- Den nasala vägen används för peptider eftersom den undviker mag-tarmkanalen, inte för att den är en pålitlig genväg till hjärnan: för de flesta peptider som mätts hos människor är den nasala biotillgängligheten cirka 1 % eller lägre av den injicerade motsvarigheten.
- Två anatomiska vägar föreslås för direkt transport från näsa till hjärna, den olfaktoriska och den trigeminala, men luktregionen täcker bara en liten del av den mänskliga näshålan, vilket begränsar hur mycket av en spray som kan nå dit.
- Semax är den peptid som har mest nasalspecifika data: i en spårämnesstudie på råttor påvisades 0,093 % av den administrerade radioaktiviteten per gram hjärnvävnad två minuter efter intranasal dosering, varav cirka 80 % fortfarande var intakt peptid.
- Semax och Selank är registrerade som receptbelagda nasala läkemedel endast i Ryssland, på grundval av huvudsakligen små ryskspråkiga studier. Ingen av dem har godkänts av FDA eller EMA, och ingen har utvärderats i en stor västerländsk studie.
- Bremelanotid (PT-141) är det tydligaste varnande exemplet: det intranasala programmet avbröts 2007 på grund av dosberoende blodtrycksökningar och ojämn absorption, och den godkända produkten är en subkutan injektion.
- Nasala beredningar tillför en variation som injektioner inte har: mukociliär clearance, nästäppa, huvudposition, priming av enheten, sprayteknik och peptiders kemiska ömtålighet i vattenlösning.
- Den här artikeln är avsedd för utbildningsändamål. Forskningspeptider är inte godkända för användning på människor i de flesta jurisdiktioner, och inget här ska tolkas som ett protokoll.
Varför finns vissa peptider som nässpray?
Peptider är ömtåliga molekyler. Sväljer man en bryts den vanligtvis ned av magsyra och proteaser i tarmen innan den hinner tas upp, och därför ges den överväldigande majoriteten av peptidläkemedel som injektion. Den intranasala vägen ligger mellan dessa två ytterligheter: den undviker magsäcken helt, kräver ingen nål, och nässlemhinnan är tunn, rikt vaskulariserad och direkt åtkomlig. Den kombinationen är anledningen till att ett fåtal forskningspeptider säljs som sprayer i stället för som frystorkade vialer.
Näshålan har genuina farmaceutiska meriter. Flera godkända produkter bygger på den, bland annat desmopressin, kalcitonin, nafarelin och på senare tid nasalt esketamin och nasalt naloxon. Frågan är därför aldrig om peptider kan tas upp via näsan. Frågan är hur mycket, hur konsekvent och var molekylen hamnar.
Två mycket olika påståenden blandas ofta ihop i marknadsföringstexter. Det första är systemisk absorption: peptiden passerar nasalepitelet, kommer ut i blodomloppet och verkar på perifera receptorer. Det andra är direkt transport från näsa till hjärna: peptiden går förbi blod-hjärnbarriären via nervbanor och når vävnad i centrala nervsystemet utan att först spädas ut i hela cirkulationen. Det första är väletablerat i princip och mätbart. Det andra är betydligt mer omstritt, och styrkan i evidensen varierar enormt från en peptid till en annan.
Den här artikeln skiljer på de två påståendena och går sedan igenom de peptider som oftast förekommer som sprayer: Semax, Selank, PT-141, melanotan II och oxytocin. För var och en är den användbara frågan inte om det finns en nasal version, utan vad som faktiskt har mätts via näsan.
Endast utbildningsinnehåll. De forskningspeptider som diskuteras här är inte godkända för användning på människor i Europeiska unionen eller USA, och den här sidan innehåller medvetet ingen doseringsinformation. Rådfråga kvalificerad sjukvårdspersonal innan du överväger någon peptid.
Hur skulle en peptid kunna ta sig från näsan till hjärnan?
