivering av GHS-R1a i hypotalamus minskar också frisättningen av somatostatin, bromsen på GH-utsöndringen. En GHRP ger alltså GH-utsöndring via två spakar samtidigt: den trycker på gaspedalen i hypofysen och släpper bromsen i hypotalamus. Det är en del av förklaringen till att dessa peptider kan ge större GH-toppar än enbart en GHRH-analog.
Kinetiskt är GHRP-2 en kortverkande förening. Tillväxthormon stiger snabbt efter intravenös administrering, når sin topp inom ungefär en halvtimme och sjunker tillbaka mot basnivån under de följande timmarna. Den profilen är precis det som gör GHRP-2 användbart som diagnostiskt stimulus: en enda dos, ett fåtal tidsbestämda blodprov och ett tydligt toppvärde att tolka. Det är också egenskapen som styr hur personer som använder dessa peptider utanför sjukvården lägger upp sina scheman, eftersom pulsen är kort till sin konstruktion.
En konsekvens av ghrelinreceptormekanismen förtjänar att framhållas. GHS-R1a är inte en receptor enbart för GH. Samma receptorfamilj förmedlar aptitsignalering och samverkar med hypotalamus-hypofys-binjureaxeln, vilket är anledningen till att GHRP-2 påverkar hunger, prolaktin och kortisol såväl som tillväxthormon. Den bristen på selektivitet är inte en tillverkningsförorening eller en doseringsartefakt. Den är inbyggd i målet.
Vilken regulatorisk och antidopingmässig status har GHRP-2?
GHRP-2 har en regulatorisk fotnot som ingen annan medlem av familjen delar. Under det internationella generiska namnet pralmorelin godkändes det i Japan 2004 som ett diagnostiskt medel vid tillväxthormonbrist, marknadsfört av Kaken Pharmaceutical. Godkännandet vilar på en enkel klinisk logik: en enda intravenös dos framkallar en GH-topp hos en patient med intakt somatotrof cellpopulation, och en avtrubbad eller utebliven topp stöder en diagnos av brist. Det är ett test med en dos, som ges i klinisk miljö och med ett uppmätt effektmått.
Det godkännandet är inte ett stöd för GHRP-2 som behandling. Japan godkände det inte för tillväxtstimulering, kroppssammansättning, återhämtning, sömn eller anti-aging. Ingen myndighet någonstans har gjort det. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA och Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA har inte godkänt någon tillväxthormonfrisättande peptid för någon terapeutisk indikation, och i USA faller GHRP-2 utanför de beredningsvägar som står till buds för licensierade apotek. Det rättsliga läget varierar mellan jurisdiktioner och förändras, så läsare bör kontrollera sitt eget lands gällande regler i stället för att anta något.
För idrottare är läget entydigt. Världsantidopingbyråns (WADA) förbudslista omfattar klassen under avsnitt S2, Peptidhormoner, tillväxtfaktorer, besläktade substanser och mimetika. Inom underavsnittet om tillväxthormonfrisättande faktorer nämner listan GH-frisättande peptider (GHRP) med uttryckliga exempel som GHRP-2 (pralmorelin), examorelin (hexarelin) och GHRP-6, vid sidan av en separat grupp av GH-sekretagoger och mimetika som nämner ipamorelin, anamorelin, macimorelin och ibutamoren. GHRH-analoger som CJC-1295, sermorelin och tesamorelin finns i samma avsnitt. Substanser i S2 är förbjudna hela tiden, det vill säga både under tävling och utanför tävling.
Påvisandet är inte heller teoretiskt. Validerade metoder med vätskekromatografi och tandemmasspektrometri för pralmorelin och dess metabolit i urin har publicerats i antidopinglitteraturen, och klassen screenas rutinmässigt. Den praktiska sammanfattningen för en tävlande idrottare är att GHRP-2 är en förbjuden substans med en etablerad analytisk metod bakom sig.
En sista kommersiell anmärkning till läsarna: den här webbplatsen listar ingen GHRP-2-, GHRP-6- eller hexarelinprodukt, och ingen inköpslänk till någon av dem erbjuds här. Där dessa peptider säljs, säljs de som forskningskemikalier som inte är avsedda för människor, och produktens identitet och renhet kontrolleras inte av någon myndighet.
