Vad är IGF-1 LR3?
IGF-1 LR3, även skrivet Long R3 IGF-1 eller Long [Arg3] IGF-I, är en laboratoriekonstruerad analog av humant insulinliknande tillväxtfaktor 1. Det är en enda icke-glykosylerad polypeptidkedja med 83 aminosyror och en molekylmassa på cirka 9 111 dalton, framställd rekombinant i Escherichia coli. Det är inte en naturligt förekommande molekyl och finns inte i någon mänsklig vävnad.
Två avsiktliga modifieringar skiljer det från nativt IGF-1. För det första är glutaminsyran på position 3 i den mogna IGF-1-sekvensen utbytt mot arginin, vilket är ursprunget till ”R3” i namnet. För det andra är en hydrofob förlängning på 13 aminosyror fusionerad till N-terminalen. Den förlängningen härstammar från de första resterna i metionylerat porcint tillväxthormon, och därifrån kommer ”Long”. Den ursprungliga familjen av dessa fusionsanaloger beskrevs av Francis och kollegor vid Cooperative Research Centre i Adelaide 1992, tillsammans med besläktade konstruktioner som Long IGF-I och Long [Gly3] IGF-I.
Syftet med konstruktionen var snävt och specifikt. I blodomloppet binds IGF-1 nästan helt av en familj med sex IGF-bindande proteiner (IGFBP), som begränsar hur mycket fri tillväxtfaktor som kan nå IGF-1-receptorn. Båda modifieringarna i IGF-1 LR3 minskar IGFBP-affiniteten kraftigt, så en given mängd av analogen ger en starkare signal på receptornivå än samma mängd nativt IGF-1. Francis och kollegor beskrev sitt arbete just så: att jämföra analoger för att fastställa den relativa betydelsen av IGFBP-bindning respektive receptorbindning för biologisk potens.
Det som lätt glöms bort är var den här molekylen faktiskt hör hemma. IGF-1 LR3 utvecklades inte som läkemedelskandidat och gick aldrig in i något utvecklingsprogram för människor. Dess kommersiella identitet under tre decennier har varit som tillsats i cellodling, såld av reagensleverantörer och använd i biofarmaceutisk tillverkning för att upprätthålla däggdjurscellinjer. Katalogposter från stora proteinleverantörer anger det under villkoret endast för forskningsbruk, vilket är en juridisk beteckning och inte en formalitet.
Den här artikeln är endast i utbildningssyfte. IGF-1 LR3 är inte godkänt för användning på människor av FDA, EMA eller någon jämförbar myndighet, och inget här ska tolkas som vägledning för eget bruk. Rådgör med en kvalificerad vårdgivare om du har frågor om din egen hälsa.
Hur skiljer sig IGF-1 LR3 från nativt IGF-1 och IGF-1 DES(1-3)?
Nativt humant IGF-1 är en enkelkedjig polypeptid med 70 aminosyror och en vikt på ungefär 7,6 kDa, strukturellt besläktad med proinsulin och framför allt producerad i levern under kontroll av tillväxthormon. Det är referensmolekylen som varje analog mäts mot.
IGF-1 DES(1-3), ibland skrivet des(1-3)IGF-I, har ett subtraktivt angreppssätt. Det är IGF-1 med de tre första N-terminala resterna borttagna, vilket lämnar 67 aminosyror. Enbart den trunkeringen minskar IGFBP-3-bindningen markant och ökar den mitogena potensen i cellsystem. DES(1-3) förekommer naturligt i små mängder i vissa vävnader, vilket konceptuellt skiljer det från den helsyntetiska Long R3-konstruktionen.
IGF-1 LR3 har ett additivt angreppssätt: behåll hela sekvensen med 70 rester, mutera position 3 och foga till en förlängning på 13 rester. Resultatet är en större molekyl som uppnår ett liknande mål på ett annat sätt.
