Vad är hexarelin och var kommer det ifrån?
Hexarelin, även kallat examorelin, är en syntetisk peptid på sex aminosyror som tillhör familjen tillväxthormonfrisättande peptider (GHRP). Dess sekvens, His-D-2-methyl-Trp-Ala-Trp-D-Phe-Lys-NH₂, är en nära strukturell släkting till GHRP-6, från vilken den togs fram genom att aminosyran i position två byttes ut mot en metylerad D-tryptofan. Redan denna enda modifiering gör molekylen mer motståndskraftig mot enzymatisk nedbrytning än modersubstansen, vilket är det vanliga skälet till att D-aminosyror och C-terminala amider byggs in i peptider av den här klassen.
Historien om GHRP börjar långt före hexarelin. I slutet av 1970-talet och på 1980-talet observerade forskare att vissa opioidhärledda peptidfragment frisatte tillväxthormon via en väg som inte involverade den kända receptorn för tillväxthormonfrisättande hormon (GHRH). Efterföljande omgångar av läkemedelskemi gav GHRP-6 och därefter mer potenta analoger, bland dem GHRP-2 och hexarelin. Hexarelin undersöktes under 1990-talet främst som en farmakologisk sond och en tänkbar diagnostisk substans: eftersom det framkallar en stor, reproducerbar tillväxthormonstegring prövades det som ett sätt att bedöma hypofysens reserv av tillväxthormon.
Det är viktigt att tydligt ange hur den historien slutade. Hexarelin nådde aldrig ända fram till ett godkännande. Ingen läkemedelsmyndighet har godkänt det som läkemedel för någon indikation, det finns inga stora randomiserade studier med kliniska effektmått, och molekylen cirkulerar i dag nästan uteslutande som en forskningskemikalie som säljs för laboratorieanvändning. Allt som skrivs om den, inklusive den här guiden, beskriver en forskningssubstans och inte en behandling.
Den här guiden går igenom vad den peer review-granskade litteraturen rapporterar: hur hexarelin binder till sina receptorer, vad som mättes i de studier på människor som finns, hur tillväxthormonsvaret beter sig vid upprepad exponering, varför en andra receptor (CD36) fick hjärtforskare att ta sig an området, och hur hexarelin förhåller sig till besläktade peptider som GHRP-2, GHRP-6 och ipamorelin. Praktiska frågor om beredning av en flaska behandlas separat på sidan med hexarelinverktyget och ligger medvetet utanför den här artikelns ramar.
Hur verkar hexarelin på GHS-R1a-receptorn?
Hexarelin är en agonist vid tillväxthormonsekretagogreceptor typ 1a (GHS-R1a). Receptorn klonades och karakteriserades av en grupp vid Merck och rapporterades i Science 1996, vilket fastslog att de syntetiska sekretagogerna verkade via en G-proteinkopplad receptor som uttrycks i hypofysen och hypotalamus och som skiljer sig från GHRH-receptorn (Howard et al., 1996). Tre år senare identifierades ghrelin som den endogena liganden till samma receptor, vilket gjorde att varje GHRP kom att ses som ett syntetiskt ghrelinmimetikum snarare än ett föräldralöst läkemedel på jakt efter sitt mål.
Mekanistiskt kopplar GHS-R1a huvudsakligen till Gq-vägen. Receptoraktivering stimulerar fosfolipas C, bildar inositoltrifosfat och höjer den intracellulära kalciumhalten i somatotrofa celler, vilket utlöser frisättning av lagrat tillväxthormon. Kalciumsignalen är snabb och mätbar in vitro inom några minuter, en detalj som blir relevant för frågan om desensibilisering som diskuteras nedan (Orkin et al., 2003).