På WADA:s förbudslista för 2026 omfattas GHRP-2 av avsnitt S2.2.4 (tillväxthormonfrisättande faktorer) och är förbjudet hela tiden, under och utanför tävling. FDA placerade GHRP-2 (för injicerbara och nasala administreringsvägar) i kategori 2 i sin interimspolicy för beredning enligt 503B den 29 september 2023 (betydande säkerhetsrisker, inklusive immunogenicitet) och listar det i kategori 3 på sin 503A-lista (nominerat utan tillräckligt underlag). I USA är GHRP-2 inte en av de sex peptider som omfattas av HHS:s policy om att avstå från tillsynsåtgärder från den 28 oktober 2026.
GHRP-2 jämfört med GHRP-6, hexarelin och ipamorelin: hur skiljer de sig egentligen?
Det här är frågan som de flesta läsare kommer med, och det ärliga svaret är att de fyra molekylerna delar en receptor och framför allt skiljer sig i hur rent och hur varaktigt de träffar den. Alla fyra är GHS-R1a-agonister. Ingen av dem inför en ny mekanism för frisättning av tillväxthormon. Det som skiljer dem åt är omfattningen av den sidosignalering som uppstår, hur snabbt receptorsvaret avtar och hur mycket humandata som finns.
| Egenskap | GHRP-2 | GHRP-6 | Hexarelin | Ipamorelin |
|---|---|---|---|---|
| Målreceptor | GHS-R1a | GHS-R1a | GHS-R1a plus CD36 (hjärta, icke-GH) | GHS-R1a |
| Rapporterad GH-frisättning | Kraftig; större än GHRH i direkta jämförelser på människa | Kraftig men generellt rapporterad som lägre än GHRP-2 vid motsvarande doser | Jämförbar med GHRP-2 i direkt jämförelse på människa | Jämförbar GH-effekt i preklinisk karakterisering |
| Effekt på aptit | Förekommer och är mätbar hos människor | Förekommer, historiskt beskriven som den mest uttalade | Förekommer | Rapporterad som den minst uttalade |
| Effekter utöver GH (kortisol, prolaktin) | Prolaktin, ACTH och kortisol stiger alla | ACTH och kortisol stiger | Prolaktin, ACTH och kortisol stiger alla | Ingen signifikant ökning av ACTH eller kortisol över GHRH-jämförelsen |
| Verkningstid | Kort, pulsliknande | Kort, pulsliknande | Kort, pulsliknande | Kort, pulsliknande |
| Receptordesensibilisering | Rapporterad vid upprepad exponering; korsdesensibiliserar med andra GHRP | Korsdesensibiliserar med GHRP-2 | Partiell, reversibel avtrubbning dokumenterad under 16 veckor hos människor | Mindre väl karakteriserad hos människor |
| Nivå av evidens hos människa | Högst av de fyra: diagnostiska studier, aptitstudier, pediatriska studier | Äldre endokrina studier på människa, begränsade moderna data | Flera endokrina studier på människa; inga studier på människa av hjärtskydd | I huvudsak preklinisk, begränsade publicerade data från människa |
| Regulatorisk status | Godkänt i Japan enbart som diagnostiskt medel; WADA S2 | Inte godkänt någonstans; WADA S2 | Inte godkänt någonstans; WADA S2 | Inte godkänt någonstans; WADA S2 |
GHRP-2. Den bäst dokumenterade av de fyra hos människor. I en direkt jämförelse hos friska frivilliga gav GHRP-2 ett GH-svar som var högre än GHRH, och effekten var både dosberoende och åldersberoende, där äldre försökspersoner svarade mindre. Samma studie visade att GHRP-2:s aktivitet inte var specifik: det höjde prolaktin, ACTH och kortisol, där prolaktinstegringen var mindre än den som TRH gav, men ACTH- och kortisolstegringen var jämförbar med den som humant CRH gav. Den sista jämförelsen är den enskilt mest användbara uppgiften i den här guiden, eftersom den kvantifierar kortisolproblemet mot ett referensstimulus i stället för att lämna det som en vag varning.
