- En peptidbindning är en kovalent amidbindning mellan karboxylkolet i en aminosyra och aminokvävet i nästa, och den bildas när en vattenmolekyl (18,02 g/mol) avges.
- Resonans ger bindningen mellan kol och kväve partiell dubbelbindningskaraktär, så den sexatomiga peptidenheten är i praktiken plan och kan inte rotera fritt. Nästan alla peptidbindningar har trans-konfiguration.
- Cis-peptidbindningar är sällsynta: ungefär 5 % av bindningarna före prolin och omkring en av 3 000 bindningar före någon annan rest, enligt en strukturell kartläggning från 2025 i Protein Science.
- Peptidbindningar är termodynamiskt instabila men kinetiskt mycket stabila i vatten: halveringstiderna för okatalyserad hydrolys, uppmätta vid neutralt pH och 25 °C, låg på ungefär 350 till 600 år, vilket är anledningen till att enzymer behövs.
- Proteaser gör det jobbet på sekunder, vilket förklarar varför de flesta omodifierade peptider som tas via munnen bryts ner till aminosyror och korta fragment innan de når blodomloppet.
- Peptider i laboratoriet byggs en bindning i taget med fastfaspeptidsyntes, en metod som R. B. Merrifield introducerade 1963 och som fortfarande är industristandard i sin Fmoc-form.
- C-terminal amidering, cyklisering, N-metylering och substitution med D-aminosyror används för att göra en sekvens svårare för peptidaser att känna igen, till priset av möjliga förändringar i potens och selektivitet.
Vad är en peptidbindning?
En peptidbindning är den kovalenta amidbindning som förenar karboxylgruppen i en aminosyra med aminogruppen i nästa, under frigörande av en vattenmolekyl. Det är den enda bindningstyp som behövs för att förvandla en pool av fria aminosyror till en peptid, en polypeptid eller ett protein.
Kemister kallar den en amidbindning eftersom den funktionella grupp som uppstår, ett karbonylkol bundet till ett kväve som fortfarande bär en väteatom, är precis den amidgrupp som finns i mycket enklare molekyler som acetamid. Ordet ”peptid” anger bara det biologiska sammanhanget: de två parterna är aminosyror, och bindningen sitter i det som biokemister kallar kedjans ryggrad. ”Peptidbindning” och ”amidbindning” beskriver alltså samma kemi, den ena i en biologisk ram och den andra i en allmän organisk ram.
Enheten som bildas av bindningen är större än själva bindningen. Den konventionella peptidenheten innehåller sex atomer: alfakolet i den första resten, karbonylkolet, karbonylsyret, kvävet, kvävets väte och alfakolet i den andra resten. Den sexatomiga gruppen är den strukturella modul som upprepas längs varje proteinkedja, och dess geometri gör att proteinveckning är tillräckligt förutsägbar för att kunna studeras.
Allt annat i proteinkemin bygger ovanpå denna enda bindning. Vätebindningar mellan karbonylgrupper och amidväten i ryggraden ger alfahelixar och betaflak, något som fastställdes i den klassiska analysen av Pauling, Corey och Branson 1951. Disulfidbryggor, saltbryggor och hydrofob packning stabiliserar den veckade formen. Ingen av dessa interaktioner definierar dock sekvensen: det gör bara peptidbindningarna. Vill du ha en bredare bild av vad dessa molekyler är, tar vår introduktion till vad en peptid är upp begreppen, och peptidordlistan definierar de ryggradstermer som används i hela artikeln.
En praktisk följd är värd att nämna redan nu. Eftersom peptidbindningen är en stark kovalent bindning och inte en svag interaktion går det inte att skilja två rester åt genom att försiktigt värma en lösning, späda den eller ändra saltinnehållet. För att bryta bindningen krävs antingen ett enzym eller hårda kemiska förhållanden, och det är det viktigaste enskilda faktumet bakom peptidfarmakologin.
Hur bildas en peptidbindning?
