Tryck på ESC för att stänga

Peptide Lab App Logga in Artiklar Guide Produkter
Mer Peptide Tracker Kalkylator Bästa kalkylatorerna Peptidstatistik Kontakt Nyhetsbrev
Français English Deutsch Español Português العربية Italiano Polski 한국어 日本語 中文 Русский Nederlands Čeština Svenska Türkçe
Pemvidutide
(ALT-801)

Pemvidutide

Pemvidutide (tidigare ALT-801), balanserad 1:1-dubbelagonist för GLP-1-receptorn och glukagonreceptorn

≈3873.36 g/mol (KEGG monoisotopic mass 3870.9972; published values vary slightly by salt and conjugate form) Molekylvikt
C₁₈₂H₂₇₅N₃₉O₅₄ Molekylformel
Prövningsläkemedel. Inte godkänt av FDA eller EMA. Fas 3 pågår vid MASH, fas 2 är slutförd vid fetma och fas 2 pågår vid alkoholberoende. Status
Synthetic 29-amino-acid analog of the glucagon/GLP-1 (oxyntomodulin-like) backbone. It carries an Aib (2-aminoisobutyric acid) substitution near the N-terminus to resist DPP-4 cleavage, an intramolecular lactam bridge that stabilizes the helix, a proprietary EuPort lipid-glucuronide moiety on a lysine side chain to extend half-life through albumin binding, and a C-terminal amide.
Uppdaterad 7 november 2026
Pemvidutide Photo: Martin Lopez

Vad är pemvidutide (ALT-801)?

Pemvidutide, som utvecklats under kodnamnet ALT-801 av Altimmune, är en syntetisk peptid med 29 aminosyror som är konstruerad för att aktivera två receptorer samtidigt: GLP-1-receptorn och glukagonreceptorn. Det som skiljer den från andra är förhållandet mellan de två aktiviteterna. Där andra dubbelagonister lutar mer åt den ena receptorn har pemvidutide utformats för ett ungefär balanserat potensförhållande på 1:1 mellan GLP-1 och glukagon, ett val som utvecklarna kopplar direkt till de tänkta användningsområdena i levern.

Strukturellt tillhör pemvidutide den oxyntomodulinliknande familjen av hybridpeptider för glukagon/GLP-1. Naturliga peptider av det här slaget bryts ned inom några minuter, så molekylen har flera stabiliserande modifieringar: en Aib-substitution nära N-terminalen som blockerar klyvning genom dipeptidylpeptidas-4, en intramolekylär laktambrygga som låser helixstrukturen och en proprietär lipidglukuronid-sidokedja (EuPort-domänen) som främjar reversibel albuminbindning. Tillsammans möjliggör dessa förändringar subkutan dosering en gång i veckan utan den stegvisa dosökning som används för de flesta inkretinläkemedel.

Utvecklingsprogrammet har varit ovanligt eftersom det har drivit leversjukdom och fetma parallellt i stället för efter varandra. Pemvidutide har studerats hos personer med övervikt eller fetma, hos personer med metabolisk dysfunktionsassocierad steatotisk leversjukdom (MASLD), vid biopsibekräftad metabolisk dysfunktionsassocierad steatohepatit (MASH) med fibros F2 till F3 och på senare tid vid alkoholberoende och alkoholrelaterad leversjukdom.

Det är viktigt att vara tydlig med vad pemvidutide inte är. Det är inte ett godkänt läkemedel. Det är inte tillgängligt på recept i USA, i EU eller någon annanstans, och det är varken ett kosttillskott eller en kosmetisk ingrediens. Läsare som vill ha bredare sammanhang om var den här klassen befinner sig kan läsa vår översikt över nästa generations inkretinpeptider. Den här artikeln är endast avsedd i utbildningssyfte och ersätter inte råd från legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.

Hur fungerar en balanserad 1:1-agonist för GLP-1/glukagon?

Molekylens två delar har olika uppgifter. Agonism av GLP-1-receptorn är den välkända delen: den saktar ned magtömningen, förstärker glukosberoende insulinutsöndring och verkar på kretsar i hypotalamus och hjärnstammen för att minska aptit och matintag. Det är mekanismen bakom viktminskningen som ses med läkemedel med enkel agonism, till exempel semaglutide.