GHRP-6. Gruppens original och den molekyl som GHRP-2 konstruerades för att förbättra. Folkvisdomen är att GHRP-6 orsakar intensiv hunger medan GHRP-2 frisätter mer GH med mindre aptitstimulering. Den första halvan är väl underbyggd. Den andra halvan behöver nyanseras: friska män som fick en subkutan infusion av GHRP-2 åt 35,9 procent mer vid en buffémåltid än när de fick koksaltlösning, och varje försöksperson i studien ökade sitt intag. GHRP-2 är inte en aptitneutral peptid. Det är rimligen mindre hungerdrivande än GHRP-6, men den rigorösa direkta aptitjämförelsen hos människor som skulle avgöra saken har inte publicerats. Laboratoriearbete på hypofysceller från råtta visade också att de två peptiderna korsdesensibiliserar varandra medan GHRH-svaret förblir intakt, vilket bekräftar att de konkurrerar om samma ställe.
Hexarelin. På papperet den mest potenta, och den med den mest intressanta bihistorien. Utöver GHS-R1a binder hexarelin CD36, en scavengerreceptor som uttrycks på hjärtmuskelceller och mikrovaskulära endotelceller. I hjärtmembran från råtta identifierade ett radiomärkt hexarelinderivat ett bindande protein på 84 kDa som visade sig vara CD36, och hexarelin höjde det koronara perfusionstrycket i perfunderade hjärtan på ett dosberoende sätt. Den effekten försvann i hjärtan från möss som saknar CD36 och från råttor som genetiskt saknar CD36, vilket utgör starka belägg för att hjärtverkan går via CD36 och inte via ghrelinreceptorn, och därmed oberoende av tillväxthormon. Denna evidens för hjärtskydd är enbart preklinisk. Den kommer från isolerade hjärtan, knockoutmöss och råttmodeller. Ingen publicerad studie på människa har testat hexarelin för hjärtskydd, och inget i den här litteraturen stöder att det används för en hjärtindikation. Hexarelin bär också den tydligaste desensibiliseringssignalen i gruppen: under 16 veckors subkutan administrering två gånger dagligen hos människor minskade arean under GH-kurvan progressivt från utgångsvärdet, med signifikanta minskningar vid vecka 4 och 16, och återhämtade sig till nära utgångsvärdet fyra veckor efter avslutad behandling. Avtrubbningen var partiell och reversibel, men den var verklig.
Ipamorelin. Molekylen som tyst pensionerade de äldre GHRP:erna. Ipamorelin är en pentapeptid som utvecklades specifikt för att skilja GH-frisättningen från resten av ghrelinreceptorns effekter, och i sin ursprungliga karakterisering gjorde det precis det: GHRP-6 och GHRP-2 höjde båda ACTH och kortisol i plasma, medan ipamorelin inte höjde någondera över de nivåer som sågs efter GHRH-stimulering. Författarna beskrev det som den första selektiva tillväxthormonsekretagogen, och den selektiviteten är anledningen till att ipamorelin, och inte GHRP-2, är den peptid de flesta möter i dag. Dess egen evidensbas har begränsningar som är värda att förstå innan man drar slutsatser, vilket är skälet till att det har en egen sida: se ipamorelinguiden i stället för en sammanfattning här.
Varför paras GHRP med en GHRH-analog som CJC-1295?
Att para en GHRP med en GHRH-analog är den i särklass vanligaste kombinationen inom det här området, och till skillnad från mycket av folkvisdomen om stackning har den en sammanhängande farmakologisk motivering. De två föreningarna verkar på olika receptorer via olika intracellulära signalvägar. En GHRH-analog binder GHRH-receptorn och verkar i huvudsak via cykliskt AMP. En GHRP binder GHS-R1a och verkar via fosfolipas C och kalcium, samtidigt som den minskar somatostatintonus i hypotalamus.
Resultatet är att de två stimuli är kompletterande snarare än överlappande. GHRH-signalen säger åt somatotrofen att utsöndra. GHRP-signalen både förstärker den instruktionen och tar bort den hämmande broms som annars skulle sätta ett tak. I endokrin testning har kombinerad stimulering med GHRH och GHRP länge erkänts som ett kraftfullare provokationstest än någondera ensam, och det är ursprunget till hela idén.