En peptidbindning bildas genom kondensation, även kallad dehydratiseringssyntes. Hydroxylgruppen i den första aminosyrans karboxylfunktion och en väteatom från den andra aminosyrans aminofunktion lämnar tillsammans som vatten, och kolet som bar hydroxylgruppen binder direkt till kvävet som förlorade väteatomen.
Här är reaktionen skriven som ett textschema, med R₁ och R₂ för de två sidokedjorna:
H₂N-CHR₁-COOH + H₂N-CHR₂-COOH → H₂N-CHR₁-CO-NH-CHR₂-COOH + H₂O
Läs produkten från vänster till höger. Den börjar med en fri aminogrupp (den nya N-terminalen), passerar den nybildade CO-NH-bindningen i mitten och slutar med en fri karboxylgrupp (den nya C-terminalen). De två sidokedjorna hänger ut från alfakolen och pekar bort från ryggraden. Tänk dig den centrala bindningen som en platt bricka: karbonylsyret pekar uppåt på ena sidan, amidvätet pekar nedåt på den andra, och de två alfakolen sitter i motsatta hörn så långt från varandra som geometrin tillåter.
I vatten sker den här reaktionen inte spontant i någon användbar utsträckning. Kondensation är energimässigt ogynnsam i vattenlösning, så cellerna betalar för den i förväg. Varje aminosyra aktiveras först genom bindning till sitt transfer-RNA i ett ATP-krävande steg, och den aktiverade aminosyran levereras sedan till ribosomen, där peptidyltransferascentret katalyserar bindningsbildningen. Det katalytiska centret är uppbyggt av ribosomalt RNA och inte av protein, vilket gör ribosomen till ett ribozym och bildningen av peptidbindningar till en av biologins äldsta katalyserade reaktioner.
Riktningen spelar roll. Ribosomen förlänger kedjan från N-terminalen mot C-terminalen och lägger till varje ny rest vid den växande kedjans karboxylända. Hastigheterna är imponerande för en så kontrollerad reaktion: bakteriella ribosomer bildar bindningar i storleksordningen tio till tjugo per sekund och ribosom. Varje sådan händelse frigör en vattenmolekyl, och därför är en peptids massa alltid lägre än summan av dess fria aminosyror: man drar ifrån 18,02 g/mol för varje bindning som bildas.
Varför är peptidbindningen plan och stel?
Peptidbindningen beter sig som om den låg halvvägs mellan en enkel- och en dubbelbindning, och orsaken är resonans. Kvävets fria elektronpar är inte lokaliserat till kvävet. Det delokaliseras in i det intilliggande karbonylsystemet, vilket ger en andra bidragande struktur där bindningen mellan kol och kväve är en dubbelbindning, syret bär en negativ laddning och kvävet en positiv. Den verkliga bindningen är en blandning av de två.
Två mätbara följder uppstår. För det första är bindningen mellan kol och kväve kortare än en vanlig C-N-enkelbindning, ungefär 1,33 Å mot cirka 1,45 Å. För det andra är rotationen kring bindningen begränsad, eftersom en rotation skulle bryta den överlappning som de delokaliserade elektronerna är beroende av. Energikostnaden för rotationen ligger långt över vad termisk rörelse ger vid kroppstemperatur, så bindningen snurrar i praktiken inte. Det är också därför amidgruppen är en bra vätebindningsdonator och vätebindningsacceptor, en egenskap som Pauling och hans kollegor utnyttjade i sina helixmodeller.
Strukturbiologer beskriver den resulterande geometrin med omega-torsionsvinkeln (ω), mätt över peptidbindningen. Värdena samlas nära 180°, trans-konfigurationen, där de två alfakolen sitter på motsatta sidor av bindningen och stör varandra minst. Planaritet är en mycket god approximation snarare än en naturlag: en kartläggning av peptid- och proteinstrukturer av MacArthur och Thornton dokumenterade systematiska små avvikelser från perfekt planaritet, och senare arbeten med ultrahög upplösning har bekräftat att ryggraden böjer sig något kring sin ideala geometri.