Eftersom hexarelin och GHRH verkar via två olika receptorer och två olika intracellulära vägar är deras effekter inte redundanta. GHRH verkar till stor del via cykliskt AMP, medan hexarelin verkar via kalciumvägen, och en del av GHRP-effekten involverar också hypotalamus, där dessa peptider tycks dämpa somatostatintonus och rekrytera GHRH-producerande neuron. Det är den farmakologiska grunden för iakttagelsen, som upprepade gånger rapporterades i 1990-talets litteratur, att en GHRP ger ett större tillväxthormonsvar än enbart GHRH och att en kombination av de två ger mer än någon av dem var för sig.
GHS-R1a finns inte bara i hypofysen. Receptorn förekommer också i de hypotalamiska kärnor som styr aptiten och i olika perifera vävnader, vilket är skälet till att GHRP studeras för effekter på födointag, magsäckens motilitet och ämnesomsättning, förutom tillväxthormon. Hexarelin har dock en andra och orelaterad bindningspartner, CD36, och den dualiteten gör dess farmakologi mer komplicerad än hos en enkel tillväxthormonsekretagog.
Det här avsnittet beskriver receptorbiologi som observerats i laboratorie- och djursystem. Det antyder inte någon klinisk nytta hos människor.
Vad mätte studierna på människor egentligen?
Den ärliga sammanfattningen är att hexarelin studerades hos människor i små, korta och hormonfokuserade protokoll, mestadels mellan 1994 och 2002, och att ingen studie av kliniska utfall, såsom kroppssammansättning över flera år, frakturrisk, kardiovaskulära händelser eller dödlighet, någonsin publicerades.
Svarets farmakodynamiska form kartlades i en dos-responsstudie på friska vuxna män som publicerades i Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism 1996. Intravenöst hexarelin gav en graderad stegring av tillväxthormon som nådde en platå, och författarna registrerade också parallella stegringar av prolaktin och kortisol, vilket från början visade att den hormonella effekten inte var begränsad till tillväxthormon (Massoud et al., 1996).
En jämförande studie som publicerades i Peptides 1997 undersökte sex normala unga vuxna i åldern 22 till 27 år och jämförde hexarelin med GHRP-2, GHRH, tyreotropinfrisättande hormon och humant kortikotropinfrisättande hormon. Hexarelin och GHRP-2 gav likartade och kraftiga tillväxthormonsvar, större än svaret på GHRH, tillsammans med små stimulerande effekter på prolaktin, ACTH och kortisol (Arvat et al., 1997).
Upprepad subkutan administrering studerades hos sex normala unga män i ett samarbete mellan Turin och Mayo Clinic som publicerades i European Journal of Endocrinology 2002. Med dekonvolutionsanalys av 24-timmarsprofiler fann författarna att intermittenta dagliga injektioner förstärkte tillväxthormonsekretionen över dygnet genom att selektivt öka massan i tillväxthormonets sekretoriska pulser, utan att påverka laktotrof eller kortikotrof sekretion under dygnet (Maccario et al., 2002). Med andra ord ledde den akuta boluseffekten på prolaktin och kortisol inte nödvändigtvis till en bestående förskjutning av dessa axlar under ett intermittent schema.
Hexarelin gavs också till patientgrupper och inte bara till friska frivilliga, bland annat vuxna med hypopituitarism och tillväxthormonbrist, samt till äldre frivilliga i det längsta publicerade protokollet. Dessa studier behandlas i avsnitten om desensibilisering och hjärteffekter. I hela litteraturen på människor är urvalsstorlekar på allt från enstaka personer upp till drygt tio det normala, vilket räcker för att beskriva en hormonkurva men inte för att fastställa säkerhet eller effekt.
Avtar tillväxthormonsvaret vid upprepad exponering?
Det här är den mest konsekvent replikerade begränsningen hos hexarelin, och det är det fynd som oftast går förlorat när peptiden diskuteras utanför den vetenskapliga litteraturen.