Det anatomiska argumentet för leverans från näsa till hjärna bygger på en verklig egenhet: luktregionen i näshålans tak är den enda platsen i kroppen där neuroner står i direkt kontakt med yttre miljön. Olfaktoriska sensoriska neuroner sträcker sig genom silbenet (lamina cribrosa) till luktbulben, och trigeminusnerven innerverar stora delar av nässlemhinnan med grenar som når hjärnstammen. Båda är i teorin fysiska kanaler som går förbi blod-hjärnbarriären.
Översikter av intranasala biologiska läkemedel beskriver transport längs båda vägarna, antingen inuti axoner eller, snabbare, genom de perineurala och perivaskulära rum som omger nervbuntarna. Material som tar den olfaktoriska vägen tenderar att först dyka upp i luktbulben och frontala delar, medan den trigeminala vägen levererar företrädesvis till hjärnstammen, och de två vägarna skiljer sig i hastighet. Alabsi och medarbetare, som granskar terapeutiska peptider givna som nasala aerosoler, betraktar dessa mekanismer som rimliga och delvis påvisade hos djur, men understryker hur mycket som beror på beredningen och på var i näsan dosen deponeras.
Den sista punkten är den praktiska flaskhalsen. Hos människor täcker luktepitelet bara en liten del av den totala nasala ytan, högt upp i näshålan och svårt att nå med konventionella spraypumpar, som tenderar att deponera det mesta av volymen på den främre och respiratoriska slemhinnan. Det mesta av det som sprayas har därför två rimliga öden: absorption till den systemiska cirkulationen, eller clearance mot svalget där det sväljs och bryts ned.
En ytterligare komplikation är tolkningsmässig snarare än anatomisk. Om en peptid absorberas systemiskt och sedan ger en central effekt indirekt, via perifera receptorer, vagal signalering eller hormonell återkoppling, kan det beteendemässiga resultatet se identiskt ut med direkt leverans till hjärnan medan mekanismen är en helt annan. För att skilja de två åt krävs spårämnesstudier, provtagning av cerebrospinalvätska eller avbildning, inte självrapporterade effekter. Det är precis där litteraturen om nasala peptider blir tunn.
Hur mycket peptid tar nässlemhinnan faktiskt upp?
Det kvantitativa svaret från läkemedelsvetenskapen är nedslående. I sin flitigt citerade översikt om nasal läkemedelstillförsel konstaterar Illum att den nasala biotillgängligheten utan absorptionsförstärkare för peptid- och proteinläkemedel som mätts hos människor, bland annat insulin, kalcitonin, tillväxthormon, parathormon och desmopressin, i allmänhet är cirka 1 % eller lägre jämfört med injektion. Nasalepitelet blir en allvarlig barriär för hydrofila molekyler över ungefär 1 000 dalton, och enzymerna i slemhinnan angriper peptidstrukturer på plats.
Tre barriärer står för det mesta av skadan. Mukociliär clearance sveper kontinuerligt slemlagret mot svalget, med en clearance-halveringstid på omkring femton minuter, vilket sätter en gräns för hur länge en dos kan ligga kvar på upptagningsytan. Peptidaser i slemhinnan bryter ned peptider före och under passagen. Tight junctions mellan epitelcellerna begränsar den paracellulära väg som de flesta hydrofila peptider skulle behöva.
Små peptider klarar sig bättre än stora, vilket är relevant här: Semax, Selank, oxytocin, bremelanotid och melanotan II är alla långt under 1 500 dalton, mycket mindre än insulin eller tillväxthormon. En gynnsam storlek löser inte problemen med clearance och enzymer, men den gör upptag på några få procent rimligt snarare än omöjligt, och den förklarar varför formuleringsvetenskapen förlitar sig på mukoadhesiva ämnen, permeationsförstärkare, enzymhämmare och nanobärare för att få upp siffrorna.