Alternativet är cis-konfigurationen, med omega nära 0° och de två alfakolen på samma sida. Den är steriskt ogynnsam och motsvarande sällsynt. En strukturanalys från 2025 publicerad i Protein Science rapporterar att cis-bindningar förekommer i cirka 5 % av fallen när nästa rest är prolin, och bara ungefär en gång av 3 000 bindningar när det är någon annan rest. Prolin är undantaget eftersom dess sidokedja slingrar tillbaka till det egna kvävet, vilket utplånar mycket av den vanliga energiskillnaden mellan de två arrangemangen. Celler har till och med en särskild enzymfamilj, peptidyl-prolylisomeraserna, som vänder dessa bindningar under veckningen.
Stelheten är ingen detalj. Eftersom omega är låst bidrar varje rest med bara två fritt roterbara ryggradsvinklar, fi och psi, i stället för tre. Den minskade konformationsfriheten är det som gör en definierad, reproducerbar veckning möjlig, och det är anledningen till att samma sekvens ger samma tredimensionella form. Vår översikt över hur peptider fungerar förklarar varför den formen, och inte enbart listan över aminosyror, avgör receptorigenkänningen.
Vad är N-terminalen och C-terminalen?
En peptidkedja har en riktning. I ena änden sitter en rest vars aminogrupp aldrig har använts i en peptidbindning: det är N-terminalen, eller aminoterminalen. I den andra änden sitter en rest vars karboxylgrupp fortfarande är fri: det är C-terminalen, eller karboxiterminalen. Varje intern rest har båda sina ryggradsfunktioner bundna i bindningar, så bara de två ändarna är kemiskt fria.
Enligt allmän konvention skrivs och numreras sekvenser från N-terminalen till C-terminalen. När du läser en sekvens som Gly-Glu-Pro är glycin rest 1 vid aminoänden och prolin den sista resten som visas, närmast karboxiänden. Konventionen är inte godtycklig: den motsvarar den riktning i vilken ribosomen bygger kedjan och den riktning i vilken den genetiska koden läses.
Vid fysiologiskt pH bär de två ändarna normalt laddningar, den N-terminala aminogruppen protonerad och positiv, den C-terminala karboxylgruppen deprotonerad och negativ. Laddningarna påverkar löslighet, isoelektrisk punkt och hur molekylen sitter i en receptorficka. De ger också fästpunkter för kemi: N-terminal acetylering och C-terminal amidering är två av de vanligaste modifieringarna av syntetiska sekvenser, och många naturliga hormoner amideras vid C-terminalen i kroppen innan de utsöndras.
Ändarna är också kedjans svaga punkter biologiskt. Aminopeptidaser kapar rester från den N-terminala änden och karboxipeptidaser från den C-terminala änden, och var och en knaprar inåt en eller några rester i taget, medan endopeptidaser skär i mitten. En peptid med två exponerade, omodifierade ändar ger därför tre enzymkategorier en plats att börja på. Det är den strukturella orsaken bakom de flesta av de metoder för att förlänga halveringstiden som diskuteras längre fram i artikeln och i vår guide till peptiders halveringstid.
Peptid, polypeptid eller protein: var går gränsen?
Alla tre orden beskriver kedjor av aminosyror som förenats med peptidbindningar. Skillnaderna gäller längd och konvention, inte kemi, och ingen kommitté tillämpar dem strikt.