Delen som verkar på glukagonreceptorn är den som gör den här klassen intressant för levern, och även den som kräver mest försiktighet. Glukagonreceptorer uttrycks tätt på hepatocyter. Aktivering ökar levercellernas fettsyraoxidation, minskar de novo-lipogenesen och höjer kroppens totala energiförbrukning. I djur- och humanstudier av den här klassen har glukagonagonism kopplats till minskat fettinnehåll i levern och lägre nivåer av kolesterol och triglycerider i blodet. Nackdelen är att glukagon också driver leverns glukosproduktion, och därför måste glukagoninnehållande agonister balanseras så noga att GLP-1-delen väger upp en eventuell tendens till hyperglykemi.

Den uttalade motiveringen till förhållandet 1:1 är att det ger tillräcklig glukagonsignalering för att verka direkt på levern, samtidigt som GLP-1-aktiviteten räcker för att kontrollera aptit och blodsocker. En sekundär hypotes, som utvecklarna driver, är att den ökade energiförbrukning som glukagon bidrar med gör att en större andel av den totala viktminskningen kommer från fett i stället för fettfri vävnad. Hypotesen är biologiskt rimlig men har, som diskuteras nedan, inte bekräftats i en direkt jämförande studie.

Prekliniskt arbete stöder den leverinriktade logiken. I en biopsibekräftad, kostinducerad musmodell för steatohepatit med fetma fick hanmöss av stammen C57BL/6J, som matats med AMLN-dieten i 32 veckor, ALT-801, semaglutide, elafibranor eller vehikel dagligen i 12 veckor. Studien jämförde dubbelagonistens farmakodynamiska profil direkt med en enkel GLP-1-agonist och en PPAR-agonist i samma modell. Djurmodeller för steatohepatit återger mänsklig sjukdom bara delvis, så dessa resultat ger en hypotes och fastställer ingen klinisk effekt.

Vad visade fetmastudien MOMENTUM?

MOMENTUM var fas 2-studien av pemvidutide vid fetma. Den inkluderade 391 deltagare med fetma, eller med övervikt plus minst ett viktrelaterat sjukdomstillstånd, och uteslöt personer med diabetes. Deltagarna randomiserades till en av tre subkutana veckodoser (1,2 mg, 1,8 mg eller 2,4 mg, givna utan upptitrering) eller till placebo, under 48 veckor, tillsammans med råd om kost och motion.

Enligt sponsorns resultat vid vecka 48 var den genomsnittliga viktminskningen 10,3 %, 11,2 % och 15,6 % på doserna 1,2 mg, 1,8 mg respektive 2,4 mg, jämfört med 2,2 % med placebo. Företaget rapporterade också att viktminskningskurvan på den högsta dosen inte hade planat ut vid behandlingens slut, vilket tyder på att 48-veckorssiffran kan underskatta vad en längre behandling skulle ge. Andelen som fullföljde studien rapporterades till 74,1 % i pemvidutidegrupperna jämfört med 61,9 % med placebo.

Två förbehåll är viktiga för hur mycket vikt man bör lägga vid de här siffrorna. För det första är de topline- och konferensdata rapporterade av företaget (presenterade vid American Diabetes Associations 84:e Scientific Sessions 2024), inte en peer review-publicerad primärartikel där fullständiga metoder, konfidensintervall och förspecificerade analyspopulationer finns tillgängliga för oberoende granskning. För det andra var detta en fas 2-studie i en utvald population utan diabetes, så resultaten förutsäger inte hur läkemedlet fungerar i bredare grupper eller mot aktiva jämförelsepreparat.

Som referens redovisar publicerade studier av godkända inkretinläkemedel en genomsnittlig viktminskning på cirka 15 till 17 procent för semaglutide 2,4 mg och omkring 20 procent eller mer för de högsta doserna av tirzepatide, i studier med olika design och varaktighet. Jämförelser mellan olika studier är otillförlitliga, och utan direkta jämförande data kan pemvidutide inte rangordnas mot dessa läkemedel enbart utifrån viktminskning.