| Egenskap | Nativt IGF-1 | IGF-1 DES(1-3) | IGF-1 LR3 |
|---|---|---|---|
| Längd | 70 aminosyror | 67 aminosyror | 83 aminosyror |
| Ungefärlig massa | ≈7,6 kDa | ≈7,4 kDa | ≈9,1 kDa |
| Modifiering | Ingen (referens) | N-terminal trunkering | Glu3→Arg plus N-terminal förlängning på 13 rester |
| IGFBP-affinitet | Hög | Kraftigt minskad | Kraftigt minskad |
| Förekommer naturligt | Ja | Ja, i spårmängder | Nej |
| Godkännande för människor | Ja, som mecasermin | Nej | Nej |
Direkta jämförelser finns. Tomas och kollegor jämförde IGF-1 med long-IGF-I, R3IGF-I, LR3IGF-I och des(1-3)IGF-I hos grisar och silkesapor, och rapporterade en rangordning av akut blodsockersänkande potens: IGF-I < long-IGF-I < R3IGF-I ≈ LR3IGF-I < des(1-3)IGF-I. I det arbetet var varianterna genomgående 2 till 3 gånger mer potenta än IGF-1 när det gällde att sänka plasmaglukos till sitt lägsta värde, och författarna förklarade rangordningen med de relativa affiniteterna till IGFBP och IGF-1-receptorn.
Den praktiska slutsatsen är att IGF-1 LR3 och IGF-1 DES(1-3) inte är utbytbara, och att ingen av dem är en enkel ”starkare version” av IGF-1. De är skilda molekyler med skilda bindningsprofiler, skilt clearance-beteende och skilda evidensunderlag, och inget av dem omfattar kontrollerade studier på människor.
Var passar IGF-1 LR3 in i GH/IGF-1-axeln?
Axeln mellan tillväxthormon och IGF-1 är en kaskad med flera kontrollnivåer. Hypotalamus frisätter GHRH och, som motvikt, somatostatin. Hypofysens framlob svarar genom att utsöndra tillväxthormon i pulser. Tillväxthormonet verkar sedan på levern och andra vävnader för att inducera IGF-1-produktion, och IGF-1 utför mycket av det som i dagligt tal tillskrivs tillväxthormonet självt.
I blodomloppet cirkulerar IGF-1 inte fritt. FDA:s produktresumé för rekombinant IGF-1 anger att mer än 80 % av det cirkulerande IGF-1 är bundet i ett komplex med IGFBP-3 och en syralabil subenhet, vilket bildar ett ternärt komplex på cirka 150 kDa. Komplexet fungerar som en reservoar: det skyddar IGF-1 från snabb nedbrytning, begränsar dess tillgång till receptorer och dämpar kraftiga svängningar i systemet. Samma dokument noterar att IGF-1-clearance är omvänt proportionell mot IGFBP-3-nivåerna, vilket direkt visar hur mycket de bindande proteinerna styr farmakokinetiken.
IGF-1 LR3 konstruerades för att kringgå just detta lager. Genom att binda IGFBP dåligt går det inte in i det ternära komplexet på normalt sätt och får därför ingen nytta av reservoareffekten. Det deltar också i återkopplingen. IGF-1 utövar negativ återkoppling på hypofysens GH-utsöndring, och en analog som når receptorn lättare kan undertrycka den axel den ingår i. Dunaiski och kollegor infunderade Long [R3] IGF-I i grisar under fyra dagar med 180 mikrogram per kilogram och dag och rapporterade en minskning av den genomsnittliga GH-koncentrationen i plasma med 23 %, en minskning av arean under GH-topparna med 60 % samt minskade nivåer av IGFBP-3, kroppseget IGF-1 och insulin i plasma. Genomsnittlig daglig tillväxt och foderintag minskade också.
Det är den strukturella orsaken till att IGF-1 LR3 tillhör en annan kategori än tillväxthormonfrisättande medel (sekretagoger). Substanser som CJC-1295, ipamorelin, tesamorelin och GHRP-2 verkar uppströms, på hypotalamisk eller hypofysär nivå, och är beroende av hypofysens egen förmåga att frisätta tillväxthormon. Vad de än gör verkar de inom axeln och är fortfarande underkastade dess negativa återkoppling. IGF-1 LR3 verkar helt nedströms hypofysen, vid receptorn, vilket är anledningen till att dess effekter på axeln kan vara hämmande snarare än stimulerande.
För den som kartlägger området är den skillnaden viktigare än någon potensjämförelse. En sekretagog och en agonist på receptornivå är inte två grader av samma insats. De är olika mekanismer med olika konsekvenser för återkopplingen.