Den avgörande observationen kommer från en grupp vid Christie Hospital i Manchester. Tolv friska äldre frivilliga fick hexarelin subkutant två gånger dagligen i 16 veckor, och tillväxthormonsvaret på en testinjektion mättes vid baslinjen och under studien. Den genomsnittliga arean under tillväxthormonkurvan var 19,1 vid vecka 0, 13,1 vid vecka 1, 12,3 vid vecka 4 och 10,5 µg/l per timme vid vecka 16, där minskningarna vid vecka 4 och 16 var statistiskt signifikanta jämfört med baslinjen (Rahim et al., 1998). Tillväxthormonaxeln blev, kort sagt, successivt mindre mottaglig för samma stimulus.
Samma arbete ger den lugnande halvan av bilden. Fyra veckor efter att den 16 veckor långa perioden tagit slut gavs hexarelin på nytt, och arean under tillväxthormonkurvan steg signifikant jämfört med vecka 16 och återgick till ett värde som inte längre skilde sig statistiskt från baslinjen. Försvagningen var alltså reversibel efter ett uppehåll och inte en bestående utmattning av populationen av somatotrofa celler.
Arbete in vitro ger en rimlig förklaring på receptornivå. I celler som uttryckte tillväxthormonsekretagogreceptorn desensibiliserades kalciumsvaret på hexarelin markant inom några minuter efter en första exponering, i linje med den snabba frikopplingen och internaliseringen som är typiska för G-proteinkopplade receptorer under ihållande agonisttryck (Orkin et al., 2003). En översikt av frågan som publicerades i Growth Hormone and IGF Research kom fram till samma slutsats från den kliniska sidan: desensibilisering mot hexarelin förekommer.
Två förbehåll är värda att komma ihåg. För det första är desensibilisering schemaberoende: studier med kortvarig eller intermittent administrering, bland annat intranasala och orala protokoll hos äldre försökspersoner, påvisade inte alltid någon förlust av responsivitet. För det andra stänger inte desensibilisering vid GHS-R1a nödvändigtvis GHRH-vägen, som är ett separat receptorsystem. Inget av detta går att översätta till vägledning om hur substansen ska användas, och inget i den här artikeln ska läsas på det sättet.
Varför studeras hexarelin även som CD36-ligand i hjärtat?
I slutet av 1990-talet noterade forskare att GHRP gav kardiovaskulära effekter som inte följde nivåerna av tillväxthormon, bland annat hos djur vars hypofys hade avlägsnats. Förklaringen visade sig vara en andra, strukturellt orelaterad bindningsplats.
En studie som publicerades i Circulation Research 2002 identifierade CD36, en multifunktionell scavengerreceptor och transportör av långkedjiga fettsyror, som en kardiell bindningspartner för hexarelin. CD36 visades uttryckas i hjärtmuskelceller och i mikrovaskulära endotelceller, och aktivering av CD36 med hexarelin i perfunderade hjärtan gav en dosberoende ökning av det koronara perfusionstrycket (Bodart et al., 2002). Senare arbete med fotoaffinitetstvärbindning lokaliserade hexarelins bindningsregion i CD36-sekvensen. Hexarelin har därför två distinkta farmakologier: en tillväxthormonfarmakologi som förmedlas av GHS-R1a och en kardiovaskulär farmakologi där både GHS-R1a och CD36 deltar.
Hjärtdata från människor finns, men de är minimala. Sju vuxna män med tillväxthormonbrist, plus kontrollpersoner, undersöktes med radionuklidventrikulografi i jämviktsläge efter intravenöst hexarelin. Vänsterkammarens ejektionsfraktion ökade i båda grupperna, medan katekolaminnivåer, blodtryck och hjärtminutvolym var oförändrade. Författarna beskrev en kortvarig positivt inotrop effekt som sannolikt var oberoende av tillväxthormon och förmedlades av myokardiella receptorer för tillväxthormonsekretagoger (Bisi et al., 1999). En enda akut bildstudie på sju patienter är en mekanistisk signal, inte evidens för terapeutisk nytta.