Ingen doseringsinformation i den här artikeln ska tolkas som vägledning. De angivna doserna är de som gavs i en kontrollerad forskningsmiljö till övervakade deltagare.

Bevarar pemvidutide verkligen fettfri massa?

Påståendet om fettfri massa är det mest upprepade om pemvidutide, så det förtjänar en noggrann läsning. Sponsorns kroppssammansättningsanalys från MOMENTUM rapporterade att 21,9 % av den förlorade vikten var fettfri massa och 78,1 % var fettmassa, mätt med dubbelenergiröntgenabsorptiometri (DXA). Företagets kommunikation ställer detta mot bilden att fettfri vävnad har stått för så mycket som 40 % av den totala viktminskningen i vissa datamaterial med andra inkretinläkemedel.

Det här stöder evidensen: i den här studien, i den här populationen, visade DXA att merparten av den förlorade vävnaden var fett, och andelen förlorad fettfri vävnad låg i den gynnsamma delen av vad som rapporterats i litteraturen om viktminskning. Det är en genuint intressant signal och förenlig med hypotesen om glukagondriven energiförbrukning.

Det den inte fastställer är mer omfattande. Det finns ingen direkt jämförande studie av pemvidutide mot semaglutide eller tirzepatide på kroppssammansättning, så jämförelsen med siffran 40 % ställer siffror från olika studier, populationer, bildprotokoll och grader av total viktminskning bredvid varandra. Andelen av den förlorade vikten som utgörs av fettfri massa varierar också på förutsägbart sätt med hur mycket vikt som totalt förloras, med kroppssammansättningen i utgångsläget, med ålder samt med proteinintag och styrketräning under interventionen, och inget av detta är matchat mellan studierna. Fettfri massa enligt DXA är inte detsamma som skelettmuskulatur: den omfattar vatten, bindväv och organmassa och kan förändras med vätskestatus. Slutligen har inga effektmått för muskelstyrka, greppstyrka eller fysisk funktion rapporterats, så den kliniska betydelsen av skillnaden är fortfarande okänd.

Den ärliga sammanfattningen är att bevarandet av fettfri massa med pemvidutide är ett lovande men overifierat jämförande påstående som för närvarande vilar på en sponsoranalys som presenterats vid en konferens. För att bekräfta det krävs en randomiserad studie med aktivt jämförelsepreparat, förspecificerade effektmått för kroppssammansättning och funktionella utfall. Tills dess bör marknadsföringens förenklade budskap om klassledande muskelbevarande betraktas som en obevisad hypotes.

Vad visade fas 2b-studien IMPACT vid MASH?

IMPACT är den centrala fas 2b-studien vid biopsibekräftad MASH med fibros i stadium F2 till F3. Resultaten efter 24 veckor publicerades i The Lancet i november 2025, vilket gör detta till det hittills mest robusta peer review-granskade datamaterialet om molekylen. Deltagarna fick subkutan pemvidutide varje vecka i dosen 1,2 mg eller 1,8 mg, återigen utan dostitrering, eller placebo.

Det primära histologiska effektmåttet, MASH-resolution utan försämrad fibros, uppnåddes vid 24 veckor av 59,1 % av deltagarna på 1,2 mg och 52,1 % på 1,8 mg, jämfört med 19,1 % med placebo, med p mindre än 0,0001 för båda doserna i intention-to-treat-analysen. Det andra histologiska effektmåttet, förbättrad fibros utan försämrad MASH, nådde 31,8 % och 34,5 % jämfört med 25,9 % med placebo, en skillnad som inte var statistiskt signifikant vid 24 veckor. Skillnaden är viktig: att steatohepatiten går tillbaka och att fibrosen går tillbaka är olika utfall, och fibros svarar vanligtvis långsammare.

Stödjande mått rörde sig i samma riktning. Leverfett mätt med MRI-PDFF minskade relativt med 58,0 % och 62,8 % jämfört med 16,2 % med placebo. ALT sjönk med 34,6 och 34,4 IU/L jämfört med 10,3 IU/L med placebo. Det systoliska blodtrycket minskade med ungefär 4 till 5 mmHg, blodfetterna förbättrades och fasteglukos och HbA1c visade ingen signifikant förändring, vilket bemöter den teoretiska oron att glukagonagonism skulle kunna försämra blodsockerkontrollen.