Hur skiljer sig IGF-1 LR3 från mecasermin, det godkända IGF-1-läkemedlet?
Detta är den enskilt viktigaste skillnaden i hela ämnet, och den suddas rutinmässigt ut.
Mecasermin, som säljs som Increlex, är rekombinant humant IGF-1. Dess aminosyrasekvens är identisk med kroppseget humant IGF-1. Det fick sitt första godkännande i USA 2005 och är indicerat för långtidsbehandling av tillväxtsvikt hos barn med svår primär IGF-1-brist, samt hos patienter med deletion av tillväxthormongenen som har utvecklat neutraliserande antikroppar mot tillväxthormon. Det har en produktresumé, en definierad indikation, en uppsättning varningar i varningsruta, en dokumentation inom läkemedelsövervakning och ett globalt patientregister.
IGF-1 LR3 har inget av detta. Det är en strukturellt annorlunda molekyl, det har ingen godkänd indikation i någon jurisdiktion, det har ingen produktresumé och det har ingen klinisk säkerhetsdatabas. Att mecasermin är godkänt visar att myndigheter accepterar rekombinant IGF-1 för en snäv pediatrisk population under specialistövervakning. Det säger ingenting alls om IGF-1 LR3.
Mecasermins farmakokinetiska profil är värd att känna till, eftersom den är det enda ankaret från människa inom hela detta område. Enligt FDA:s produktresumé uppskattas den subkutana biotillgängligheten hos friska personer vara nära 100 %, IGF-1 metaboliseras av både lever och njure, och den genomsnittliga terminala halveringstiden efter en enstaka subkutan administrering hos barn med svår primär IGF-1-brist uppskattas till 5,8 timmar. Produktresumén noterar också att IGFBP-3 är kraftigt minskat vid svår primär IGF-1-brist, vilket ökar IGF-1-clearance hos dessa patienter jämfört med friska personer.
Den sista detaljen är direkt relevant för allt resonemang om IGF-1 LR3. Minskad IGFBP-bindning förknippas med snabbare clearance, inte långsammare. En analog som konstruerats för att undvika IGFBP avstår, enligt samma logik, från det skydd som dessa proteiner ger.
En separat poäng om hur säkerhet framställs: eftersom mecasermin har använts under medicinsk övervakning i två decennier är dess biverkningsprofil dokumenterad på ett sätt som IGF-1 LR3:s helt enkelt inte är. När människor hänvisar till säkerheten hos ”IGF-1-behandling” hänvisar de oftast till data om mecasermin, framtagna i en övervakad pediatrisk population med en specifik brist, och tillämpar den på en annan molekyl som används utan övervakning. Den överföringen är inte giltig.
Vad visar cell- och djurstudierna egentligen?
Den publicerade litteraturen om IGF-1 LR3 faller i två tydliga kategorier: arbete med cellodling, som är omfattande och konsekvent, och djurstudier, som är verkliga men betydligt mer tvetydiga än reklamsammanfattningar ger sken av. Det finns ingen tredje kategori. Kontrollerade studier på människor av IGF-1 LR3 finns inte.
Cellodling. Här har molekylen en väletablerad nytta. Long R3 IGF-I används brett i serumfri odling av ovarieceller från kinesisk hamster (CHO) som ersättning för insulin, eftersom det upprätthåller cellernas livsduglighet och produktionen av rekombinanta proteiner vid betydligt lägre koncentrationer än vad insulin kräver. Ett arbete publicerat i Biologicals av Qian och kollegor i en industriell CHO-cellinje fann att LR3 förbättrade proteinproduktiviteten och även förändrade produktkvaliteten: det rekombinanta Fc-fusionsproteinet hade högre sialinsyrainnehåll och en lägre andel asialylerade N-länkade glykaner, en effekt som författarna spårade till minskat uttryck av sialidaset Neu2 som svar på LR3. Detta är den tillämpning som håller molekylen i kommersiell produktion.
Djurstudier. Här krävs försiktighet. Tomas och kollegor studerade IGF-1 och två varianter med låg IGFBP-affinitet, des(1-3)IGF-I och LR3-IGF-I, i streptozotocindiabetiska råttor och rapporterade dosberoende ökningar av tillväxthastighet och kvävebalans, där de två varianterna var 2,5 till 3 gånger mer potenta än IGF-1 när det gällde att återställa tillväxt. Avgörande är att samma artikel drog slutsatsen att andra insulinberoende metabola processer i lever, muskel och fettvävnad inte återställdes. Tillväxtåterhämtning och metabol normalisering gick isär.