I praktiken är det därför CJC-1295 så ofta förekommer bredvid en GHRP, och varför kombinationen av CJC-1295 och ipamorelin blev standardkombinationen när ipamorelins renare biverkningsprofil blev allmänt känd. Andra GHRH-analoger finns med annan farmakokinetik: sermorelin är den kortverkande originalmolekylen, och tesamorelin är den som faktiskt har en godkänd indikation, för HIV-associerad lipodystrofi.
Två varningar hör ihop med den här motiveringen. För det första är en starkare GH-puls inte automatiskt ett bättre utfall. De effektmått som spelar klinisk roll (kroppssammansättning, återhämtning, metabola markörer, livskvalitet) har inte visats för dessa kombinationer i studier på människa med tillräcklig statistisk styrka, och en större topp på en labbutskrift är ett surrogat, inte ett resultat. För det andra gör kombinationen av två sekretagoger ingenting åt de effekter utöver GH som GHRP-komponenten har. Att lägga till en GHRH-analog till GHRP-2 upphäver inte prolaktin-, ACTH- eller kortisolsvaret; det lägger bara till ytterligare ett GH-stimulus vid sidan av det.
Vilka biverkningar rapporteras för GHRP-2 och den bredare klassen?
De rapporterade biverkningarna av GHRP-2 följer direkt av dess receptorfarmakologi, vilket gör dem ganska förutsägbara till sin art, om inte till sin storlek.
- Förhöjt kortisol och ACTH. Den bäst karakteriserade effekten utöver GH. Hos friska vuxna gav GHRP-2 ett ACTH- och kortisolsvar som var jämförbart med svaret på humant CRH inom samma studieprotokoll. Upprepad aktivering av HPA-axeln är ingen obetydlig faktor, och det är den främsta anledningen till att den här generationen av peptider föll i onåd.
- Förhöjt prolaktin. Dokumenterat även för GHRP-2 och hexarelin i samma jämförelse på människa, med en storlek som var mindre än svaret på TRH men tydligt över utgångsvärdet.
- Ökad aptit och födointag. Uppmätt direkt snarare än antaget: subkutan infusion av GHRP-2 ökade intaget vid buffémåltid med 35,9 procent jämfört med koksaltlösning hos friska män. Långtidsbehandling med oralt GHRP-2 hos barn med tillväxthormonbrist studerades likaså specifikt med avseende på effekter på aptit och kroppsvikt.
- Takyfylaxi vid upprepad exponering. Bäst dokumenterad för hexarelin, där GH-svaret minskade progressivt under 16 veckors dosering två gånger dagligen innan det återhämtade sig efter ett uppehåll på fyra veckor. Arbete på hypofysceller från råtta visade att GHRP:er också korsdesensibiliserar varandra, så att växla mellan GHRP-2 och GHRP-6 återställer sannolikt inte svaret.
- Glukos och insulinkänslighet. Tillväxthormon är ett motreglerande hormon med anti-insulineffekter, så varje ihållande ökning av GH-exponeringen medför en teoretisk risk för glukosomsättningen. Detta har inte karakteriserats väl för GHRP-2 specifikt.
- Reaktioner vid injektionsstället, vätskeretention, övergående rodnad och huvudvärk beskrivs ofta i användarrapporter, men dessa kommer från okontrollerade miljöer snarare än från publicerade studier och bör vägas därefter.
Det finns också en kategori av risk som inte har med farmakologi att göra. Eftersom ingen GHRP-2-produkt är godkänd eller reglerad som läkemedel i USA eller Europa är innehållet i en given injektionsflaska overifierat. Identitet, renhet, sterilitet, endotoxinhalt och faktisk peptidmängd per flaska är alla okända utanför ett analyscertifikat som köparen inte självständigt kan bekräfta. För en bredare genomgång av hur man kan resonera kring den här typen av risk, se är peptider säkra.
En anmärkning om vilka som inte alls bör överväga den här klassen: personer med en aktiv eller misstänkt malignitet, eftersom tillväxthormon och IGF-1 är tillväxtfrämjande signaler, och personer med obehandlad endokrin sjukdom. Det här är frågor för en läkare, inte för en artikel.