De vanliga arbetsdefinitionerna är följande. En dipeptid har två rester och en peptidbindning; en tripeptid har tre rester och två bindningar. Den allmänna regeln för en linjär kedja är att en kedja med n rester innehåller n minus 1 peptidbindningar. Oligopeptid omfattar korta kedjor, ungefär två till cirka tjugo rester. Peptid används vanligen upp till omkring femtio rester. Polypeptid beskriver längre enskilda kedjor, och protein reserveras normalt för kedjor över ungefär femtio rester, särskilt när de veckas till en stabil, funktionell tredimensionell struktur eller sätts ihop med andra kedjor.
| Term | Typisk längd | Peptidbindningar | Exempel |
|---|---|---|---|
| Dipeptid | 2 rester | 1 | Glycylglycin (Gly-Gly) |
| Oligopeptid | cirka 2 till 20 | 1 till 19 | Tripeptider som används inom kosmetisk kemi |
| Peptid | upp till cirka 50 | upp till cirka 49 | Glukagon (29 rester) |
| Polypeptid / protein | cirka 50 och uppåt | 49 och uppåt | Insulin (två kedjor, totalt 51 rester) |
Gränserna är flytande åt båda håll. Insulin kallas rutinmässigt ett protein i biokemiläroböcker och ett peptidhormon inom endokrinologin, och båda användningarna går att försvara. Antikroppar, med flera hundra rester per kedja, kallas aldrig peptider. Kollagenhydrolysat som säljs som kosttillskott är blandningar av fragment av mycket olika längd, vilket är en orsak till att deras etiketter är vaga.
En separat distinktion är värd att hålla i minnet. Längd säger ingenting om veckning. En peptid på femton rester kan sakna stabil struktur i vatten helt och hållet och prova många konformationer tills den dockar in i ett bindningsställe, medan ett protein på hundra rester vanligtvis har en dominerande veckning. Kemister använder därför kedjelängd som ett grovt arkivsystem, medan funktionen beror på det tredimensionella arrangemang som dessa peptidbindningar gör möjligt.
Hur bryts en peptidbindning?
Det finns ett kemiskt svar: hydrolys. En vattenmolekyl läggs tillbaka över bindningen, bindningen mellan kol och kväve bryts, och de två fragmenten får tillbaka en fri karboxylgrupp och en fri aminogrupp. Hydrolys är den exakta motsatsen till den kondensation som bildade bindningen, och i vatten är det den termodynamiskt gynnade riktningen.
Det som skyddar peptider är inte stabilitet i termodynamisk mening utan kinetik. Radzicka och Wolfenden mätte okatalyserad hydrolys i neutral lösning vid 25 °C och rapporterade halveringstider på ungefär 500 år för den C-terminala bindningen i acetylglycylglycin, cirka 600 år för den interna bindningen i acetylglycylglycin-N-metylamid och cirka 350 år för dipeptiden glycylglycin. Med andra ord är en peptidbindning som lämnas ifred i neutralt vatten i praktiken inert på mänsklig tidsskala. Stark syra vid hög temperatur under många timmar klyver bindningarna fullständigt, vilket är grunden för klassisk analys av aminosyrasammansättning, men det är laboratorieförhållanden och inte alls som en biologisk miljö.
Biologin överbryggar det gapet med enzymer. Proteaser (även kallade peptidaser) påskyndar hydrolysen med många storleksordningar och förvandlar en reaktion som tar århundraden till en som är klar på sekunder. De klassificeras efter katalytisk mekanism, bland annat serin-, cystein-, aspartat- och metalloproteaser, och de flesta har sekvenspreferenser: trypsin klyver efter lysin och arginin, kymotrypsin efter skrymmande aromatiska rester, pepsin föredrar hydrofoba ställen, och dipeptidylpeptidas-4 tar bort de två första resterna från kedjor med prolin eller alanin i position 2. Proteaser är också stereospecifika, vilket är viktigt för de modifieringar som diskuteras nedan.
Det är därför de flesta omodifierade peptider är dåligt lämpade för oralt bruk. En nedsvald peptid möter pepsin i magsyran, därefter pankreatiskt trypsin, kymotrypsin och elastas i tunntarmen, sedan borstbräddens peptidaser på tarmytan och slutligen peptidaser i enterocyterna, levern och plasman. Matsmältningskanalen är utformad för att demontera just den här klassen av molekyler till aminosyror och mycket korta fragment som kan tas upp. Översikter om utveckling av orala peptidläkemedel, bland annat Druckers analys från 2020 i Nature Reviews Drug Discovery, beskriver kombinationen av enzymatisk nedbrytning och dålig permeabilitet över tarmepitelet som det centrala hindret, som man hanterar med permeationsförstärkare, enzymhämmare och formuleringsstrategier snarare än genom att ändra själva bindningens kemi. Vår artikel om oral biotillgänglighet för peptider går igenom dessa angreppssätt mer i detalj.