En senare studie av Tomas undersökte infunderat LR(3)IGF-I under foderrestriktion och fann att behandlade råttor behöll högre kroppsvikt och kväveretention än råttor som fick vehikel, men att just muskelprotein inte bevarades. Conlon och kollegor infunderade LR3IGF-I i marsvin under sju dagar och fann att binjurarnas, tarmens, njurarnas och mjältens andel av kroppsvikten ökade signifikant medan den totala tillväxten inte stimulerades. Plasmakoncentrationerna av både IGF-1 och IGF-2 sjönk, uppenbarligen som en följd av minskat totalt IGFBP, särskilt IGFBP-3. Och som nämnts ovan fann Dunaiski och kollegor minskad genomsnittlig daglig tillväxt och minskat foderintag hos grisar.
Sammantaget beskriver dessa inte en ren anabol substans. De beskriver en molekyl som tillförlitligt engagerar IGF-1-receptorn, som kan förbättra vissa mått på kväve och vikt för hela kroppen i kataboliska modeller, som kan förstora inre organ snarare än skelettmuskulatur, och som undertrycker den kroppsegna axeln. Den som läser påståenden om muskeltillväxt bör ha detta i åtanke tillsammans med den bredare evidensen i vår översikt om peptider för muskeltillväxt och återhämtning och de mekanistiska kontrasterna i peptider jämfört med steroider.
Prekliniska fynd hos råttor, grisar och marsvin fastställer inte effekt eller säkerhet hos människor. Artskillnader i IGFBP-profiler är i sig tillräckligt stora för att komplicera extrapolering.
Hur länge finns IGF-1 LR3 kvar i kroppen?
Det här avsnittet måste börja med vad som inte kan sägas. Det finns ingen publicerad farmakokinetisk studie på människor av IGF-1 LR3 som fastställer en halveringstid. Specifika siffror citeras flitigt på försäljnings- och forumsidor, oftast ett intervall på ungefär tjugo till trettio timmar. Vi har inte kunnat spåra någon av dessa siffror till en primär studie på människor, och vi kommer inte att återge ett tal vars källa inte kan kontrolleras. Ett obelagt farmakokinetiskt värde som upprepas tillräckligt många gånger börjar se ut som ett faktum, och i det här fallet är det inte ett faktum.
Vad som kan sägas är mekanistiskt, och det pekar åt ett oväntat håll. Det ternära komplexet av IGFBP-3 och den syralabila subenheten är det som ger cirkulerande IGF-1 dess förlängda uppehållstid. Fritt IGF-1 elimineras snabbt, komplexbundet IGF-1 gör det inte. En analog som konstruerats för att undkomma IGFBP-bindning har per konstruktion förlorat reservoaren som förlänger IGF-1:s närvaro i plasma.
Djurlitteraturen stämmer med detta. Tomas och kollegor, som jämförde blodsockersänkande verkan mellan IGF-1-varianter hos grisar och silkesapor, beskrev varianterna som att de uppvisade ”snabbare clearance från cirkulationen” men ändå gav proportionellt överlägsen långvarig blodsockersänkande verkan. Med andra ord samexisterade snabbare clearance med starkare och mer långvarig effekt, eftersom de två styrs av olika saker: clearance av bindningen till bindningsproteiner, effektens varaktighet av receptorengagemang och efterföljande signalering.
Det närmaste ankaret från människa är fortfarande mecasermin, vars genomsnittliga terminala halveringstid uppskattas till 5,8 timmar i den studerade pediatriska populationen, med clearance uttryckligen beskriven som omvänt proportionell mot IGFBP-3-koncentrationen. Den siffran gäller en annan molekyl och en specifik patientgrupp och bör därför läsas som sammanhang, inte som ett ersättningsvärde för IGF-1 LR3.
Läsare som kom hit för att få den praktiska räknesidan av den här substansen snarare än farmakologin hittar den i vår IGF-1 LR3-kalkylator.