Resten av hjärtlitteraturen är preklinisk. I gnagarmodeller har hexarelin rapporterats begränsa skada efter ischemi och reperfusion, med förbättrad systolisk hjärtfunktion, lägre bildning av malondialdehyd som markör för oxidativ stress och ett större antal överlevande hjärtmuskelceller, där interleukin-1-signalering pekats ut som en inblandad väg (Huang et al., 2017). Andra studier på gnagare och celler har undersökt effekter på proliferation av hjärtfibroblaster, kollagensyntes och hypertrofisignalering.
Klyftan mellan dessa fynd och klinisk praxis är stor. Infarktmodeller på gnagare har historiskt sett misslyckats med att förutsäga nytta i kardiovaskulära studier på människor, och det finns ingen avslutad utfallsstudie av hexarelin vid hjärtsjukdom. Inget av detta stöder användning av hexarelin vid något hjärttillstånd. Den som har en hjärtdiagnos bör diskutera evidensbaserade, godkända behandlingar med en kardiolog.
Vad händer med prolaktin, ACTH och kortisol?
Första generationens GHRP är inte selektiva för tillväxthormon, och hexarelin är inget undantag. Det spelar roll eftersom prolaktin och hypotalamus-hypofys-binjureaxeln har sin egen fysiologi, och att stimulera dem är ingen neutral biverkning.
Akut intravenös administrering är det tillstånd där bristen på selektivitet syns tydligast. Dos-responsstudien från 1996 på friska män dokumenterade stegringar av prolaktin och kortisol vid sidan av tillväxthormonstegringen (Massoud et al., 1996), och den jämförande studien från 1997 på sex unga vuxna registrerade små men verkliga stimulerande effekter på prolaktin, ACTH och kortisol för både hexarelin och GHRP-2 (Arvat et al., 1997). Separat arbete visade att dessa svar varierar med åldern, med olika mönster hos prepubertala barn, pubertala barn, unga vuxna och äldre försökspersoner. Undersökningar av mekanismen har pekat ut arginin-vasopressin som delaktigt i aktiveringen av binjureaxeln, vilket placerar en del av effekten ovanför hypofysen snarare än inuti den.
Kronisk intermittent subkutan administrering ser annorlunda ut. I Manchesterprotokollet på 16 veckor bedömdes ACTH-, kortisol- och prolaktinsvaren på morgoninjektionen, och författarna drog slutsatsen att överstimulering av hypofys-binjureaxeln och av prolaktinsekretionen inte uppstod under den regimen (Rahim et al., 1999). Dekonvolutionsstudien över 24 timmar kom fram till en förenlig slutsats: upprepade dagliga subkutana injektioner förstärkte massan i tillväxthormonpulserna utan att påverka laktotrof och kortikotrof sekretion, även om en intravenös bolus som gavs i slutet av profilen fortfarande höjde tillväxthormon, prolaktin, ACTH och kortisol (Maccario et al., 2002).
Den praktiska tolkningen är nyanserad snarare än lugnande. Administreringssätt och exponeringsmönster tycks avgöra om effekterna på prolaktin och kortisol är en övergående topp eller en ihållande förskjutning, och de studier som inte fann någon ihållande förskjutning omfattade sex till tolv personer under veckor till månader. Ihållande förhöjt kortisol har väldokumenterade konsekvenser för glukosomsättning, skelett och immunfunktion, och förhöjt prolaktin kan störa reproduktionshormoner. Dessa risker har inte uteslutits för hexarelin; de har helt enkelt inte studerats tillräckligt.
Hur står sig hexarelin mot GHRP-2, GHRP-6 och ipamorelin?