Även i blodomloppet är omodifierade peptider kortlivade. Cirkulerande peptidaser och vävnadspeptidaser, i kombination med snabb njurfiltrering av små molekyler, ger vanligen nativa peptider plasmahalveringstider som mäts i minuter snarare än timmar, en begränsning som behandlas av Di i AAPS Journal och av Werle och Bernkop-Schnürch i Amino Acids.
Hur framställs peptidbindningar i laboratorium?
Kemister kan inte förlita sig på ribosomen, så de löser två problem samtidigt: att aktivera karboxylgruppen tillräckligt för att aminen ska kunna angripa den, och att se till att bara det avsedda paret av grupper reagerar. Det dominerande svaret är fastfaspeptidsyntes (SPPS), som R. B. Merrifield introducerade i en artikel från 1963 i Journal of the American Chemical Society som beskrev syntesen av en tetrapeptid på ett olösligt bärarmaterial. Metoden gav honom Nobelpriset i kemi 1984.
Principen är enkel och kraftfull. Den första aminosyran förankras med sin C-terminal vid olösliga hartspärlor. Varje efterföljande steg sker med den växande kedjan fäst vid den fasta fasen, så överskott av reagens och biprodukter avlägsnas genom filtrering och tvättning i stället för genom rening i varje steg. Varje förlängningscykel har samma form: ta bort den temporära skyddsgruppen från kedjans fria aminogrupp, tillsätt nästa aminosyra vars karboxyl har aktiverats med ett kopplingsreagens, låt den nya peptidbindningen bildas och tvätta sedan. Upprepa tills sekvensen är klar, klyv därefter kedjan från hartset och ta bort de återstående skyddsgrupperna på sidokedjorna.
Två detaljer överraskar ofta. För det första växer syntetiska kedjor i motsatt riktning mot biologiska, från C-terminalen mot N-terminalen. För det andra har den temporära skyddskemin förändrats: Merrifields ursprungliga Boc-strategi, som krävde stark syra vid varje avskyddning, har i stor utsträckning ersatts av den mildare, baslabila Fmoc-strategin, som Behrendt, White och Offer gick igenom i detalj i Journal of Peptide Science 2016.
Längden begränsas av aritmetik. Eftersom varje cykel är ofullkomlig ackumuleras förlusterna: en koppling med 99 % effektivitet som upprepas femtio gånger lämnar bara cirka 60 % av kedjorna korrekta, och resten är deletions- eller trunkeringsprodukter som måste separeras med kromatografi. Sidoreaktioner förvärrar problemet, bland annat racemisering vid aktiverade rester, aspartimidbildning och ofullständig koppling i sekvenser som lätt aggregerar. I praktiken lämpar sig enkel SPPS väl för peptider upp till ungefär femtio rester; längre kedjor sätts ihop genom att renade fragment fogas samman med kemisk ligering eller framställs med rekombinant uttryck i celler.
Det här är viktigt för den som läser om forskningssubstanser. En syntetisk peptids identitet är ett påstående om sekvens, och renhetssiffror från analytisk HPLC och masspektrometri beskriver hur stor del av materialet som faktiskt har den sekvensen. Siffrorna beskriver kemi, inte säkerhet, och de säger ingenting om huruvida en substans har utvärderats på människor.
Varför modifieras forskningspeptider kemiskt?