Två konsekvenser är viktiga för den som läser påståenden om nasala peptider. För det första är en låg andel upptagen inte detsamma som ingen effekt: mycket potenta peptider kan vara aktiva vid mycket låga cirkulerande koncentrationer, vilket just är anledningen till att vissa nasala produkter fungerar. För det andra, och viktigare, åtföljs låg biotillgänglighet vanligtvis av hög variabilitet. När bara en liten del passerar slemhinnan förändrar allt som påverkar slemhinnan exponeringen, och den instabiliteten är det återkommande temat för varje peptid som diskuteras nedan.
Vad är dokumenterat för Semax via nässlemhinnan?
Semax är den peptid för vilken den nasala vägen inte är en eftertanke utan den ursprungliga designen. Det är en heptapeptidanalog till fragmentet ACTH(4-10), förlängd med en Pro-Gly-Pro-svans som bromsar enzymatisk nedbrytning, och den utvecklades i Moskva specifikt som nasal beredning. I Ryssland är den en registrerad receptbelagd produkt som huvudsakligen används vid cerebrovaskulära och kognitiva indikationer. Den registreringen gäller enbart det ryska regulatoriska systemet: Semax har aldrig godkänts av FDA eller EMA, och ingen västerländsk myndighet har granskat dess dokumentation.
Det mest informativa nasalspecifika experimentet är en spårämnesstudie av Shevchenko och medarbetare, som gav råttor tritiummärkt Semax intranasalt och mätte radioaktivitet i blod och hjärna. Två minuter efter administrering påvisade de 0,093 % av den totala administrerade radioaktiviteten per gram hjärnvävnad, och ungefär 80 % av den radioaktiviteten motsvarade intakt Semax snarare än metaboliter. Studien dokumenterade också snabb nedbrytning, där tripeptiden Pro-Gly-Pro dominerade metabolitprofilen. Dessa siffror är den kvantitativa grunden för påståendet om transport från näsa till hjärna för Semax, och de kommer från råttor, inte från människor.
Humandata finns men är för det mesta små, ryskspråkiga och gamla. En klinisk och elektrofysiologisk studie i den akuta fasen av hemisfärisk ischemisk stroke, publicerad av Gusev och medarbetare 1997 med omkring trettio behandlade patienter, rapporterade snabbare regression av generella cerebrala och fokala bortfall, särskilt motoriska, när intranasalt Semax lades till sedvanlig intensivvård. Senare rysk forskning utvidgade detta till större kohorter och till cerebrovaskulär insufficiens. Inget av det uppfyller den omfattning, de blindningskrav eller den transparens i rapporteringen som förväntas av en modern registreringsstudie, och oberoende replikering utanför Ryssland saknas.
Den ärliga sammanfattningen för Semax är därför skiktad. Nasal leverans av just den här peptiden har mätbar hjärnpenetration hos gnagare, en lång klinisk tradition i ett land, en rimlig farmakologisk motivering kring neurotrofisk signalering och i praktiken ingen internationell humanevidens av hög kvalitet. Läsare som vill jämföra med den nära släktingen hittar skillnaderna i vår jämförelse mellan Selank och Semax.
Vad tillför Selank och oxytocin till bilden av intranasal administrering?
Selank följer Semax-mallen nära. Det är en syntetisk heptapeptid härledd från det immunmodulerande fragmentet tuftsin, stabiliserad med samma Pro-Gly-Pro-förlängning, och den är likaså registrerad i Ryssland som receptbelagd nasal beredning snarare än som injektion. Den oftast citerade kliniska rapporten, av Zozulya och medarbetare 2008, jämförde intranasalt Selank med bensodiazepinen medazepam hos 62 patienter med generaliserat ångestsyndrom eller neurasteni, varav 30 fick Selank och 32 jämförelsepreparatet. Författarna beskrev jämförbara ångestlösande effekter, där Selank dessutom visade antiasteniska och milt aktiverande egenskaper snarare än den sedering som är typisk för bensodiazepiner. Hela den mekanistiska och regulatoriska bilden behandlas i vår Selank-guide.