Uppföljningsdata från 48-veckorsdelen av IMPACT presenterades vid EASL 2026 och rapporterade fortsatt metabol förbättring, bland annat en viktminskning på 7,5 % på dosen 1,8 mg utan synlig platå, ytterligare minskningar av midjemått, triglycerider och totalkolesterol samt sammansatta icke-invasiva fibrossvar som talade till pemvidutides fördel. Dessa senare data är på konferensnivå och bör läsas som preliminära tills de publiceras i sin helhet.

Notera också att de MASH-doser som studerats (1,2 mg och 1,8 mg) är lägre än den högsta dosen vid fetma, vilket speglar ett program som syftar till leverfördelar vid en viktminskningsintensitet som lämpar sig för leverpatienter snarare än maximal viktminskning.

Vad tillför de tidigare lever- och prekliniska studierna?

Före IMPACT genomförde leverprogrammet en randomiserad, placebokontrollerad studie på personer med MASLD (steatotisk leversjukdom utan biopsibekräftad steatohepatit), publicerad i JHEP Reports 2025. Huvudstudien randomiserade 94 deltagare till pemvidutide varje vecka i dosen 1,2 mg, 1,8 mg eller 2,4 mg eller till placebo, och en delgrupp fortsatte till 24 veckors behandling.

Efter 24 veckor var de relativa minskningarna av leverns fettinnehåll från utgångsvärdet 56,3 %, 75,2 % och 76,4 % i de tre dosgrupperna, jämfört med 14,0 % med placebo. Kroppsvikten sjönk med cirka 6 % under samma period, och författarna beskrev peptiden som väl tolererad vid alla doser med låg förekomst av biverkningar. En betydande andel av de behandlade deltagarna nådde normaliserat leverfett, definierat som en leverfettfraktion på 5 % eller lägre.

Den här studien är användbar av två skäl. Den är peer review-granskad, och den visar en dosberoende effekt på leverfettet som är oproportionerlig i förhållande till hur mycket vikt som gick ned, vilket är huvudargumentet för att lägga till glukagonagonism i stället för att bara driva upp GLP-1-aktiviteten. Begränsningarna är lika tydliga: ett litet urval, bilddiagnostiska snarare än histologiska effektmått och en kort varaktighet i förhållande till leversjukdomens naturliga förlopp.

På den prekliniska sidan jämförde den publicerade musstudien av ALT-801 i en biopsibekräftad kostinducerad modell för steatohepatit med fetma dubbelagonisten mot semaglutide och elafibranor under 12 veckors daglig dosering. Tidigare företagssponsrade analyser har också undersökt effekter på patogena lipidmediatorer och på kardiovaskulära riskmarkörer i hela programmet. Fynd från djur och biomarkörer fastställer mekanism och rimlighet, men de visar ingen klinisk nytta, och histologi är fortfarande referensstandarden vid MASH.

Vilka biverkningar har rapporterats?

Den rapporterade tolerabilitetsprofilen domineras av samma mag-tarmeffekter som ses i hela inkretinklassen: illamående, kräkningar, diarré, förstoppning och minskad aptit. I IMPACT förekom biverkningar av något slag hos 78 % och 81 % i de två pemvidutidegrupperna jämfört med 67 % med placebo, och de beskrevs som övervägande lindriga till måttliga och koncentrerade till ungefär de första åtta doseringsveckorna. Avbrott som tillskrevs biverkningar var få i den studien och rapporterades som 0 av 41 med placebo, 1 av 85 på 1,2 mg och 2 av 86 på 1,8 mg.

Eftersom pemvidutide ges utan upptitrering är det de första veckorna som mag-tarmeffekterna förväntas koncentreras. Det valet förenklar administreringen men tar bort den gradvisa upptrappning som används just för att minska det tidiga illamåendet med andra läkemedel. Läsare som är intresserade av hur dessa effekter beter sig i hela klassen kan läsa vår artikel om biverkningar av GLP-1.