Vilka risker diskuteras i litteraturen?
Tre kategorier av farhågor återkommer i den vetenskapligt granskade litteraturen. De presenteras här beskrivande, med evidensens begränsningar angivna, eftersom den ärliga hållningen i flera av dem är osäkerhet snarare än försäkran.
Hypoglykemi. Detta är den bäst karakteriserade akuta faran och den med tydligast mekanistisk grund. IGF-1- och insulinreceptorer är strukturellt homologa, IGF-1 har en genuint insulinliknande metabol aktivitet, och analoger som undviker IGFBP levererar mer fri ligand till dessa receptorer. Tomas och kollegor mätte just detta: den akuta blodsockersänkande potensen hos grisar och silkesapor var 2 till 3 gånger högre för varianterna med låg IGFBP-affinitet än för IGF-1. På människosidan rapporterar FDA:s produktresumé för mecasermin att i kliniska studier med 71 personer med primär IGF-1-brist, behandlade i genomsnitt i 3,9 år, rapporterade 30 personer (42 %) hypoglykemi minst en gång. De flesta episoder var lindriga eller måttliga, men 5 personer hade svår hypoglykemi som krävde hjälp vid ett eller flera tillfällen, och 4 fick hypoglykemiska kramper eller medvetslöshet. Det gäller övervakad användning av en godkänd produkt med en indikation.
Proliferativ signalering och cancerfrågan. IGF-1-receptorn är en mitogen receptor. Den uttrycks i ett brett spektrum av tumörer, IGF-1R-signalering bidrar till maligna cellers överlevnad och transformation, och signalvägen har varit ett uthålligt mål för utveckling av cancerläkemedel, vilket Guven och kollegor sammanfattade 2025. Separat publicerade Renehan och kollegor en systematisk översikt och metaregression i The Lancet 2004 som fann att höga koncentrationer av cirkulerande IGF-1 var förknippade med ökad risk för prostatacancer och bröstcancer före klimakteriet. Två förbehåll är avgörande. Den analysen gällde kroppsegen cirkulerande IGF-1 i observationella kohorter, så den beskriver samband och inte orsakssamband. Och ingen studie har utvärderat om tillförsel av IGF-1 LR3 förändrar cancerincidensen hos människor. Frågan har inte ställts, vilket är något annat än att ha besvarats lugnande.
Hämning av axeln och oproportionerliga vävnadseffekter. De djurstudier som redan beskrivits fann undertryckt utsöndring av tillväxthormon, minskat kroppseget IGF-1 och IGFBP-3, och hos marsvin selektiv förstoring av binjurar, tarm, njurar och mjälte utan stimulering av den totala tillväxten. Effekter på organnivå som inte följer de avsedda resultaten är en erkänd signal som bör tas på allvar.
En fjärde, icke-farmakologisk risk förtjänar omnämnande: material som säljs med beteckningen forskningskvalitet tillverkas inte enligt farmaceutiska standarder, och identitet, renhet, endotoxininnehåll och sterilitet verifieras inte av någon myndighet. Det allmänna ramverket för att tänka kring detta behandlas i vår genomgång av huruvida peptider är säkra.
Det här avsnittet är i utbildningssyfte och är ingen säkerhetsbedömning för eget bruk. IGF-1 LR3 är inte godkänt för användning på människor. Den som har en fråga om IGF-1-fysiologi i sitt eget fall bör ta upp den med en kvalificerad vårdgivare.
Vilken status har IGF-1 LR3 inom idrott och reglering?
Antidopingläget är entydigt och värt att ange exakt, eftersom den exakta klassen ofta återges fel.
IGF-1 och dess analoger faller under avsnitt S2 i WADA:s lista över förbjudna ämnen, ”Peptide Hormones, Growth Factors, Related Substances and Mimetics”, och närmare bestämt inom underavsnitt S2.3, som omfattar tillväxtfaktorer och tillväxtfaktormodulatorer. Det underavsnittet nämner insulinliknande tillväxtfaktor 1 och dess analoger tillsammans med mekanotillväxtfaktorer, fibroblasttillväxtfaktorer, hepatocyttillväxtfaktor, trombocytderiverad tillväxtfaktor, tymosin-β4 och dess derivat samt vaskulär endotelial tillväxtfaktor. Det innehåller också en generell klausul för andra tillväxtfaktorer som påverkar syntes eller nedbrytning av protein i muskler, senor eller ligament, vaskularisering, energiutnyttjande, regenerativ förmåga eller växling av fibertyp.