Oxytocin är det viktigaste fallet av alla, eftersom det är den enda nasala peptid för vilken frågan om transport från näsa till hjärna har testats direkt hos människor och sedan debatterats offentligt i ett decennium. Striepens och medarbetare tog prover på både plasma och cerebrospinalvätska efter intranasal administrering i en liten grupp frivilliga, elva som fick oxytocin och fyra placebo, och fann signifikanta ökningar i båda kompartmenten. Kinetiken var informativ: plasmakoncentrationerna nådde sin topp vid cirka 15 minuter och sjönk efter 75 minuter, medan koncentrationerna i cerebrospinalvätskan tog upp till 75 minuter på sig att stiga signifikant.
Just den dissociationen gör tolkningen svår. Leng och Ludwig hävdade i en skarp kritisk översikt med titeln Intranasal Oxytocin: Myths and Delusions att den centrala exponering som uppnås nasalt är liten, att den publicerade beteendelitteraturen lider av små urval och publikationsbias, och att entusiasmen har sprungit ifrån farmakologin. Deras ståndpunkt är inte att nasalt oxytocin saknar effekt, utan att fältet behöver skepsis och stringens innan en berättelse om direkt leverans till hjärnan accepteras. Debatten fortsätter, och vår översikt över oxytocinforskning följer den i detalj.
Lärdomen gäller mer än oxytocin. Om ett decennium av välfinansierad forskning med avbildning och provtagning av cerebrospinalvätska fortfarande lämnar frågan om näsa till hjärna öppen för den mest studerade nasala neuropeptiden, bör självsäkra påståenden om peptider utan några humanfarmakokinetiska data alls betraktas som marknadsföring snarare än vetenskap.
Varför lämnade PT-141 och melanotan II näsan?
Melanokortinpeptiderna berättar den mest lärorika regulatoriska historien inom området. Bremelanotid, mer känt som PT-141, inledde sin kliniska bana som en nässpray. Diamond och medarbetare publicerade 2005 ett arbete där intranasalt PT-141 gavs tillsammans med sildenafil i låg dos till en liten grupp män med erektil dysfunktion, och rapporterade ett förstärkt erektionssvar jämfört med enbart sildenafil. Det nasala programmet gick vidare till fas 2 hos både män och kvinnor.
Sedan stoppades det. Den intranasala utvecklingen avbröts 2007 på grund av dosberoende blodtrycksökningar, förvärrade av ojämn absorption: maximala plasmakoncentrationer och total exponering efter nasal administrering varierade avsevärt mellan och inom försökspersoner, medan subkutan dosering gav mycket jämnare toppkoncentrationer. Eftersom agonism på melanokortin-4-receptorn kan höja blodtrycket passar en administreringsväg som ger oförutsägbara toppar dåligt ihop med farmakologin. Produkten som till slut blev godkänd, 2019 i USA för hypoaktiv sexuell luststörning hos kvinnor före klimakteriet, är en subkutan injektion, inte en spray.
Den kardiovaskulära signalen karakteriserades sedan ordentligt för injektionsberedningen. White och medarbetare använde ambulatorisk blodtrycksmätning i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie av 397 kvinnor före klimakteriet med normalt eller kontrollerat högt blodtryck, och påvisade små övergående ökningar av det ambulatoriska systoliska trycket jämfört med placebo, i storleksordningen 2 till 3 mmHg, åtföljda av sänkt hjärtfrekvens och utan kumulativ effekt vid upprepad daglig dosering. Det är måttliga, hanterbara siffror som erhölls med en förutsägbar administreringsväg. Poängen är att bytet av väg gjorde signalen hanterbar.