När man väl accepterar att det är proteaser, och inte kemin, som sätter en peptids livslängd blir logiken bakom peptidmodifiering tydlig. Målet är att behålla de delar av molekylen som en receptor känner igen samtidigt som ryggraden blir svårare för peptidaser att angripa. Flera standardstrategier beskrivs i översikter inom medicinalkemi, till exempel av Gentilucci och kollegor i Current Pharmaceutical Design och av Di i AAPS Journal.
- C-terminal amidering: den fria karboxylen omvandlas till en primär amid (CO-NH₂). Detta tar bort det substratdrag som många karboxipeptidaser kräver och efterliknar dessutom den naturliga amidering som finns hos många endogena hormoner. Det är en av de vanligaste modifieringarna i specifikationer för forskningspeptider.
- N-terminal acetylering: att blockera aminoterminalen dämpar angrepp från aminopeptidaser och tar bort en positiv laddning som kanske eller kanske inte behövs för bindningen.
- Substitution med D-aminosyror: proteaser är stereospecifika och har utvecklats för L-aminosyror, så att byta ut en rest vid ett klyvningsställe mot dess D-enantiomer kan göra stället oläsbart för enzymet. Substitutionen ändrar också den lokala ryggradsgeometrin, vilket är anledningen till att den testas position för position.
- N-metylering och ryggradsbioisosterer: att metylera amidkvävet, eller ersätta amiden med en surrogatbindning, förändrar direkt den bindning som enzymet måste hydrolysera.
- Cyklisering: att foga ihop de två ändarna huvud mot svans, eller överbrygga sidokedjor via en disulfid eller en laktam, tar bort de fria ändarna helt och stelnar konformationen. Stelhet kan öka affiniteten när den låsta formen är bindningsformen, och förstöra den när den inte är det.
- Lipidering och PEGylering: att fästa en fettsyra eller en polyetylenglykolkedja bromsar främst clearance, genom att främja albuminbindning eller genom att öka den effektiva storleken över tröskeln för njurfiltrering, snarare än genom att skydda enskilda bindningar.
Varje sådan förändring är en avvägning och ingen gratis förbättring. Modifieringar kan minska receptoraffiniteten, förskjuta selektiviteten mellan receptorsubtyper, ändra vävnadsfördelningen, förändra hur molekylen metaboliseras eller skapa en ny molekylär entitet med egna, ännu ej undersökta egenskaper. En längre halveringstid är inte heller automatiskt önskvärd: den förlänger också exponeringen för eventuella oönskade effekter.
Viktigt: det här avsnittet beskriver varför medicinalkemister gör dessa förändringar. Det innebär inte att någon substans rekommenderas. De flesta peptider som diskuteras i forskningslitteraturen är märkta för enbart laboratorieanvändning, är inte godkända av FDA eller EMA för användning på människor och saknar etablerad säkerhets- eller effektprofil hos människor. Rättslig status varierar mellan jurisdiktioner. Innehållet är endast avsett i utbildningssyfte och utgör inte medicinsk rådgivning.
Vad innebär peptidbindningens kemi i praktiken?
En enda bindning förklarar en förvånansvärt stor del av det som människor tycker är förvirrande med peptider. Fyra praktiska punkter följer direkt av kemin ovan.
Administreringsväg. Eftersom matsmältningskanalen är en proteasrik miljö som är byggd för att hydrolysera peptidbindningar injiceras de flesta peptidläkemedel som används kliniskt. De orala produkter som finns kombinerar i regel en proteasresistent sekvens med en permeationsförstärkare och accepterar att bara en liten del av dosen når cirkulationen intakt. När det hävdas att en omodifierad peptid i en produkt är oralt aktiv är det ett kemiskt påstående som förtjänar belägg.
Verkningstid. Nativa peptider elimineras snabbt, så en peptids farmakologi handlar oftast om hur halveringstiden har förlängts. Att förstå vilken modifiering som använts säger mycket om vad en molekyl är utformad för att göra.