Alla fyra peptider är GHS-R1a-agonister, så de delar mekanism och skiljer sig åt i potens, selektivitet och mängden evidens bakom dem. Tabellen nedan sammanfattar vad litteraturen stöder, utan några som helst mängduppgifter.
| Peptid | Generation | Effekt på tillväxthormon | Prolaktin, ACTH och kortisol | Anmärkningsvärda punkter |
|---|---|---|---|---|
| Hexarelin | GHRP-6-derivat | Kraftig; översteg GHRH i direkt jämförelse hos människor | Stiger efter intravenös bolus; inte förhöjda över 24 timmar vid intermittenta subkutana scheman i små studier | Binder CD36 utöver GHS-R1a; dokumenterad reversibel desensibilisering över 16 veckor |
| GHRP-2 | Andra generationen | Kraftig; liknande den för hexarelin i jämförelsen från 1997 | Liten stimulering rapporterad i samma studie | Kallas också pralmorelin; används som diagnostisk substans i vissa jurisdiktioner |
| GHRP-6 | Den första av de kliniskt studerade GHRP | Förekommer men är mindre potent än efterföljarna | Dokumenterad ACTH- och kortisolstimulering, även hos patienter med Cushings sjukdom | Strukturell modersubstans till hexarelin; starkast förknippad med aptitstimulering |
| Ipamorelin | Utformad för selektivitet | Potent och dosberoende i djurmodeller | Frisatte inte ACTH eller kortisol i nivåer som skilde sig signifikant från GHRH, inte ens vid exponeringar långt över dem som behövs för frisättning av tillväxthormon | Beskrevs 1998 som den första selektiva tillväxthormonsekretagogen (Raun et al.) |
Kontrasten i selektivitet är den enskilt mest användbara distinktionen. Hexarelin och GHRP-6 rekryterar binjureaxeln och laktotrofa celler i mätbar grad; ipamorelin valdes ut i preklinisk screening specifikt för att inte göra det. Den skillnaden är skälet till att ipamorelin dominerar den samtida diskussionen om den här klassen medan hexarelin till stor del förblir ett historiskt och mekanistiskt ämne, trots hexarelins potens.
En andra skillnad gäller typen av peptid. GHRP verkar vid GHS-R1a, medan sermorelin och CJC-1295 är GHRH-analoger som verkar vid en annan receptor. Läsare som jämför de två familjerna kan ha nytta av diskussionen i sermorelin jämfört med ipamorelin, eftersom receptorskillnaden, och inte marknadsföringens positionering, förklarar det mesta av skillnaden i deras hormonprofiler.
Ingen av dessa fyra peptider är ett godkänt läkemedel mot tillväxthormonbrist eller för någon prestations- eller anti-aging-indikation. Att jämföra dem är en övning i farmakologi, inte en rangordning av behandlingar.
Vilken regulatorisk status och antidopingstatus har hexarelin?
Hexarelin har inget godkännande för försäljning någonstans. Det har inte godkänts av amerikanska Food and Drug Administration, av Europeiska läkemedelsmyndigheten eller av jämförbara nationella myndigheter för någon indikation. Utvecklingen avstannade efter det explorativa kliniska arbetet på 1990-talet, och substansen levereras nu som en kemikalie märkt för enbart forskningsbruk.
Inom idrotten är ställningen otvetydig. Tillväxthormonsekretagoger och tillväxthormonfrisättande peptider finns upptagna i avsnitt S2 i Världsantidopingbyråns förbudslista, som gäller vid alla tidpunkter, både under och utanför tävling. Hexarelin nämns uttryckligen i det avsnittet under sitt alternativa namn examorelin, tillsammans med GHRP-1 till och med GHRP-6. Idrottare i alla WADA-anslutna idrotter bör se exponering för hexarelin som ett brott mot antidopingreglerna, med alla de konsekvenser som följer.
Nationell lagstiftning varierar avsevärt och förändras. I vissa jurisdiktioner är försäljning av ej godkända peptider för humant bruk ett brott, i andra befinner sig substansen i en gråzon som laboratoriereagens, och i flera länder kan import för personligt bruk behandlas som import av ett ej godkänt läkemedel. Läsare bör ta reda på vilka regler som gäller där de bor i stället för att anta att tillgänglighet på nätet innebär att något är lagligt.