Melanotan II befinner sig i en ännu svagare evidensposition. Det sprids brett som nässpray, men det finns inget publicerat nasalt farmakokinetiskt humandataset som visar hur stor andel som absorberas eller hur reproducerbar den andelen är, och den melanokortinagonist som faktiskt godkändes för fotoskydd, afamelanotid, ges som ett subkutant implantat i stället för som spray. Melanotan II delar också melanokortinklassens problem, bland annat effekter på blodtryck och hjärtfrekvens, illamående och den väldokumenterade frågan om förändringar i pigmenterade lesioner, vilket talar för försiktighet snarare än bekvämlighet. Det är fortfarande en icke godkänd forskningssubstans.
Hur står sig den nasala vägen mot injektion och orala peptider?
Att jämföra administreringsvägar på rätt sätt innebär att jämföra fyra saker samtidigt: hur stor del av dosen som blir tillgänglig, hur reproducerbar den siffran är, hur snabbt det går och vilka praktiska och säkerhetsmässiga avvägningar som finns. Den nasala vägen vinner klart på bekvämlighet och förlorar på reproducerbarhet.
| Kriterium | Intranasal spray | Subkutan injektion | Oral (kapsel eller tablett) |
|---|---|---|---|
| Typisk biotillgänglighet för peptider | Låg, vanligen cirka 1 % eller lägre utan absorptionsförstärkare, högre för små optimerade molekyler | Hög, ofta nära fullständig för små peptider | Mycket låg för omodifierade peptider, vanligen en bråkdel av en procent |
| Reproducerbarhet mellan administreringar | Dålig till måttlig: påverkas av nästäppa, slem, teknik och enhetens skick | God: dosen når underhudsvävnaden oavsett slemhinnans tillstånd | Dålig: mat, magsäckens pH och passagetid stör alla |
| Insättande effekt | Snabb när absorption sker, minuter snarare än timmar | Snabb och förutsägbar | Långsam och ofta ofullständig |
| Påstådd direkt åtkomst till hjärnan | Möjlig via olfaktoriska och trigeminala banor, påvisad hos djur, omstridd hos människor | Nej, beror på att blod-hjärnbarriären måste passeras från blodet | Nej |
| Främsta nackdelar | Variabilitet, mukociliär clearance, lokal irritation, instabil beredning | Nålar, steril teknik, reaktioner på injektionsstället | Enzymatisk nedbrytning, stora förluster, dålig förutsägbarhet |
| Exempel på peptider | Semax, Selank, oxytocin, tidigare bremelanotid | Bremelanotid, de flesta forskningspeptider | Mestadels begränsat till särskilt konstruerade eller skyddade beredningar |
Den orala kolumnen förtjänar en kommentar, eftersom det är den väg som oftast överdrivs vid sidan av sprayer. Omodifierade peptider som tas via munnen möter de hårdaste förhållandena i kroppen, och den teknik som krävs för att skydda dem, bland annat permeationsförstärkare och proteashämmare, är omfattande. Vi går igenom det på djupet i vår analys av biotillgänglighet för orala peptider.
Läser man igenom tabellen framträder ett enkelt mönster. Injektion ger precision på bekvämlighetens bekostnad. Nasal leverans ger bekvämlighet på precisionens bekostnad. Oral leverans ger maximal enkelhet på bekostnad av större delen av dosen. Vilken avvägning som är acceptabel beror helt på molekylens terapeutiska fönster: en peptid med stor marginal tolererar varierande exponering, medan en peptid vars biverkningar följer toppkoncentrationen, som historien om bremelanotid visar, inte gör det.
Vilka praktiska begränsningar har nasala peptidberedningar?
Utöver absorptionsfysiologin medför nasala peptidprodukter en rad farmaceutiska problem som vialer med frystorkat pulver inte har. Det första är stabilitet i vattenlösning. En spray är per definition en peptid som redan är löst, och peptider i vatten är sårbara för hydrolys, oxidation, deamidering och aggregering. Ett pulver som förvaras kallt och torrt är kemiskt mycket mer hållbart än samma peptid i en pumpflaska i rumstemperatur, och därför kräver lösningsprodukter i allmänhet kylförvaring, skydd mot ljus och en definierad användningstid efter öppnandet.