Stabilitet vid förvaring. Samma hydrolys som proteaser påskyndar sker också långsamt av sig själv, vid sidan av närliggande nedbrytningsvägar som deamidering av asparagin och glutamin, oxidation av metionin och cystein samt fysisk aggregering. Därför levereras peptider som frystorkade pulver, förvaras kallt och skyddas mot ljus och fukt, och därför har rekonstituerade lösningar mycket kortare hållbarhet än torrt material.
Att läsa litteraturen. Att veta att sekvenser skrivs från N till C, att en kedja med n rester har n minus 1 bindningar, och att ”Lys-NH₂” i slutet av en sekvens anger C-terminal amidering gör att du kan läsa ett specifikationsblad eller ett metodavsnitt korrekt i stället för att förlita dig på marknadsföringstext. Peptidordlistan tar upp den återstående notationen.
Peptidbindningen sätter också en hård gräns för vad en peptid kan göra. Den är en kemisk bindning med förutsägbart beteende, inte en verkningsmekanism. Huruvida en given sekvens har en användbar biologisk effekt hos människor är en separat fråga som bara kan besvaras med kliniska belägg, och för de flesta substanser som diskuteras i forskningssammanhang finns sådana belägg ännu inte. Diskutera alla hälsobeslut med kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal i stället för att agera enbart utifrån biokemi.
Rekommenderade produkter
Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:
GHK-Cu
Anti-aging-substans
GHK-Cu Pen
Förfylld penna GHK-Cu
GLOW-UP Ritual
Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu
Testa dina kunskaper
Snabbquiz · 6 frågor
Vanliga frågor
Är en peptidbindning samma sak som en amidbindning?
Är peptidbindningen kovalent eller är den en vätebindning?
Hur många peptidbindningar finns i en peptid med 10 aminosyror?
Varför kan en peptidbindning inte rotera fritt?
Varför förstörs de flesta peptider när de tas via munnen?
Bryter tillagning eller upphettning av mat peptidbindningar?
Vad är skillnaden mellan en peptidbindning och en disulfidbindning?
Frigör eller förbrukar bildandet av en peptidbindning energi?
Källor
- Pauling L, Corey RB, Branson HR (1951). The structure of proteins: two hydrogen-bonded helical configurations of the polypeptide chain. Proceedings of the National Academy of Sciences, 37(4):205-211. (pnas.org)
- Radzicka A, Wolfenden R (1996). Rates of uncatalyzed peptide bond hydrolysis in neutral solution and the transition state affinities of proteases. Journal of the American Chemical Society, 118(26):6105-6109. (semanticscholar.org)
- MacArthur MW, Thornton JM (1996). Deviations from planarity of the peptide bond in peptides and proteins. Journal of Molecular Biology, 264(5):1180-1195. (PubMed)
- Richardson JS, Videau LL, Williams CJ, Hintze BJ, Lewis SM, Richardson DC (2025). Cis-nonProline peptides: genuine occurrences and their functional roles. Protein Science, 34(6):e70157. (PubMed)
- Merrifield RB (1963). Solid phase peptide synthesis. I. The synthesis of a tetrapeptide. Journal of the American Chemical Society, 85(14):2149-2154. (ui.adsabs.harvard.edu)
- Behrendt R, White PD, Offer J (2016). Advances in Fmoc solid-phase peptide synthesis. Journal of Peptide Science, 22:4-27. (onlinelibrary.wiley.com)
- Di L (2015). Strategic approaches to optimizing peptide ADME properties. The AAPS Journal, 17(1):134-143. (PubMed)
- Drucker DJ (2020). Advances in oral peptide therapeutics. Nature Reviews Drug Discovery, 19(4):277-289. (PubMed)
- Werle M, Bernkop-Schnürch A (2006). Strategies to improve plasma half life time of peptide and protein drugs. Amino Acids, 30(4):351-367. (rd.springer.com)
- Gentilucci L, De Marco R, Cerisoli L (2010). Chemical modifications designed to improve peptide stability: incorporation of non-natural amino acids, pseudo-peptide bonds, and cyclization. Current Pharmaceutical Design, 16(28):3185-3203. (PubMed)