Två drag i den listningen har operativ betydelse. Substanser i S2 är förbjudna vid alla tillfällen, det vill säga både under och utanför tävling, så det finns inget tidsfönster där användning är tillåten. Och S2-substanser klassificeras som icke-specificerade, vilket placerar ett brott mot antidopingreglerna i den strängaste änden av sanktionsramverket. Eftersom IGF-1 LR3 uttryckligen är en IGF-1-analog faller det klart inom tillämpningsområdet. Det går inte att hävda att en modifierad sekvens ligger utanför klassen.
Detektion är ett aktivt tekniskt fält och inte ett löst problem. Bailes och Soloviev gick igenom IGF-1-övervakning inom både medicinsk diagnostik och idrott i Biomolecules 2021, och behandlade de analytiska utmaningarna i att skilja tillfört material från kroppsegen produktion samt IGFBP-profilernas roll vid tolkning. Idrottare bör utgå från att analysförmågan förbättras snarare än stagnerar.
På den bredare regleringssidan är läget enklare än det låter. IGF-1 LR3 har inget godkännande för försäljning någonstans. Det säljs under villkoret endast för forskningsbruk, en beteckning som begränsar det till laboratorietillämpning och uttryckligen utesluter användning på människor eller diagnostisk användning. Myndigheter som FDA har utfärdat varningsbrev till företag som marknadsför ej godkända peptidprodukter för användning på människor. Den juridiska statusen för innehav och import varierar mellan jurisdiktioner och förändras, så lokala regler bör kontrolleras direkt och inte antas.
På WADA:s lista för 2026 nämner avsnitt S2.3 (tillväxtfaktorer) IGF-1 och dess analoger. Som IGF-1-analog är IGF-1 LR3 förbjudet vid alla tillfällen, både under och utanför tävling. I USA är IGF-1 LR3 inte en av de sex peptider som omfattas av HHS:s policy om diskretionär tillsyn från den 28 oktober 2026.
Vad är fortfarande okänt om IGF-1 LR3?
Att vara tydlig med luckorna är mer användbart än att fylla dem med säkert klingande approximationer. Följande är genuint öppet.
Farmakokinetik hos människa. Ingen publicerad studie fastställer absorption, distribution, metabolism, clearance eller halveringstid för IGF-1 LR3 hos människor. De siffror som cirkulerar går inte att spåra till primärdata. Tills en studie finns är det korrekta svaret på ”hur länge verkar det” att ingen har mätt det och publicerat resultatet.
Samband mellan exponering och respons hos människa. Eftersom det inte finns några studier på människor finns inget karakteriserat samband mellan systemisk exponering och något utfall, vare sig gynnsamt eller ogynnsamt. Vid vilken punkt hypoglykemi blir sannolik hos människor är okänt. Det är också okänt när hämningen av axeln blir betydelsefull.
Långsiktiga konsekvenser. Kroniska effekter på glukoshantering, på den kroppsegna GH/IGF-1-axeln efter utsättning, på organproportioner och på neoplastisk risk är alla ostuderade för den här molekylen. Sambandsdata från Renehan gäller kroppseget IGF-1 och kan inte utsträckas till en tillförd analog utan ny evidens.
Djurstudiernas överförbarhet till människa. Råttor, grisar, marsvin och silkesapor skiljer sig från människor i IGFBP-sammansättning och i axelreglering. Eftersom hela poängen med IGF-1 LR3 är att manipulera interaktionen med IGFBP är artskillnader i just dessa proteiner en särskilt besvärlig källa till osäkerhet. De divergerande resultaten mellan arter i den befintliga litteraturen, tillväxt återställd hos diabetiska råttor, tillväxt undertryckt hos grisar, organförstoring utan tillväxt hos marsvin, illustrerar problemet direkt.
Produktidentitet. Eftersom material av forskningskvalitet ligger utanför farmaceutiska kvalitetssystem är innehållet i en given vial inte oberoende verifierat. Två vialer med identisk märkning är inte garanterade att vara samma sak.