Glukagondelen väcker ytterligare teoretiska frågor som studierna har följt: leverns glukosproduktion och blodsockerkontroll, hjärtfrekvens och blodtryck. Rapporterade data hittills har varit lugnande snarare än oroande. I IMPACT visade fasteglukos och HbA1c ingen signifikant förändring, hjärtfrekvensen var i stort sett oförändrad (en rapporterad förändring på -0,8 slag per minut på 1,8 mg) och det systoliska blodtrycket minskade med ungefär 4 till 5 mmHg. Sponsorn har också rapporterat att det inte fanns någon obalans i hjärtrelaterade biverkningar jämfört med placebo i sitt 48-veckorsmaterial.

Dessa fynd kommer från fas 2-studier med några hundra deltagare under 24 till 48 veckor. Det är inte tillräcklig exponering för att upptäcka ovanliga biverkningar, och det säger ingenting om användning under graviditet, hos sköra äldre, vid avancerad leversjukdom, hos personer med tidigare pankreatit eller medullär sköldkörtelcancer eller i kombination med andra blodsockersänkande läkemedel. Långtidssäkerhet och data om kardiovaskulära utfall finns ännu inte.

Den som överväger någon GLP-1-baserad behandling bör diskutera det med en läkare eller apotekare. Peptider under klinisk prövning som erhållits utanför en klinisk studie medför ytterligare och okvantifierbara risker som rör identitet, renhet, sterilitet och doseringsnoggrannhet, och är inte lämpliga för användning på människor.

Hur står den sig mot survodutide och mazdutide?

Pemvidutide, survodutide (Boehringer Ingelheim) och mazdutide (Innovent Biologics, licensierad från Eli Lilly) är alla dubbelagonister för GLP-1/glukagon, vilket gör dem begreppsmässigt nära släktingar men kliniskt ganska olika. De skiljer sig åt i receptorbalans, dosintervall, krav på titrering, geografi och hur långt deras program har kommit för varje indikation.

EgenskapPemvidutide (ALT-801)Survodutide (BI 456906)Mazdutide (IBI362)
MekanismBalanserad 1:1 GLP-1/glukagonDubbelagonist för GLP-1/glukagonDubbelagonist för GLP-1/glukagon
Studerade doser (varje vecka)1,2, 1,8, 2,4 mg, ingen titrering2,4, 4,8, 6,0 mg4 mg, 6 mg
Främsta leverevidensFas 2b IMPACT, 24 veckor, MASH F2 till F3: resolution utan försämrad fibros 59,1 % och 52,1 % mot 19,1 % med placeboFas 2, 48 veckor, MASH F1 till F3: MASH-förbättring utan försämrad fibros 47 till 62 % mot 14 % med placebo; fibrosförbättring 34 till 36 % mot 22 %Minskat leverfett rapporterat inom fetmaprogrammet
Främsta evidens vid fetmaFas 2 MOMENTUM, 48 veckor, 391 deltagare: upp till 15,6 % viktminskning mot 2,2 % med placebo (rapporterat av företaget)Fas 3 SYNCHRONIZE-1 (utan diabetes) och SYNCHRONIZE-2 (med typ 2-diabetes), 76 veckor, NEJM 2026: -13,0 % och -9,8 % på 6,0 mg mot -5,4 % och -3,9 % med placebo (estimand enligt behandlingsregim); fas 3-programmet omfattar även en studie av kardiovaskulära utfallFas 3 GLORY-1 i Kina, cirka 610 vuxna: -10,09 % (4 mg) och -12,55 % (6 mg) mot +0,45 % med placebo vid vecka 32
StatusFas 3 vid MASH; inte godkändFas 3; inte godkänd för MASH eller fetmaGodkänd i Kina för viktkontroll; inte godkänd i USA eller EU

Flera jämförelser är värda att notera. Survodutide har det längre histologiska datamaterialet vid MASH, med biopsieffektmått efter 48 veckor publicerade i New England Journal of Medicine 2024 och en fibrossignal vid den tidpunkten. Pemvidutides IMPACT-studie rapporterade en numeriskt hög andel MASH-resolution efter bara 24 veckor, vilket är ett kortare intervall än de flesta MASH-studier använder, men visade ingen signifikant fibrosförbättring vid den tidpunkten. Mazdutide har kommit längst kommersiellt, eftersom fas 3-studier vid fetma har slutförts i Kina och godkännande har erhållits där, men utvecklingen har varit inriktad på kinesiska populationer.