Det andra är konservering och kontaminering. Nasala flerdosbehållare öppnas upprepade gånger och applikatorn rör vid nässlemhinnan, så farmaceutiska nasala produkter innehåller antingen antimikrobiella konserveringsmedel eller använder särskilt konstruerade konserveringsmedelsfria enheter. Konserveringsmedlen är i sig inte inerta: bensalkoniumklorid, det vanligaste, har studerats med avseende på effekter på ciliefunktion och slemhinnetolerans vid långvarig användning.
Det tredje är doseringsutrustningen. En doserande nasal pump levererar en reproducerbar volym endast när den har primats, hållits i konsekvent orientering och aktiverats med tillräcklig kraft. Depositionsmönster, droppstorlek och strålens geometri skiljer sig mellan enheter, och dessa skillnader förändrar var i näshålan dosen landar, vilket i sin tur förändrar hur mycket som absorberas och om luktregionen över huvud taget nås. Två sprayer som innehåller samma peptid i samma koncentration är inte utbytbara om deras enheter skiljer sig åt.
Det fjärde är fysiologiskt tillstånd. Rinit, förkylning, allergi, torra slemhinnor, nyligen genomförd snytning, huvudposition och till och med tid på dygnet påverkar alla slemvolym, clearancehastighet och upptagningsyta. Det är den variabilitet som farmakokinetiska studier fångar som breda konfidensintervall, och det är också den variabilitet som gör självbedömning av en nasal peptid opålitlig: samma behållare som används två olika dagar ger kanske inte jämförbar exponering.
Inget av detta gör den nasala vägen illegitim. Godkända nasala peptidprodukter finns just för att dessa problem kan konstrueras bort, med kontrollerad tillverkning, validerade enheter, stabilitetstester och definierade förvaringsvillkor. Försiktigheten gäller särskilt oreglerade forskningsberedningar, där ingen av dessa kontroller är dokumenterad och där varken innehåll, sterilitet eller stabilitet har verifierats oberoende.
Hur ser nässprayer ut på forskningsmarknaden?
På forskningsmarknadens leveranssida erbjuds bara ett fåtal peptider rutinmässigt som nässpray i stället för som frystorkad vial, och de motsvarar väl de substanser som diskuterats ovan. Två exempel som för närvarande listas av AuraVia visas nedan, som referens för hur dessa varor presenteras och prissätts och inte som en rekommendation att använda dem.
| Produkt | Presentation | Listpris |
|---|---|---|
| Semax Nasal Spray | 10 mg nässpray | 54,99 EUR |
| MT-2 (Melanotan II) Nasal Spray | 10 mg nässpray | 49,99 EUR |
Båda säljs som forskningssubstanser, inte godkända läkemedel, och priserna ändras över tid, så leverantörens sida är den enda pålitliga referensen för aktuella priser och lagersaldo. Regulatorisk status skiljer sig också mellan länder: en substans som fritt cirkulerar som forskningskemikalie i en jurisdiktion kan vara ett receptbelagt läkemedel eller en icke godkänd produkt i en annan, och reglerna för privatimport varierar i enlighet med detta.
När man utvärderar en nasal peptidberedning handlar de frågor som är värda att ställa om dokumentation snarare än om säljargument. Finns det ett batchspecifikt analyscertifikat som identifierar peptiden och dess renhet, helst med data från masspektrometri och HPLC? Anges lösningens sammansättning, inklusive vehikel, eventuellt konserveringsmedel och pH? Anges förvaringsvillkor och hållbarhet efter öppnande? Är administreringsenheten en doserande pump med definierad avgiven volym? En leverantör som inte kan svara på de frågorna säljer en behållare, inte en karakteriserad beredning.