Produktkvalitet är en separat praktisk fråga. Eftersom material av forskningskvalitet står utanför läkemedelstillsyn finns det ingen tillsynsmyndighet som kontrollerar identitet, renhet, endotoxinhalt eller sterilitet, och analytiska undersökningar av den bredare marknaden för forskningspeptider har upprepade gånger funnit felmärkta och underdoserade flaskor. Frågor om hur en flaska bereds behandlas på sidan med hexarelinverktyget och diskuteras avsiktligt inte här.
På WADA:s förbudslista för 2026 omfattas hexarelin av avsnitt S2.2.4 (tillväxthormonfrisättande faktorer), där det nämns som examorelin (hexarelin), och är förbjudet vid alla tidpunkter, både under och utanför tävling. I USA är hexarelin inte en av de sex peptider som omfattas av HHS:s policy om utövande av myndighetsdiskretion från den 28 oktober 2026.
Medicinsk ansvarsfriskrivning: den här artikeln är endast avsedd för utbildningsändamål. Den utgör inte medicinsk rådgivning, rekommenderar ingen mängd, inget schema och ingen administreringsväg, och den uppmuntrar inte till användning av en ej godkänd substans. Den som överväger någon åtgärd som påverkar tillväxthormonaxeln bör rådfråga sjukvårdspersonal, och den som misstänker en störning av tillväxthormon bör utredas med godkända diagnostiska tester.
Vilka biverkningar har rapporterats i litteraturen?
Den publicerade erfarenheten av hexarelin hos människor är för liten för att ge underlag för en meningsfull säkerhetsprofil, och just avsaknaden av data är det viktigaste säkerhetsbudskap som kan ges. Det som följer är vad litteraturen redovisar, inte en fullständig lista över vad som kan inträffa.
I de akuta studierna på människor var de dominerande rapporterade effekterna hormonella snarare än symtomatiska. Flera protokoll noterade att administreringen tolererades utan rapporterade biverkningar hos de undersökta frivilliga, samtidigt som övergående stegringar av prolaktin, ACTH och kortisol dokumenterades tillsammans med tillväxthormon (Massoud et al., 1996; Arvat et al., 1997). Studier där hexarelin gavs under sömn rapporterade ökningar av tillväxthormon och prolaktin under natten, tillsammans med ökningar av ACTH och kortisol under nattens första hälft, samt en minskning av djupsömn, vilket visar att effekter på sömnarkitekturen är mätbara.
Utöver det är de erkända farhågorna mekanistiska och klassbaserade. De omfattar hypofysär desensibilisering vid upprepad exponering, direkt dokumenterad för hexarelin; aktivering av binjureaxeln och av prolaktinsekretionen vid bolusadministrering; samt de metabola konsekvenser som följer av varje ihållande ökning av tillväxthormon, framför allt nedsatt insulinkänslighet och högre glukos, tillsammans med vätskeretention, ledbesvär och de symtom på nervkompression som är välkända vid ett överskott av tillväxthormon. Ghrelinreceptoragonister som klass stimulerar också aptiten, vilket är en önskad effekt i kakexiforskning och en oönskad effekt i andra sammanhang.
Flera specifika okända faktorer förtjänar att nämnas. Ingen studie har karakteriserat de långsiktiga konsekvenserna av kronisk CD36-aktivering hos människor. Ingen studie har fastställt om stimulering av tillväxthormonaxeln är säker hos personer med odiagnostiserad neoplasi, en teoretisk oro för hela området tillväxthormon och IGF-1. Ingen studie har undersökt interaktioner med receptbelagda läkemedel, graviditet eller amning, eller användning hos barn utöver 1990-talets korta diagnostiska protokoll. Icke-sterilt eller felmärkt material lägger till infektion vid injektionsstället och exponering för föroreningar till den här listan.