Det finns ingen randomiserad, direkt jämförande studie mellan två av dessa molekyler. Skillnader i studiernas längd, fibrosstadium vid inklusion, placebosvar, geografi och definitioner av effektmått gör rangordning mellan olika studier otillförlitlig, och skenbara skillnader mellan procentsatserna i tabellen ovan ska inte tolkas som skillnader i effekt.

Hur ser utvecklings- och regulatorisk status ut?

I oktober 2026 är pemvidutide inte godkänd någonstans. Den kan inte förskrivas och marknadsförs inte lagligen som läkemedel i USA, EU, Storbritannien eller någon annan större jurisdiktion.

Dess regulatoriska ställning inom utvecklingsvägen har ändå förbättrats. FDA beviljade pemvidutide Fast Track-status för MASH och, separat, Fast Track-status för alkoholberoende. I januari 2026 meddelade sponsorn att FDA hade beviljat Breakthrough Therapy-status för MASH på grundval av 24-veckorsdata från IMPACT. Dessa klassificeringar är procedurmässiga: de förkortar och intensifierar den regulatoriska dialogen, och de innebär ingen slutsats om effekt eller säkerhet och garanterar inte ett framtida godkännande.

MASH-programmet har gått in i fas 3 med studien PERFORMA vid MASH utan cirros, som startade i slutet av juli 2026 (rekryteringen tillkännagavs av Altimmune den 3 augusti 2026); dess biopsiresultat efter 52 veckor väntas 2029. Parallellt har en fas 2-studie vid alkoholberoende (RECLAIM) utvärderat pemvidutide en gång i veckan mot placebo under 24 veckor, med effektmått baserade på dagar med hög alkoholkonsumtion och på fosfatidyletanol, en serummarkör för alkoholintag. Sponsorn har meddelat positiva topline-resultat från den studien; detaljerade peer review-granskade data var ännu inte tillgängliga när detta skrevs. Alkoholrelaterad leversjukdom finns också med som programindikation. Fetma utvecklas däremot inte längre av sponsorn på egen hand: fas 3-programmet vid fetma som man kom överens om med FDA 2024 har inte startats, och Altimmune koncentrerar sig nu på leversjukdom och söker en partner för fetma.

För läsaren är de praktiska konsekvenserna enkla. Pemvidutide är inget som går att få tag på legitimt, och den enda lämpliga vägen till tillgång är deltagande i en godkänd klinisk studie. Material som säljs online som forskningspeptid tillverkas inte enligt läkemedelsstandard, omfattas inte av myndighetstillsyn för användning på människor och medför risker som inte går att verifiera. Rättsläget varierar mellan jurisdiktioner, och innehav eller import kan vara begränsat där du bor.

Medicinsk ansvarsfriskrivning: den här guiden är pedagogisk och utgör inte medicinsk rådgivning, en diagnos eller en doseringsrekommendation. Pemvidutide är en forskningssubstans som inte är godkänd för användning på människor utanför kliniska studier. Beslut om fetma, leversjukdom eller alkoholberoende bör fattas tillsammans med legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som känner till din sjukdomshistoria.