Hur följs dessa peptider upp över tid?
Allt i den här klassen är kortverkande och pulsbaserat, vilket innebär att exponeringsmönstret över dagar och veckor spelar större roll än någon enskild administrering. Desensibiliseringsdata gör detta konkret: hexarelinstudien visade ett GH-svar som minskade under månader och sedan återhämtade sig efter ett uppehåll, ett mönster som ingen skulle upptäcka utifrån en enda mätning.
Det är det praktiska argumentet för att föra strukturerade anteckningar i stället för att lita på minnet. De variabler som är värda att följa är datum och koncentration för beredning, tidsmönstret för varje puls i förhållande till måltider och sömn, den sammanlagda exponeringstiden, eventuella uppehåll och objektiva markörer som beställs och tolkas av en kliniker (IGF-1, fasteglukos, prolaktin och morgonkortisol är de självklara kandidaterna med tanke på den farmakologi som beskrivits ovan).
För den aritmetiska sidan av detta har vi särskilda verktyg: GHRP-2-kalkylatorn, GHRP-6-kalkylatorn och hexarelinkalkylatorn. De hanterar beredningsberäkningar och dokumentation. De rekommenderar ingen dos, frekvens eller något protokoll, och de ersätter inte medicinsk övervakning. Den här guiden anger ingen dos för någon av de diskuterade föreningarna, och det är avsiktligt.
Om du vill ha beredningsberäkningar och cykelspårning på ett ställe samlar appen Peptide Lab kalkylatorerna och spåraren.
Vad är fortfarande okänt om GHRP-2?
Det är värt att vara tydlig med hur stort gapet är mellan det som den här klassen marknadsförs på och det som faktiskt har visats.
Inget terapeutiskt effektmått har fastställts. GHRP-2:s enda regulatoriska godkännande gäller ett diagnostiskt test med en enda dos. Det finns ingen godkänd terapeutisk indikation någonstans i världen, och de studier som skulle krävas för att skapa en (med tillräcklig statistisk styrka, kontrollerade, med kliniska snarare än hormonella effektmått) har inte genomförts. Allt som påstås om kroppssammansättning, återhämtning, sömnkvalitet eller åldrande vilar på mekanism och extrapolering, inte på utfallsdata.
Långtidssäkerheten är okarakteriserad. De studier på människa som finns är korta, små och mestadels inriktade på det akuta hormonsvaret eller på pediatrisk tillväxthormonbrist. Vad upprepad aktivering av HPA-axeln under månader eller år gör hos en annars frisk vuxen har inte studerats. Det har inte heller den metabola konsekvensen av ihållande intermittent GH-förhöjning hos personer vars GH-axel från början var normal.
Skillnaden i aptit mellan GHRP-2 och GHRP-6 är dåligt belagd. Den upprepas överallt som ett avgjort faktum. I verkligheten har GHRP-2:s egen aptiteffekt uppmätts och är betydande, och den kontrollerade direkta jämförelse som skulle rangordna de två har inte publicerats.
Hexarelins hjärtberättelse stannar vid labbänken. CD36-mekanismen är väl karakteriserad i gnagar- och knockoutmodeller, och det är genuint intressant biologi. Den har aldrig testats som hjärtskyddande intervention i en publicerad studie på människa. Att behandla ett fynd på receptornivå i perfunderade råtthjärtan som en klinisk egenskap är precis den sortens kliv som gör det här fältet svårt att läsa ärligt.
Desensibiliseringskinetiken skiljer sig mellan molekyler och är bara delvis kartlagd. Hexarelin har de tydligaste data från människa. GHRP-2:s eget tidsförlopp vid kronisk exponering, och ipamorelins, är betydligt sämre beskrivna, vilket innebär att varje påstående om optimala cykelmönster är slutledning snarare än evidens.
Medicinsk friskrivning: den här artikeln är enbart i utbildningssyfte. Den utgör inte medicinsk rådgivning, rekommenderar ingen dos eller något protokoll, och ska inte användas som underlag för beslut om din hälsa. GHRP-2, GHRP-6 och hexarelin är inte godkända för terapeutisk användning på människor i USA eller Europeiska unionen, deras rättsliga status varierar mellan jurisdiktioner, och mycket av den evidens som citeras här är preklinisk. Rådgör med en kvalificerad vårdgivare innan du agerar utifrån något du läser här.