Rådfråga sjukvårdspersonal innan du agerar på något i den här guiden. Hexarelin är en forskningspeptid, inte en behandling, och dess riskprofil kännetecknas minst lika mycket av vad som inte har studerats som av vad som har studerats.
Rekommenderade produkter
Forskningspeptider utvalda för kvalitet och renhet:
GHK-Cu
Anti-aging-substans
GHK-Cu Pen
Förfylld penna GHK-Cu
GLOW-UP Ritual
Set med 3 pennor: Glow, NAD+, GHK-Cu
Testa dina kunskaper
Snabbquiz · 6 frågor
Vanliga frågor
Är hexarelin samma sak som ghrelin?
Varför slutar hexarelin att fungera lika bra med tiden?
Har hexarelin effekter på hjärtat hos människor?
Vad är CD36 och varför spelar det roll här?
Hur skiljer sig hexarelin från ipamorelin?
Innehåller den här guiden mängder eller beredningsinstruktioner?
Är hexarelin förbjudet inom idrotten?
Varför finns det så lite aktuell forskning på människor om hexarelin?
Vetenskapliga källor
- Howard AD, Feighner SD, Cully DF, et al. (1996). A receptor in pituitary and hypothalamus that functions in growth hormone release. Science. (PubMed)
- Massoud AF, Hindmarsh PC, Brook CGD (1996). Hexarelin-induced growth hormone, cortisol, and prolactin release: a dose-response study. The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism. (PubMed)
- Arvat E, di Vito L, Maccagno B, et al. (1997). Effects of GHRP-2 and hexarelin, two synthetic GH-releasing peptides, on GH, prolactin, ACTH and cortisol levels in man. Comparison with the effects of GHRH, TRH and hCRH. Peptides. (PubMed)
- Rahim A, O'Neill PA, Shalet SM (1998). Growth hormone status during long-term hexarelin therapy. The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism. (PubMed)
- Rahim A, et al. (1998). Does desensitization to hexarelin occur?. Growth Hormone and IGF Research. (PubMed)
- Rahim A, O'Neill PA, Shalet SM (1999). The effect of chronic hexarelin administration on the pituitary-adrenal axis and prolactin. Clinical Endocrinology. (PubMed)
- Maccario M, Veldhuis JD, Broglio F, et al. (2002). Impact of two or three daily subcutaneous injections of hexarelin, a synthetic growth hormone (GH) secretagogue, on 24-h GH, prolactin, adrenocorticotropin and cortisol secretion in humans. European Journal of Endocrinology. (PubMed)
- Bodart V, Febbraio M, Demers A, et al. (2002). CD36 mediates the cardiovascular action of growth hormone-releasing peptides in the heart. Circulation Research. (PubMed)
- Bisi G, et al. (1999). Cardiac effects of hexarelin in hypopituitary adults. European Journal of Pharmacology. (PubMed)
- Orkin RD, New DI, Norman D, et al. (2003). Rapid desensitisation of the GH secretagogue (ghrelin) receptor to hexarelin in vitro. Journal of Endocrinological Investigation. (PubMed)
- Huang J, et al. (2017). The growth hormone secretagogue hexarelin protects rat cardiomyocytes from in vivo ischemia/reperfusion injury through interleukin-1 signaling pathway. International Heart Journal. (PubMed)
- Raun K, Hansen BS, Johansen NL, et al. (1998). Ipamorelin, the first selective growth hormone secretagogue. European Journal of Endocrinology. (PubMed)
- World Anti-Doping Agency (2026). Prohibited List, section S2: Peptide hormones, growth factors, related substances and mimetics (growth hormone secretagogues, including examorelin and GHRP-1 to GHRP-6). WADA Prohibited List. (wada-ama.org)
- U.S. Department of Health and Human Services (2026). 503A peptide enforcement discretion policy (Federal Register notice 2026-22192). Federal Register. (federalregister.gov)