Testa dina kunskaper

Snabbquiz · 6 frågor

Vanliga frågor

Är pemvidutide godkänd för viktminskning eller leversjukdom?
Nej. I oktober 2026 är pemvidutide en substans under klinisk prövning utan marknadsföringstillstånd från FDA, EMA eller någon jämförbar myndighet. Den har FDA:s Fast Track-status för MASH och för alkoholberoende, samt Breakthrough Therapy-status för MASH som tillkännagavs i januari 2026, men dessa är procedurmässiga klassificeringar som påskyndar den regulatoriska dialogen och inte bedömningar av effekt. Det enda legitima sättet att få pemvidutide är att delta i en godkänd klinisk studie.
Hur skiljer sig pemvidutide från semaglutide eller tirzepatide?
Receptormålen skiljer sig åt. Semaglutide aktiverar bara GLP-1-receptorn. Tirzepatide aktiverar GLP-1- och GIP-receptorerna. Pemvidutide aktiverar GLP-1- och glukagonreceptorerna i förhållandet ungefär 1:1, vilket ger direkta effekter i levern på fettoxidation och lipidhantering som enbart GLP-1 inte ger. I praktiken är det den skillnaden som gör att pemvidutides främsta indikation är MASH snarare än diabetes. Ingen studie har jämfört pemvidutide direkt med något av de godkända läkemedlen.
Hur stor viktminskning sågs i pemvidutidestudierna?
I fas 2-studien MOMENTUM över 48 veckor med 391 deltagare med fetma eller övervikt med ett samtidigt sjukdomstillstånd rapporterade sponsorn en genomsnittlig viktminskning på 10,3 %, 11,2 % och 15,6 % på de tre studerade doserna, jämfört med 2,2 % med placebo. I MASH-programmet, där lägre doser användes, var viktminskningen mindre: upp till cirka 6 % efter 24 veckor i IMPACT och 7,5 % på dosen 1,8 mg efter 48 veckor enligt data som presenterades vid EASL 2026. Siffrorna för fetma är fortfarande konferensdata rapporterade av företaget och inte en fullständig peer review-publicerad artikel.
Skyddar pemvidutide verkligen musklerna vid viktminskning?
Evidensen är antydande men inte avgörande. En kroppssammansättningsanalys av sponsorn från MOMENTUM rapporterade att 21,9 % av den förlorade vikten var fettfri massa och 78,1 % var fettmassa, mätt med DXA. Den andelen är gynnsam, men den kommer från en enda studie utan aktivt jämförelsepreparat, fettfri massa enligt DXA är inget direkt mått på skelettmuskulatur och inga effektmått för styrka eller fysisk funktion har rapporterats. Jämförelsen med siffror på upp till 40 % förlust av fettfri massa med andra inkretinläkemedel blandar data från ej matchade studier och bör inte behandlas som ett resultat från en direkt jämförelse.
Förbättrade pemvidutide leverfibros i IMPACT-studien?
Inte signifikant efter 24 veckor. MASH-resolution utan försämrad fibros nåddes hos 59,1 % och 52,1 % av deltagarna på de två doserna jämfört med 19,1 % med placebo, vilket uppfyllde det primära effektmåttet med p mindre än 0,0001. Det separata effektmåttet förbättrad fibros utan försämrad MASH nådde 31,8 % och 34,5 % jämfört med 25,9 % med placebo, en skillnad som inte var statistiskt signifikant. Fibros svarar i allmänhet långsammare än inflammation, och det pågående fas 3-programmet är utformat för att testa längre exponering.
Vilka är de vanligaste rapporterade biverkningarna?
Mag-tarmeffekter dominerar: illamående, kräkningar, diarré, förstoppning och minskad aptit, mestadels lindriga till måttliga och koncentrerade till ungefär de första åtta doseringsveckorna. I IMPACT-studien förekom någon biverkning hos 78 % och 81 % av deltagarna på pemvidutide jämfört med 67 % med placebo, och avbrott på grund av biverkningar var få (1 % och 2 % mot inga med placebo). Eftersom pemvidutide ges utan dostitrering förväntas tidiga mag-tarmeffekter koncentreras till de första veckorna. Fas 2-data kan inte upptäcka ovanliga risker.
Höjer aktivering av glukagonreceptorn blodsockret?
Det är den främsta teoretiska oron med alla glukagoninnehållande agonister, eftersom glukagon ökar leverns glukosproduktion. I de studier som rapporterats hittills verkar GLP-1-delen väga upp detta: IMPACT rapporterade ingen signifikant förändring av fasteglukos eller HbA1c under 24 veckor. Fetmastudien uteslöt också personer med diabetes, så data i den populationen är begränsade. Effekter på blodsockret hos personer med typ 2-diabetes eller som tar andra blodsockersänkande läkemedel är fortfarande otillräckligt kartlagda.
Kan pemvidutide köpas som forskningspeptid?
Material som marknadsförs online under det här namnet är inte en läkemedelsprodukt, tillverkas inte enligt de kvalitetsstandarder som gäller för godkända läkemedel och omfattas inte av myndighetstillsyn för användning på människor. Identitet, renhet, sterilitet och innehållets exakthet kan inte verifieras av en köpare, och rättsläget för import eller innehav varierar mellan länder. Den här guiden ger ingen vägledning om inköp, dosering eller administrering. Om du har fetma, MASLD, MASH eller alkoholberoende, tala med en läkare om godkända alternativ eller om deltagande i studier.