Rekommenderade produkter
Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:
GHK-Cu
Anti-aging-substans
GHK-Cu Pen
Förfylld penna GHK-Cu
GLOW-UP Ritual
Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu
Testa dina kunskaper
Snabbquiz · 6 frågor
Vanliga frågor
Är GHRP-2 godkänt av någon myndighet?
Är GHRP-2 förbjudet inom idrott?
Ger GHRP-2 verkligen mindre hunger än GHRP-6?
Vilken är starkast, GHRP-2 eller hexarelin?
Varför beskrivs hexarelin som hjärtskyddande?
Varför ersatte ipamorelin till stor del GHRP-2 och GHRP-6?
Varför kombineras GHRP med CJC-1295 eller en annan GHRH-analog?
Slutar GHRP-2 att fungera med tiden?
Källor
- Laferrère B, Abraham C, Russell CD, Bowers CY (2005). Growth hormone releasing peptide-2 (GHRP-2), like ghrelin, increases food intake in healthy men. The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism. (PubMed)
- Raun K, Hansen BS, Johansen NL, Thøgersen H, Madsen K, Ankersen M, Andersen PH (1998). Ipamorelin, the first selective growth hormone secretagogue. European Journal of Endocrinology. (PubMed)
- Arvat E, di Vito L, Maccagno B, Broglio F, Boghen MF, Deghenghi R, Camanni F, Ghigo E (1997). Effects of GHRP-2 and hexarelin, two synthetic GH-releasing peptides, on GH, prolactin, ACTH and cortisol levels in man. Comparison with the effects of GHRH, TRH and hCRH. Peptides. (PubMed)
- Bodart V, Febbraio M, Demers A, McNicoll N, Pohankova P, Perreault A, Sejlitz T, Escher E, Silverstein RL, Lamontagne D, Ong H (2002). CD36 mediates the cardiovascular action of growth hormone-releasing peptides in the heart. Circulation Research. (PubMed)
- Rahim A, Shalet SM, et al. (1998). Growth hormone status during long-term hexarelin therapy. The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism. (PubMed)
- Mericq V, Cassorla F, Bowers CY, Avila A, Gonen B, Merriam GR (2003). Changes in appetite and body weight in response to long-term oral administration of the ghrelin agonist GHRP-2 in growth hormone deficient children. Journal of Pediatric Endocrinology and Metabolism. (PubMed)
- Adis R&D Profile (2004). Pralmorelin: GHRP 2, GPA 748, growth hormone-releasing peptide 2, KP-102 D, KP-102 LN. Drugs in R&D. (PubMed)
- Okano M, Sato M, Kageyama S, et al. (2010). Determination of growth hormone secretagogue pralmorelin (GHRP-2) and its metabolite in human urine by liquid chromatography/electrospray ionization tandem mass spectrometry. Rapid Communications in Mass Spectrometry. (PubMed)
- Howard AD, Feighner SD, Cully DF, et al. (1996). A receptor in pituitary and hypothalamus that functions in growth hormone release. Science. (ui.adsabs.harvard.edu)
- Ishida J, Saitoh M, Ebner N, Springer J, Anker SD, von Haehling S (2020). Growth hormone secretagogues: history, mechanism of action, and clinical development. JCSM Rapid Communications. (onlinelibrary.wiley.com)
- World Anti-Doping Agency (2026). The Prohibited List, section S2: Peptide Hormones, Growth Factors, Related Substances and Mimetics. World Anti-Doping Agency. (wada-ama.org)
- U.S. Department of Health and Human Services (2026). 503A peptide enforcement discretion policy (Federal Register notice 2026-22192). Federal Register. (federalregister.gov)
- U.S. Food and Drug Administration (2026). Safety risks associated with certain bulk drug substances nominated for use in compounding (category 2). FDA. (fda.gov)
- U.S. Food and Drug Administration (2026). Bulk Drug Substances Nominated for Use in Compounding Under Section 503A of the FD&C Act, updated May 14, 2026. FDA. (fda.gov)