Läsare som vill fördjupa sig i inköp och regional tillgänglighet hittar särskild täckning i våra artiklar om inköp och tillgänglighet av Semax och om inköp och tillgänglighet av PT-141, som behandlar leverantörsdokumentation, regional regulatorisk status och verifieringsrutiner.
Medicinsk ansvarsfriskrivning. Den här artikeln är endast avsedd för utbildningsändamål och innehåller medvetet ingen doseringsinformation, inget administreringsprotokoll och ingen terapeutisk rekommendation. De peptider som diskuteras är, med undantag för godkända produkter som uttryckligen anges som sådana, forskningssubstanser som inte är godkända för användning på människor av FDA eller EMA. Den rättsliga statusen varierar mellan jurisdiktioner. Prekliniska fynd och fynd från djurstudier kan inte på ett tillförlitligt sätt överföras till människor. Rådfråga kvalificerad sjukvårdspersonal innan du fattar något beslut som rör dessa substanser.
Rekommenderade produkter
Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:
Semax Nasal Spray
Nässpray Semax
MT-2 Nasal Spray
Nässpray MT-2
Semax
Kognitiv substans
Selank
Kognitiv substans
Testa dina kunskaper
Snabbquiz · 6 frågor
Vanliga frågor
Når peptider i nässpray verkligen hjärnan?
Är en nässpray svagare än en injektion?
Varför säljs PT-141 inte längre som nässpray?
Är Semax och Selank godkända läkemedel?
Fungerar melanotan II som nässpray?
Varför är nässprayer med peptider mindre stabila än vialer?
Förändrar en täppt näsa hur mycket peptid som absorberas?
Är nasala peptider säkrare än injicerade peptider?
Vetenskapliga källor
- Illum L. (2003). Nasal drug delivery: possibilities, problems and solutions. Journal of Controlled Release, 87(1-3):187-198.
- Shevchenko KV, Nagaev IY, Alfeeva LY, Andreeva LA, Kamenskii AA, Levitskaya NG, Shevchenko VP, Grivennikov IA, Myasoedov NF. (2006). Kinetics of Semax penetration into the brain and blood of rats after its intranasal administration. Russian Journal of Bioorganic Chemistry (Bioorganicheskaia Khimiia), 32(1):57-62. (PubMed)
- Alabsi W, Eedara BB, Encinas-Basurto D, Polt R, Mansour HM. (2022). Nose-to-Brain Delivery of Therapeutic Peptides as Nasal Aerosols. Pharmaceutics, 14(9):1870. (PMC)
- Striepens N, Kendrick KM, Hanking V, Landgraf R, Wüllner U, Maier W, Hurlemann R. (2013). Elevated cerebrospinal fluid and blood concentrations of oxytocin following its intranasal administration in humans. Scientific Reports, 3:3440. (PubMed)
- Leng G, Ludwig M. (2016). Intranasal Oxytocin: Myths and Delusions. Biological Psychiatry, 79(3):243-250. (PubMed)
- White WB, et al. (2017). Usefulness of ambulatory blood pressure monitoring to assess the melanocortin receptor agonist bremelanotide. Journal of Hypertension, 35(4). (PubMed)
- Zozulya AA, et al. (2008). Efficacy and possible mechanisms of action of a new peptide anxiolytic selank in the therapy of generalized anxiety disorders and neurasthenia. Zhurnal Nevrologii i Psikhiatrii imeni S.S. Korsakova. (PubMed)
- Gusev EI, et al. (1997). Effectiveness of semax in acute period of hemispheric ischemic stroke (a clinical and electrophysiological study). Zhurnal Nevrologii i Psikhiatrii imeni S.S. Korsakova. (PubMed)
- Diamond LE, Earle DC, Garcia WD, Spana C. (2005). Co-administration of low doses of intranasal PT-141, a melanocortin receptor agonist, and sildenafil to men with erectile dysfunction results in an enhanced erectile response. Urology, 65(4):755-759.