Källor

  1. Noureddin M, et al. (2025). Safety and efficacy of weekly pemvidutide versus placebo for metabolic dysfunction-associated steatohepatitis (IMPACT): 24-week results from a multicentre, randomised, double-blind, phase 2b study. The Lancet. (thelancet.com)
  2. Browne SK, Suschak JJ, Tomah S, Gutierrez JA, Yang J, Georges B, Roberts MS, Harris MS (2025). Safety and efficacy of 24 weeks of pemvidutide in metabolic dysfunction-associated steatotic liver disease: A randomized, controlled clinical trial. JHEP Reports. (PMC)
  3. Nestor JJ, Parkes D, Feigh M, Suschak JJ, Harris MS (2022). Effects of ALT-801, a GLP-1 and glucagon receptor dual agonist, in a translational mouse model of non-alcoholic steatohepatitis. Scientific Reports. (nature.com)
  4. Sanyal AJ, Bedossa P, Fraessdorf M, et al. (2024). A Phase 2 Randomized Trial of Survodutide in MASH and Fibrosis. New England Journal of Medicine. (PubMed)
  5. Ji L, Jiang H, et al. (2025). Once-Weekly Mazdutide in Chinese Adults with Obesity or Overweight (GLORY-1). New England Journal of Medicine. (nejm.org)
  6. Suschak JJ, Harris MS, et al. (2022). 334-OR: Pemvidutide (ALT-801), a Balanced (1:1) GLP-1/Glucagon Dual Receptor Agonist, Induces Rapid and Marked Weight Loss without the Need for Dose Titration in People with Overweight/Obesity (conference abstract). Diabetes (ADA Scientific Sessions Supplement). (diabetesjournals.org)
  7. KEGG DRUG Database (2026). Pemvidutide (D12861): molecular formula and mass. Kyoto Encyclopedia of Genes and Genomes. (kegg.jp)
  8. Altimmune, Inc. (2023). Positive Topline Results from MOMENTUM 48-Week Phase 2 Obesity Trial of Pemvidutide (company disclosure, not peer-reviewed). Company press release. (globenewswire.com)
  9. Altimmune, Inc. (2026). Altimmune Receives FDA Breakthrough Therapy Designation for Pemvidutide in MASH (company disclosure). Company press release. (biospace.com)
  10. ClinicalTrials.gov (2026). Phase 3 Study of the Efficacy, Safety, and Clinical Outcomes of Pemvidutide in MASH (PERFORMA, NCT07795164). U.S. National Library of Medicine. (clinicaltrials.gov)
  11. ClinicalTrials.gov (2023). MOMENTUM: Phase 2 trial of pemvidutide in subjects with obesity or overweight (NCT05295875). U.S. National Library of Medicine. (clinicaltrials.gov)
  12. Altimmune, Inc. (2026). Altimmune Initiates PERFORMA Phase 3 Trial of Pemvidutide in Patients with MASH (August 3, 2026). Company press release. (biospace.com)
  13. le Roux CW, Wharton S, et al. (SYNCHRONIZE-1 Investigators) (2026). Survodutide Once Weekly for the Treatment of Adults with Obesity. New England Journal of Medicine. (PubMed)
  14. Wharton S, le Roux CW, et al. (SYNCHRONIZE-2 Investigators) (2026). Survodutide Once Weekly in Adults with Obesity and Type 2 Diabetes. New England Journal of Medicine. (PubMed)

Innehållet är endast avsett för information och utbildning. Det utgör inte medicinsk rådgivning. Rådfråga sjukvårdspersonal innan du fattar några beslut. Läs vår fullständiga medicinska ansvarsfriskrivning

GHK-Cu
GHK-Cu
Kraftfull anti-aging →