Sammantaget är den ärliga sammanfattningen att IGF-1 LR3 är ett väl karakteriserat laboratoriereagens och en okaraktäriserad exponering hos människa. Dessa två påståenden står bekvämt sida vid sida, och att blanda ihop dem är det vanligaste felet när man skriver om den här substansen.
Rekommenderade produkter
Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:
GHK-Cu
Anti-aging-substans
GHK-Cu Pen
Förfylld penna GHK-Cu
GLOW-UP Ritual
Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu
Testa dina kunskaper
Snabbquiz · 6 frågor
Vanliga frågor
Är IGF-1 LR3 godkänt för användning på människor någonstans?
Är IGF-1 LR3 samma sak som mecasermin?
Hur länge finns IGF-1 LR3 kvar i kroppen?
Vad är skillnaden mellan IGF-1 LR3 och IGF-1 DES(1-3)?
Bygger IGF-1 LR3 muskler?
Är IGF-1 LR3 förbjudet inom idrott?
Orsakar IGF-1 LR3 cancer?
Varför säljs IGF-1 LR3 mest som cellodlingsreagens?
Källor
- Francis GL, et al. (1992). Novel recombinant fusion protein analogues of insulin-like growth factor (IGF)-I indicate the relative importance of IGF-binding protein and receptor binding for enhanced biological potency. Journal of Molecular Endocrinology. (PubMed)
- Tomas FM, et al. (1993). Insulin-like growth factor-I and more potent variants restore growth of diabetic rats without inducing all characteristic insulin effects. Biochemical Journal. (PubMed)
- Conlon MA, Tomas FM, Owens PC, Wallace JC, Howarth GS, Ballard FJ (1995). Long R3 insulin-like growth factor-I (IGF-I) infusion stimulates organ growth but reduces plasma IGF-I, IGF-II and IGF binding protein concentrations in the guinea pig. Journal of Endocrinology. (PubMed)
- Tomas FM, Walton PE, Dunshea FR, Ballard FJ (1997). IGF-I variants which bind poorly to IGF-binding proteins show more potent and prolonged hypoglycaemic action than native IGF-I in pigs and marmoset monkeys. Journal of Endocrinology. (PubMed)
- Dunaiski V, Dunshea FR, Walton PE, Goddard C (1997). Long [R3] insulin-like growth factor-I reduces growth, plasma growth hormone, IGF binding protein-3 and endogenous IGF-I concentrations in pigs. Journal of Endocrinology. (PubMed)
- Tomas FM (2001). Insulin-like growth factor-I (IGF-I) analogue, LR(3)IGF-I, ameliorates the loss of body weight but not of skeletal muscle during food restriction. Growth Hormone & IGF Research. (PubMed)
- Renehan AG, Zwahlen M, Minder C, O'Dwyer ST, Shalet SM, Egger M (2004). Insulin-like growth factor (IGF)-I, IGF binding protein-3, and cancer risk: systematic review and meta-regression analysis. The Lancet. (PubMed)
- Guven DC, Ahmed J, Stephen B, Naing A (2025). IGF-1R inhibitors in cancer: A review of available evidence and future outlook. Critical Reviews in Oncology/Hematology. (PubMed)
- Bailes J, Soloviev M (2021). Insulin-Like Growth Factor-1 (IGF-1) and Its Monitoring in Medical Diagnostic and in Sports. Biomolecules. (PubMed)
- Qian Y, Lewis AM, Sidnam SM, Bergeron A, Abu-Absi NR, Vaidyanathan N, Deresienski A, Qian NX, Borys MC, Li ZJ (2016). LongR3 enhances Fc-fusion protein N-linked glycosylation while improving protein productivity in an industrial CHO cell line. Biologicals. (DOI)
- U.S. Food and Drug Administration (2019). INCRELEX (mecasermin) injection, for subcutaneous use: full prescribing information. FDA Drug Label. (accessdata.fda.gov)
- World Anti-Doping Agency (2026). The Prohibited List, section S2: Peptide Hormones, Growth Factors, Related Substances and Mimetics. WADA. (wada-ama.org)
- U.S. Department of Health and Human Services (2026). 503A peptide enforcement discretion policy (Federal Register notice 2026-22192). Federal Register. (federalregister.gov)